Uppfriskande klinch med boliviansk byråkrati

För varje ny morgon man vaknar i ett latinamerikanskt land närmar sig sannolikheten ett, för att bli en kula i det flipperspel som kallas byråkrati. I förrgår fick jag ett meddelande om att den tjugo kilo tunga väska fylld med böcker och lite kläder som jag skickade från Sverige, fanns för avhämtning på det centrala postkontoret i La Paz. I Sverige hade jag betalat för att den skulle levereras till slutadressen, men det var ingen idé att argumentera. Jag tog en skumpande folkvagnsbuss in till centrum.

Väl på plats köade jag i tjugo minuter till postkassörskan bara för att få reda på att jag skulle till en annan våning. My bad kanske. I det nya fönstret fick jag veta att det inte alls var den våningen jag skulle till, utan ner i källaren eftersom paketet kom från Europa. Där gick jag fram till en disk och fick hjälp direkt.

“Om du ska hämta paket ska du till fönstret här bredvid, min kollega hjälper dig snart.”, instruerade mig postseñoran. Jag ställde mig där och väntade. Efter tio minuter utan livstecken frågade jag señoran om det var någon på plats. Javvist, sa hon och ropade på sin kollega som dök upp från ett skrivbord bredvid. Min väska stod mycket riktigt där och verkade ha klarat posthanteringen bra. “Men du måste ned i tullen först, de öppnar halv två men brukar komma ungefär kvart i tre, vänta här ett tag.” Jag väntade ytterligare tio minuter innan hon tyckte det var dags att gå ned.

I tullen visade det sig att det någonstans stod att mitt kolli hade ett försäkringsvärde på upp till 2000 kr. Ingen fara hade Posten i Sverige sagt, det är bara ett schablonvärde, du kommer inte behöva betala någon tull. Tullen i La Paz var av en annan åsikt, jag måste betala en avgift på det som översteg 100 USD. 600 kronor skulle jag få betala vilket innebär en tullavgift på ungefär 50%. Jag tyckte det var dyrt för mina gamla kläder och några pocketböcker.

Okej, sa killen i tullen, öppna och visa att det bara är kläder och böcker så kan vi nog ordna det här. Tyvärr hade jag låst väskan med ett hänglås, lämnat nyckeln i lägenheten, och det fanns inget verktyg till hands att öppna det med. Så jag slungades ur den byråkratiska tombolan med oförättat ärende om än med ett löfte att vi skulle ordna det dagen efter.

Så dagen efter åkte jag dit igen. Tyvärr var en av tullkillens överordnade på plats. Killen kom inte ihåg något av vår överenskommelse från igår. Men varför skulle jag då komma tillbaka idag med nyckeln undrade jag? Det hade ändå inte varit någon idé att hämta ut väskan igår för då var tullens datasystem nere, blev svaret. Men de kunde ge mig en liten rabatt för besväret. Så 300 kronor fattigare men en byråkratihistoria rikare åkte jag hem med min väska full av bland annat en gammal jacka, fotbollsbenskydd, och Högt bland Saarajärvis moar-trilogin.

Utebliven höjdchock

La Paz i skuggan av berget Illimani

Jag väntade mig att falla som en klubbad alpaca när jag klev ur flygplanet i La Paz. Men jag klarade mig bra och en halvtimme senare var jag nere pa drygt 3000 meter i välbärgade Zona Sur där mitt kontor ligger. Väl framme på hotellet serverades jag en kopp Koka-te och somnade som en stock. Utsikten fran mitt hotellrum påminner om kulissen från någon gammal spaghetti-västern med Clintan.

Halva jorden runt på 36 timmar

Skyline Sao Paolo

Resan till La Paz började med en timmes försening på Arlanda vilket gjorde att jag fick springa en kilometer genom Frankfurts flygplats för att hinna med flyget till Sao Paolo. I Brasiliens största stad hade jag 12 timmar att döda så jag tog bussen in till centrum för att äta lunch och räkna skyskrapor. Jag kunde därmed även räkna in ett land jag inte varit i tidigare.

Apropå det. Någon gång i väntan på bättre saker att göra har jag räknat på hur långt jag kan komma i alfabetet i form av länder jag besökt. Det gick ganska bra: Argentina, Belize, Chile, Danmark, El Salvador, Frankrike, Grekland, Honduras, Italien, Jugoslavien (nåja, jag var där när det hette så...), Kroatien (...och några år senare), Litauen, Malaysia, Nicaragua. Stop.
Nästa år blir det husvagnssemester i Oman och Qatar.

I kön till passkontrollen stötte jag förresten på en göteborgare som beklagde sig över sitt tunga handbagage: "Tiiio kiiilo matjessill och två laptoparrr"

* * *

Efter ytterligare en mellanlandning, i utbrytarrepubliken Santa Cruz, återstod bara 50 minuters defilering in mot, eller upp mot, La Paz flygplats El Alto på 4000 meters höjd. Ungefär mitt i den flygningen tittade jag ut genom fönstret och såg att vi hade en snöklädd andtopp vad som kändes som cirka 50 meter under oss. Det fick mig att tänka på den här gamla Larson-strippen.

Say... What's a mountain goat doing up here in a cloud bank?