Boliviagnagare

Jag följde derbyt DIF-AIK via webradion i förra onsdagen och ju längre matchen led desto skönare kändes det att vara på andra sidan jordklotet. 1-0 till Djurgården och matchen var i princip slut, och jag gick iväg för att göra något annat. När jag kom tillbaka sammanfattade kommentatorerna matchresultatet som rättvist.

Jag stängde av radion och först ett tiotal minuter senare såg jag på aftonbladet. se att det faktiskt blivit 1-1 av AIK:s supersub CH Jagne. Det var väl för jäkla väl. Men en klen tröst en mediokrísimo säsong som denna.

Och sen dessutom 1-1 mot Gefle i helgen. Nej jag tror jag går tillbaka till 80-talet och satsar på hockeyn. Läge för Elitserien 09!

Men, men jag lovade ju att scouta spelare och jag har hittat tre videojuggar åt Norling och Nebo. Två försvarare och en målvakt:

Säg vem du är och jag ska säga var du bor

På sidan http://www.teleadress.se/ kan man få reda på vem man är. Genom att helt enkelt knappa in sin bostadsadress. Jag knappade in min svenska adress i närförorten Skärmarbrink och fick reda på att jag tillhör profilen B03, "Singel i storstad". Det innebär att jag är:

- Förändringsbenägen individualist. (Hm tja, kanske vad som nu menas med individualist)
- Ung (Jorå)
- Välutbildad (Ja)
- Singel eller sambo (Ja)
- Hög- och medelinkomsttagare (Typ)
- Boende i hyresrätt (Ja)
- Nöjesintresserad (Inte om det med detta menas hemmabiosystem, film och konserter)

Jag är till 65,6 % nöjd med mitt liv. Jag är positiv till kollektivavtal och ny teknik men skeptisk till EU.

Konsumerar:
- Klockor (köpte en väckarklocka för 29 kr när jag kom till Bolivia)
- Acessoarer (vad är det?)
- Restaurangbesök (Ja)


Här bor: Bol01, "Lyft hemmafru med skärmmössa och solglasögon"

Lustigt nog fick jag även träff på min adress i San Miguel, La Paz, Bolivia. Här tillhör jag grupp Bol01, "Lyft hemmafru med skärmmössa och solglasögon"

Kännetecken:
Lätt degenererat tyskt namn (typ Estefani Reynhart). Smugglade med mig ett halvårs Botox-kur från den senaste resan till Miami (där min tío bor eftersom Bolivia håller på att bli kommunistiskt.)

Intressen:
- Manicure
- Pedicure
- Skjutsa barnen till och från skolan

Familj:
Har en dotter som pluggar grafisk design i Santa Cruz (trots att hon saknar talang) och två tvillingar vid namn Hans och Jhonny som går i amerikanska skolan. Min man är vice vd på ett större amerikanskt företags filial i Bolivia.

Röstade i senaste valet: nej till Evo

Största problem:
- Hopplöst att få tag på en bra hushållerska antingen så stjäl hon eller blir gravid.
- Blev inte bjuden på ex-presidentens dotters brölopp.

Övrigt:
- Tjänar lite extra fickpengar genom att sälja Herbalife till grannfruarna. Har dock gått back senaste halvåret.
- Samlar på motivskedar från europeiska huvudstäder.
- Har kort på gymmet men går sällan dit och går jag dit är det för att få lite handpåläggning av PT:n Andrés.

10 Boliviareflektioner

Bolivias motsvarighet till DN Debatt är vägblockader, det är genom dessa olika intressegrupper och politiska partier framför sina åsikter och krav.

En av instruktörerna på gymmet jag går till heter Bismarck, i förnamn.

Wallyboll, volleyboll på en squashplan där man får utnyttja väggarna är en populär sport här.

Det är svårt att gå till snabbköpet eller gymmet utan att höra Ace of Base och/eller Dr. Alban

Det är alltid minst ett billarm aktiverat inom hörhåll.

Jag har frågat flera personer, men de bolivianska TV-kanalerna (ett 10-tal st och vissa av hyfsad kvalitet) saknar tillgänglig tablå.

Man får ofta två kolhydratkällor till maten (t ex kött, potatis och pasta).

"Neoliberal" är en av de populärare förolämpningarna på gatan.

Eftersom Bolivia ligger nära ekvatorn är årstidsskiftena och uppfattningen om dessa inte så tydliga. Om man frågar när sommaren börjar kan man få svar som varierar mellan oktober och januari.

Bolivia har förmodligen världens mest tystlåtna taxichaufförer.

Oppositionen bortglömd i dialogen

Man måste skilja på två saker i Bolivia-konflikten.

Dels oppositionen och dels de regeringskritiska regionala prefekterna som med ett gemensamt namn kallas för Media luna, halvmånen. Den åtskillnaden har inte alltid gjorts i mediarapporteringen och nog inte på den här bloggen heller. Oppositionen och halvmånen drar i själva verket inte helt jämnt de heller.

Det är mellan regeringen och halvmånen som den senaste tidens blodiga konflikt har stått. Det har handlat om autonomi och gasskatter - och ett allmänt ömsesidigt ogillande. Det är också dessa parter som nu sitter i dialog om hur konstitutionen ska utformas och skatterna tas ut.

Men.

Som gubben i lådan, en högst legitim sådan, dök igår oppositionspartiet Podemos ("Vi kan") upp och sa att de inte nödvändigtvis accepterade resultatet av dialogen även om regeringen och halvmånen kommer överens. Därtill måste ytterligare några punkter tas upp till diskussion.

Podemos vill bland annat inte acceptera den paragraf som, i enlighet med den trend som gått genom konstitutionella projekt i norra Sydamerika den senaste tiden (Correas Ecuador, Chávez Venezuela och Uribes Colombia), vill ge presidenten obegränsat antal omval.

Och Podemos sitter i den positionen att de kan blockera de två tredjedelars majoritet som behövs i kongressen för att konstitutionen ska gå igenom. Men ingen - parterna i dialogen, media (eller jag) - verkar ha tänkt på det.

Det ser alltså tyvärr ut att finnas gott om anledningar till bloqueos, marscher och konfrontationer även framöver.

Derbydags

Visst fan det är derby idag! Det ohetaste Stockholms-derbyt sen borta-derbyt mot Österåker 1994 i division 1-hockeyn. Jag erbjuder förresten mina tjänster till Ola Andersson och Rickard Norling. Nu när inte Argentina-spåret riktigt funkat är det dags att öppna Bolivia-dörren. Jag kan scouta några spelare här tills nästa säsong. De är inte särskilt bra men de har ett liv av höghöjdsträning i ryggen! Dessutom kostar de förmodligen en tiondel av argentinarnas lön.

Men, men i dessa tider har vi inte råd att vara fega, inget finskt tips den här gången. 3-1 till AIK mål av Obolo, Mendes och.... Rubhart. Kom ihåg var ni läste det först!

Jag kommer följa derbyt på webradio strax efter lunch.

Statsvetare - arbetsmarknadens Minicall

Nu kan jag se i stjärnorna efter att någonsin få utnyttja min pol mag-examen till att jobba på Stängselnämnden, Valideringsdelegationen eller Registernämnden. De har nämligen, tillsammans med 57 andra myndigheter, lagts ned av den statsvetarfientliga borgerliga regeringen.

Tur då att jag klarade tentan i ekonometri som jag skrev på ambassaden för några veckor sedan. Jag passar dessutom på att på denna offentliga anslagstavla bjuda in alla i La Paz boende distansstudenter i nationalekonomi på halvfart på Mittuniversitetet på kick-off inför höstens C-kurs.

***

I Bolivia har dialogen mellan regeringen och utbrytarprefekterna fått ett litet andrum. De tiotusentals campesinos som blockerat infarterna till Santa Cruz har nämligen bestämt sig för att ta time out till den 15 oktober. Det enda rimliga beslutet de kunde ta.

Läget spänt igen i Bolivia

Regeringsanhängare mobiliserar utanför Santa Cruz

En situation otäckt lik den som stegrades upp till massakrerna i Pando den 11:e september håller på att skapas i Bolivia. Efter förtroendefolkomröstningen i augusti som ju alla tyckte att de vann, såväl Evo som prefekterna, satte de sig ned vid förhandlingsbordet för att hitta en lösning på konflikterna i landet.

Men efter bara någon dag reste sig prefekterna upp och gick. Det var startskottet på de protester och vägblockader som kulminerade i Pando-skjutningarna.

Nu sitter alltså parterna vid förhandlingsbordet igen. Men de tycks inte närma sig varandra särskilt mycket. Frågan om hur regionernas självstyre ska inkluderas i konstitutionen och hur gasinkomsterna ska fördelas är centrala. Särskilt den förstnämnda verkar svår att enas om.

Man kan gott säga att regeringen "vann" den konflikt som slutade med dödsskjutningarna i Pando. Oppositionen lyckades inte rubba regeringen trots försöken att destabilisera landet (en taktik som förresten var Evos specialitet på sin väg till makten).

Det är separatisterna som helt framstår som the bad guys efter dödsskjutningar och ockupation av statliga myndigheter. Det, och det ovillkorliga stödet från Unasur, gör att det är med viss sturskhet som regeringen har gett sig in i förhandlingarna.

Under förhandlingarnas gång har båda sidor, men främst regeringen fortsatt sin kampanj med att smutskasta den andra sidan i reklamspotar på TV och radio.

Det som oroar mest är att regeringstrogna och delvis beväpnade campesinos (bönder) sedan flera dagar mobiliserat utanför Santa Cruz och hotar med att tåga in på stadens torg om inte en överenskommelse, som dom gillar, skrivs under snarast. Precis som regeringssidan anklagade oppositionen för att ligga bakom och finansiera mobbarna som vandaliserade och mördade i Santa Cruz och Pando menar oppositionen nu att regeringen finansierar dessa campesinos. Det ligger nog någonting i båda dessa anklagelser.

Evo sa i fredags något halvhjärtat om att det inte var bra om det skulle ske nya konfrontationer men idag har vicepresidenten, den gamle guerrillasoldaten García Linera, sagt att de regeringstrognas mobilisering bara är ett sätt att visa att demokratin måste segra.

Allendes klassiska tal. På spanska.

Mitt i allt detta ska Evo Morales åka ett par dagar till New York för att hålla tal inför FN:s generalförsamling. Kanske är det dags för honom att göra sitt "Allende-tal"? Allende höll 1972, under en tid av hård press från USA och oppositionen som sen skulle leda till statskupp, ett berömt tal i generalförsamligen mot den globala rovkapitalismen . Han fick stående ovationer. Problemet är dock att Morales förhåller sig till Allende i vältalighet som Teddy Lucic till Cristiano Ronaldo i målfarlighet.

Om det händer något nu skyller jag till stor del på Evo & co. De borde vara mer rädda om dialogen och låta den ta den tid den tar, hittills har de bara suttit i fem dagar. Dessutom har regeringen gjort mycket lite för att dämpa det uppskruvade tonläget, de borde ta avstånd från mobiliseringen utanför Santa Cruz - i alla fall inte uppmuntra den. Nu har man samma lama inställning till sina beväpnade arga demonstranter som oppositionen hade till mobbarna före dödsskjutningarna.

Samtidigt får man förstå regeringens position att inte ge efter för mycket till prefekterna. Det skulle vara det samma som att säga att dödsskjutningarna i Pando var det som gjorde att regeringen till slut gav med sig.

Bolivia vänder sig till Ryssland

Efter att ha kastat ut USA-ambassadören Goldberg, blivit svartlistad som drogvänligt land och avbrutit samarbetet med amerikanska drogbekämpningspolisen DEA söker nu Bolivia en ny bundsförvant i kampen mot kokainet.

USA har, säkerligen med viss rätta, ifrågasatt hur intresserad den gamle koka-odlaren Evo Morales är av att trycka dit sina gamla kollegor. Men någon slags aktivitet pågår i alla fall och nu har Bolivia hittat en ny samarbetspartner - i Ryssland.

Det är oklart vad Ryssland har för kunskaper i kokainbekämpning och beslutet får nog tolkas som ännu ett försök av Morales regering att studsa upp mot USA. I samma veva har det statliga bolivianska energibolaget Yacimentos ingått ett avtal med ryska Gazprom för att prospektera olja och gas i Bolivia.

Att Ryssland är intresserat av att knyta kontakter i Latinamerika råder det inga tvivel om. Det utökade militära samarbetet med Venezuela är det tydligaste tecknet. Och Nicaragua(!) är det enda landet förutom Ryssland som erkänt Sydossetien och Abshasien.

Condoleeza Rice noterade nyligen Rysslands närvaro i Latinamerika och sade att det är tydligt att Ryssland blir alltmer auktoritärt på hemmaplan och aggresivt i sin utrikespolitik.

Nazister i Bolivia

I veckan var jag och såg filmen "La cacería del nazi", Jakten på nazisten, på en biograf här i La Paz. Filmen är helt verklighetsbaserad och handlar om den tyske nazisten Klaus Barbies, "Slaktaren i Lyon", tillflykt och subversiva verksamhet i Bolivia. Under sin tid som Gestapochef i Lyon låg han bland annat bakom gripandet och avrättningen av den franske motståndsmannen och nationalhjälten Jean Moulin.

Barbie kom till Bolivia via de beryktade "rat-lines" som etablerades av kroatiska nazianstrukna katolska präster för att smuggla ut krigsförbrytare, främst till Argentina. Dessförinnan hade han anlitats och beskyddats av CIA som kollaboratör i Tyskland för att få tag på andra krigsförbrytare. I Bolivia bytte han namn till Altman och kontraterades av den bolivianska militären för att dela med sig av sina erfarenheter från Gestapo-tiden.

Flera av mina kollegor minns Altman, bland annat ska han ha varit frikostig med att bjuda grannarnas barn på godis. Han deltog i den blodiga statskuppen 1980 och fortsatte därefter att anlitas som "konsult" av militärdiktaturen.

Barbie greps senare eftersom han var skyldig bolivianska staten räntan på en skuld på 10 000 dollar. Då passade den vid det tillfället hyfsat demokratiska bolivianska regeringen på att skicka iväg honom till Franska Guyana så att Frankrike fick chans att ställa honom till svars för ett tusentals döda i Lyon.

***

Samtidigt håller ytterligare en Bolivia-nazi-film (en ny genre kanske) på att spelas in i Tyskland, denna gång om Leni Riefenstahls älskare och fotograf Hans Ertl. Han fann ocksa sin tillflykt i Bolivia. Som en historiens ironi gick hans dotter Monika med i en boliviansk vänsterguerrilla.

Hon åkte sedan till Hamburg och var med i den grupp som mördade Bolivias konsul Toto Quintanilla. Han hade nämligen varit med i den patrull som fångat in, torterat och avrättat Che Guevara i den bolivianska djungeln. Ibland biter historien sig själv i svansen.

nn

***

En intressant parallell är att en av de ledande figurerna i den bolivianska utbrytarrörelsen, Branko Marinkovic, av regeringen utmålas som son till en kroatisk Ustasja-nazist. Den regeringstrogna kanalen har inte varit sena att visa en info-spot om Marinkovic där hans släktband förklaras och varvas med vad som ska vara bilder på Ustasjas härjningar och fångläger under andra världskriget.

Häromdagen, förmodligen med den, den senaste tiden mycket omdebatterade filmen om Klaus Barbie i bakhuvudet kallade en av Evos ministrar regionen Pandos prefekt Leo Fernandez, för "slaktaren i Cobija" med anledning av misstankarna om prefektens inblandning i massakern för en vecka sedan.

Fernandez flyttades för övrigt över till San Pedro-fängelset idag, där såväl Klaus Barbie som El Choco satt, för er som läst boken med samma namn.
Så var den associationskedjan slut.

...förutom att jag kallades för El Choco (ljusskalle) idag när jag spelade fotboll. I San Pedro-området.

En gång är ingen gång, två gånger är början på Kalla Kriget 2.0?

Två obestyckade ryska plan på övning i Venezuela skapade viss uppståndelse förra veckan. Ryssland ville testa hur planen fungerade i de speciella meteorologiska förhållandena i Karibien. Nu är även ryska krigsfartyg på väg till Venezuela för en övning som enligt Chavez ska stärka hans lands försvarskapacitet i Karibien.

Det är svårt att inte föreställa sig att Sydamerikas Torsten Flinck (de har nyckfullheten och gesterna gemensamt) gnider sina händer nöjt över hur detta samarbete tas emot av USA. Samtidigt blir det en lustig allians enligt principen USA:s fiender är våra vänner. Ryssland är ju inte alls längre det ideologiska och ekonomiska moderskeppet för socialistiska regimer som man var för exempelvis Kuba under Kalla Kriget 1.

Men det funkade ju på 60-talet så varför inte försöka igen, kanske Chavez tänker och trappar upp relationerna med Ryssland för att skaka om USA ytterligare.

USA:s politiska tyngd håller onekligen på att minska i regionen, ett resultat av vänstervågen i Sydamerika och USA:s generellt försvagade utrikespolitiska varumärke.

Unasur-mötet om Bolivia-frågan i måndags har av många bedömmare, bland annat Evo själv i sitt avslutningstal på mötet, tolkats som ytterligare ett tecken på att Sydamerika vill sköta sig självt framöver, utan inblandning från USA. I tidningen El Alteño som jag kom över i taxin ner från fattigförstaden El Alto idag så lyfter ledaren fram Lulas Brasilien, drivande bakom stödet till Morales och Bolivia, som en växande regional stormakt.

***

Samtidigt fortsätter USA-Bolivia-beefen. Igår pekade Bush ut Bolivia tillsammans med Venezuela och Burma som länder som inte deltar i kampen mot droger.

En ledare i Washinton Post menade samtidigt att Morales driver Bolivia mot inbördeskrig. Titta bara på massakern och undantagstillståndet i Santa Cruz, skriver tidningen. Med lite bättre faktakoll hade tidningen kunnat googla sig fram till att det är i regionen Pando, i andra änden av landet, som allt detta skett.

Jag hänvisar återigen till Mikael för den senaste, den här gången mer positiva, utvecklingen i Bolivia.

Ytterligare några bilder från förrförra helgens vandring till himlen

Jag kan inte undanhålla er följande bilder från förrförra helgens bestigning av Huayna Potosí. Öppna upp dem och önska att ni var här.

Tisdagens politiska utveckling här.

På väg till berget: lamahjord

På väg till berget: kyrkogård


Prohibben att döda andinska djur

Vy


Isklättringsövningar

Toppvandringen inleddes kl halv tre på natten

På 6000 meter blir man lite ofokuserad

Ishacka framför Cordillera Real


Mössfrilla och icke reglementsenligt ihopvikt boliviansk flagga

I fjärran: Titicacasjön och Peru

Nationaliserade Entel hade, tro det eller ej, täckning på 6088 meters höjd

Huayna Potosís topp med ännu högre berget Illimani i bakgrunden, vid vars fot La Paz ligger

Första steget på en lång vandring ner

Tillbaka i La Paz där Illimani tornar upp sig

"Sydamerikas EU" kan gå stärkt ur Bolivia-tragedin

Mangrannt (förutom Perus president Alan García som Morales ju kallat för tjockis) och på kort varsel samlades presidenterna i den bara några månader gamla Sydamerikanska unionen Unasur i Santiago de Chile för att diskutera Bolivia-frågan.

Det finns givetvis ett djupt rotat Europa-komplex i Latinamerika och särskilt EU-projektet tittar många avundssjukt på. Länge har man i Sydamerika slutit sig samman i regionala handelsområden som Mercosur och Comunidad Andina. Men varför skulle inte Sydamerika med få länder och stora likheter i språk och historia kunna lyckas med det som ett 20-tal länder med olika språk och ojämn ekonomisk utveckling har gjort i Europa?, har resonemanget gått.

Unasurs flagga. Vem skulle kunna gissa att majoriteten av länderna
i organisationen har presidenter till vänster om mitten?...

Så i maj i år sjösattes Unasur, en organisation med 12 länder. 8 av de 10 iberoamerikanska (gamla spanska och portugisiska kolonier) länderna har presidenter på olika avstånd vänsterut från mitten. Bara Colombia och Peru har högerregeringar. De två övriga länderna i Unasur är undanskymda Surinam och Guyana.

Man efter kvinna (Argentinas Kirchner) rullade de igår in på Santiagos flygplats för att snabbt forslas till Michelle Bachelets presidentpalats som precis hade utstått 35-års manifestationerna för statskuppen i Chile - den 11:e september.

I 5-6 timmar satt presidenterna inlåsta i La Moneda - ett tecken på situationens allvar, annars brukar dessa möten vara direktsända och underhållande häftiga meningsutbyten - och på kvällen kom Bachelet ut och levererade 9 hyfsat koncisa punkter i Bolivia-frågan.

De gick i stort sett ut på att man inte accepterar några försök att underminera Bolivias territoriella integritet eller regeringens suveränitet. En tydlig markering mot utbrytarregionernas ockupation och sabotage av statliga myndigheter. Dessutom ska Unasur skicka en delegation för att utreda massakern i Pando den 11:e september.

Detta är andra gången under sitt korta liv som Unasur ställs inför en kris, förra gången var det triangeldramat Venezuela, Ecuador, Colombia. Det är också andra gången som det diplomatiska maskineriet tuggar snabbt, effektivt och spottar ut sig en hyfsat tydlig markering. Kanske är det den gemensamma tyngdpunkten åt vänster som gör att det funkar.

Om det kommer hjälpa eller inte återstår att se. Men Morales kan i alla fall nu känna att han har hela kontinenten med sig. Och Unasur kan nog lära EU en del vad gäller att snabbt producera diplomatisk substans.

DN trappar upp Bolivia-bevakning

Som ni säkert har sett så har DN verkligen trappat upp sin Bolivia-bevakning i helgen. Och man vet ju att man kan lita på en tidning som gör följande nyhetsvärdering om de största frågorna i vår tid:

Bland annat har mannen med Sveriges bästa jobb levererat ett antal artiklar. Tänk er själva att med Buenos Aires som bas glida omkring i Sydamerika och skicka någon artikel i veckan till DN med de viktigaste dragen i de största händelserna på kontinenten.

Man vet att man varit på en bra fest när man måste googla den dagen efter för att förstå vad som hände

Igår mitt i brinnande anarki i Bolivias provinser var jag bjuden på en så kallad "Preste"-fest. I veckan har jag praoat på en mikrofinansbank i La Paz och följt med några oficiales de crédito, långivar-tjänstemän, på rundtur i stadens informella småföretagsvärld. Och mina trevliga handledare på mikrobanken bjöd in mig på denna traditionella bolivianska fest.

Jag lyckades inte riktigt förstå vad det var för fest men några indikationer fick jag:

- Det handlar om att fira ett helgon.

- Det inleds med en gudstjänst mitt på dagen, sen är det fest.

- Man får inte tacka nej om någon bjuder på ett glas, tvärtom ska man svepa det.

- Andra bolivianska vänner som fick höra att jag skulle på Preste fick något medlidsamt och samtidigt avundsjukt i blicken...

Vi gick inte på gudstjänsten utan siktade in oss på festen, i skuggan av Bolivias omdebatterade nationalstadion på 3600 meters höjd. När vi kom dit, en grupp på fem, fick jag förklarat för mig att man skulle betala inträde genom ett bidrag i form av öl. Två stycken föreslog en av mina vänner, lite snålt tyckte jag och höjde till fyra. Visst sa dom och köpte fyra - backar öl...

Tyvärr har hatten Bolivias Djurgården, Bolívars färger

Väl där stötte vi på några kollegor som vart med under hela "Preste"-resan. De var i ett tillstånd av riktig Aymara-fylla och helgonet som skulle firas förde uppenbarligen en mycket undanskymd tillvaro på festen. Jag fick en hatt, en prålig brosch och ett stearinljus med Jesus på.

Katolik-kitsch när den är som bäst

En soppa på kyckling, komage och frystorkad svart potatis och sedan var det igång. Kända, halvkända och totalt okända bjöd på fjärdedelsfyllda glas som av tradition skulle svepas, annars fick man ett till. Ända chansen att någon gång komma undan var att hälla ut en del på golvet och hävda att det var ett offer till universums moder Pachamama.

Ett liveband spelad smäktande bolivianska klassiker som alla sjöng med i och släpade sina instabila ben till. Bandet tog en paus och gick sedan upp på scen och rev loss Big in Japan med Alphaville.

Jag och mina vänner lyckades aldrig komma ikapp de som varit med sedan kyrkan så vi drog vidare efter ett par timmar till ett disco i närheten.

Kohjärta innan man går hem är ett måste

Kvällen avslutades som alla bra festkvällar med boliviansk fyllekebab. Det vill säga ett spett med kohjärta och potatis. När jag släntrade hem kände jag i alla fall att jag hade gjort en (h(k)alvhjärtad om ni vill...) insats för växthuseffekten genom att under kvällen äta alla delar av kon.

Jag insåg samtidigt att jag inte vet vem som arrangerade festen, vad som egentligen firades och vem som fick våra fyra backar öl. Därför googlade jag Preste idag. Det jag fick reda på är att det är en traditionell form av stafett-fest, alla i byn turas om att försöka överträffa varandra i fylleslag. I bakgrunden finns ett helgon som (svep)skäl. Vi får se när stafettpinnen kommer till mig.

***

På ett annat plan var söndagen en dag av "vad hände egentligen och hur ska vi gå vidare" för de styrande i Bolivia. Och det kommer inte bli lätt.

På TV visades det bilder dels på hur de dödade regeringstrogna campesinos tycks ha mer eller mindre avrättats med skott på direkt dödande ställen. Dels på hur militären skjöt ner någon som de trodde var en del av de beväpnade demonstranterna men som, hävdar några medier, var en evangelikansk präst som kommit till flygplatsen i Cobija för att lugna ned folkmassan.

Regeringen har utfärdat en arresteringsorder för prefekten i regionen Pando för att höra honom om hans roll i massakern i torsdags. Men jag har svårt att se att han kan gripas och föras inför rätta utan mycket stora protester från de olika separatistgrupperna.

Imorgon flyger Evo Morales till Santiago de Chile för att i ett snabbinkallat möte träffa de andra presidenterna i Sydamerikanska EU, Unasur. Punkten på agendan är en, hur ska konflikten i Bolivia kunna lösas.

Bolivias 11:e september slutade med 14 döda

Sammandrabbningar med många dödsoffer i Cobija i norr

Bilden börjar nu klarna över vad som hände i torsdags i närheten av Cobija i regionen Pando. Och alltfler börjar tala om en massaker på regeringstrogna campesinos (bönder)
12 av de 14 döda tycks tillhöra campesinos-sidan. De löst sammansatta huligan-banden av separatister öppnade eld med automatvapen i samband med en konfrontation med den regeringstrogna gruppen. Detta enligt vanligen lätt högervridna La Prensa.

Men det ska sägas att det även finns andra versioner av ”vem som började”. Facit av det tredje blodigaste 11:e september i Amerikas historia är i alla fall minst 14 döda enligt flera medier.

Undantagstillstånd och försök till dialog
Dödandet i torsdags och regeringens allmänna brist på kontroll i utbrytarregionerna ledde till att man på fredagskvällen utlyste undantagstillstånd i regionen Pando.
I samband med detta skickades ett Herkules-plan med militärer för att återta flygplatsen i Cobija. Separatisterna gav sig inte frivilligt och en soldat skjöts till döds på flygplatsen innan militären fick kontroll.

Samtidigt begav sig den mest moderate av de regionala prefekterna till La Paz för att inleda någon typ av dialog för att undvika att situationen förvärras ytterligare. Tyvärr var inte Evo hemma när prefekten kom, han hade diskussioner med försvarsministern på agendan. Mötet hölls i stället med vicepresidenten García Linera, något som retat oppositionen.

Det stärker samtidigt den utbredda uppfattningen att det är den beläste García Linera, före detta guerilla-medlem och från den traditionella bolivianska överklassen, som egentligen drar i trådarna i Bolivia.

Nej tack till Chavez hjälp – men en ny oväntad allierad i ambassadörs-bashingen
Representanter för Bolivias militär avvisade i kraftfulla ordalag Hugo Chavez uttalande att han skulle se en satskupp eller ett presidentmord i Bolivia som klartecken för en venezolansk intervention i Bolivia. Chavez svarade på svaret, med fin statsmannlogik, genom att säga att den bolivianska militären borde ägna sig mer åt att skydda den folkvalda regeringen än att verbalt avspisa vänner som Chavez…

Ett stort problem för Chavez och Morales är att deras kritik mot USA ofta är svepande utan konkreta bevis. Nu har dock vissa förtydliganden kommit. Enligt Evo Morales ska ambassadör Goldberg ha träffat prefekterna och gett dem sitt stöd i kampen mot regeringen.

Ingen blev förvånad när Chavez igår i en sympatiåtgärd med Bolivia hängde på och kastade ut sin USA-ambassadör. Vad som däremot är överraskande och en ny strömmning i Latinamerika-dynamiken är att Honduras president Zelaya igår, även det i en solidaritetsakt med Bolivia, skjöt upp mottagandet av den nye USA-ambassadörens ackrediteringsbrev.

Honduras är sedan länge sett som en oförblommerad USA-lakej, och president Zelaya tillhör ett högerliberalt parti. På senare tid har han dock svängt vänster och kallar sig själv ”centro-izquierda (mittenvänster) men ta bort centro om ni vill”…

***

I onsdags den 10 september hörde jag till min förvåning Göran Perssons röst i taxin jag åkte i. Jag vände mig om men han var inte där. I stället var det ett dagligt radioinslag om viktiga händelser i världen det aktuella datumet och Anna Lindh-mordet var en av dessa händelser.

8 döda i sammandrabbningar

Idag skedde den länge förutspådda konfrontationen mellan separatister och regeringstrogna grupper som beskrivs som "campesinos", bönder. Det skedde nära den brasilianska gränsen (långt ifrån La Paz) där gaspipelines nyligen saboterats, enligt regeringen av de civila separatistiska mobbar som står för den mest våldsamma delen av protesterna.

Åtta personer ska ha dött idag och för första gången användes skjutvapen. Tidigare har upploppen skett med hjälp av påkar, blockader och eld. Det är högst oklart vilken sida de döda kommer ifån. Enligt chilenska La Tercera är det regeringstrogna campesinos som blivit massakrerade enligt BBC finns det dödade på båda sidor och CNN hävdar att de dödade tillhör separatisterna.

Alldeles nyss visade Bolivias Lars Adaktusson/David Letterman en stillbild på stridsvagnar som transporteras på en väg någonstans, möjligen på väg till oroshärderna. Som jag skrev igår har staten hittills valt att inte utnyttja sitt våldsmonopol i någon större utsträckning för att stoppa sammandrabbningarna.

I samma veva har en diplomatisk kris uppstått med USA. Igår förklarade Evo Morales den amerikanske ambassadören oönskad i landet; idag svarade USA i en diplomatisk reflex med samma mynt. Än så länge har den bolivianska regeringen inte fört fram några konkreta bevis på vad den amerikanska konspirationen består av denna gång.

Och i Venezuela har samma sak hänt. Chavez har kastat ut den amerikanska ambassadören efter att ett ljudband spelats upp i venezolansk TV där det diskuteras hur man skulle kunna invadera presidentpalatset. Enligt Chavez är det USA som drar i de konspiratoriska trådarna även här.

Chavez passade också på att nämna att en kupp mot Morales, eller ett mord av densamme (undra hur det känns för Morales att storebror Chavez spekulerar i hans död...) skulle innebära grönt ljus för Venezuela att gå in militärt i Bolivia.

I stormens öga - eller nationalsporterna som skakar Bolivia

Den politiska rapporteringen på bloggen har helt klart fått stryka på foten till förmån för bergsklättring, OS-statistik och poolhängande. Men sedan valet den 10 augusti har en hel del hänt i stackars trasiga Bolivia.

Det började ganska bra efter valet. Alla kände sig som vinnare eftersom Evo fick stärkt stöd och prefekterna i den oppositonella halvmånen i öster fick sitta kvar med bred marginal. Någon dag efter valet satte de sig till och med ner runt ett bord i presidentpalatset för att inleda en dialog. Det dröjde dock inte länge förrän prefekterna reste sig upp och gick. Och sedan dess har situationen bara eskalerat.

I bakgrunden ligger förstås ett starkt ogillande av Evo Morales och hans vänsterpolitik och -retorik. Men knäckfrågorna just nu är hur skatten på Bolivias största inkomstkälla, naturgas, ska fördelas samt den nya konstitutionen.

Vad gäller gasen har regeringen tagit ut en högre skatt än tidigare för att finansiera det så kallade "Värdighetsbidraget" på 27 dollar i månaden till landets ofta helt inkomstlösa pensionärer. I de aggressivt oppositionella regionerna - där också gasfyndigheterna finns - tycker man att Evo tar ut för mycket pengar. Regionerna vill såklart behålla dessa inkomster särskilt nu när man strävar efter ett starkt utökat självstyre som måste finansieras.

Den andra punkten är att Evo har utlyst inte mindre än tre nya tillfällen för Bolivias nya nationalsport - folkomröstning. Det ska röstas om konstitution, nya regionala prefekter i ett par regioner och ett antal representanter i politiska församlingar som inte funnits tidigare. Det är särskilt den nya konstitutionen, som jag skrivit om tidigare, som retar upp oppositionen.

Den senaste veckan har oppositionen i främst Santa Cruz gått ut i organiserade aktioner för att sabotera statliga institutioner och regeringstrogna medier. Ett viktigt inslag har varit den andra stora bolivianska nationalsporten - vägblockader. Flera statliga institutioner helt sonika ockuperats. Igår kablades bilder ut på hur poliser och militärer - uppenbarligen beordrade att inte ta till våld mot Santa Cruz-pöbeln - fråntogs sina vapen, misshandlades och förnedrades.

Och nu höjs tonläget ytterligare. Regeringstrogna bönder och kokaodlare har sagt att de minsann ska visa högern hur man blockerar en väg! De är just nu på väg till konfliktregionerna för att bygga egna blockader. Då kan säkert riktigt otrevliga saker hända. Idag hörde jag till och med en mikrolånstagare som sa att man borde attackera Santa Cruzare och deras affärer här i La Paz...

Men än så länge är det helt lugnt här i stan, som till stora delar är regeringstrogen. Och det är få som tror att konflikten ska spridas hit.

Dock uppvisar Bolivia just nu många tecken på att, i delar av landet, uppfylla kraven för, om inte en failed, så i alla fall en fragile state.

***

Evo ligger inte på latsidan. Idag hann han mitt i brinnande upplopp hunnit förklara USA:s ambassadör Goldberg persona non grata. Han ska tydligen vara i maskopi med högern, något som Venezuelas Hugo Chavez instämde i några timmar senare.

***

En positiv nyhet mitt i allt elände. Bolivia fick 0-0 borta mot Brasilien alldeles nyss. Trots en horribel utvisning emot sig i början av andra halvlek när en Robinho i obalans slängde sig på marken.

6088 meter över havet

På väg till Huayna Potosí

I helgen genomförde jag min kanske största fysiska prestation någonsin. Jag är i vanliga fall ingen stor bergsklättrings- eller fjällvandringsentusiast; det förstnämnda är svårt och läskigt, det senare bjuder på alltför glesa stimulin. Men när möjligheten erbjöds att vandra och kravla sig upp på toppen av berget Huayna Potosí, 6088 meter över havet tackade jag förstås ja. Det är en av de få 6000-meters toppar i världen som är lämplig och möjlig för vanliga motinärer att bestiga.

Efter att jag för tio år sedan domnade bort av höjdsjuka under en bussresa upp till den magnifika sjön Chungara i norra Chile på 4500 meters höjd att trodde jag inte att min kropp klarade höjd särskilt bra. Medan en grupp tyska pensionärer glatt steg ur bussen, köpte souvenirer och småpratade ("Sehr schön" "Ja , jag ser sjön") satt jag utslagen i mitt säte tills någon tryckte en syrgasmask mot mitt ansikte och jag kunde stappla ut och köpa en alpaca-kofta, en kofta som jag för övrigt hade på mig under expeditionen i helgen.


Guiden Marco, jag, Nicky, Jon, Viviana

Men stärkt av att faktiskt ha min vardag på 3200-3600 meter och av att ha gått upp för den nedlagda skidbacken på 5000+ för ett par helger sedan kände jag att det nog skulle kunna gå. Så i fredags satte jag mig i en minibuss tillsammans med Viviana från Bolivia, Jon och Nicky från England och våra guider för att ta oss till foten av Huayna Potosí.


På väg till isklättringsövningar på den snabbt tillbakaträdande glaciären i bakgrunden

Fredagen ägnades åt att träna isklättring med broddar och ishacka på branta väggar. Det skulle behövas på några av klättringens passager. På lördagen gick vi upp till basstationen på 5200 meter, en brant vandring på tre timmar. Där skulle vi vila ut innan toppklättringen. På grund av höjd, dygnsrytm och anspänning sov jag inte en minut innan vi vid klockan ett på söndagsmorgonen gick upp för att äta gröt, dricka koka-te och ta på oss kläder och utrustning.


Broddarna och ishackan med vilka jag hasade upp

Vid halv tre gav vi oss iväg med Södra korset som enda ledsagare.
Förutom pannlampor, två guider och en upptrampad stig i snön.
Himlen var helt stjärnklart utan störande ljus på marken. Ett par minusgrader och vindstilla så förhållandena kunde knappast vara bättre.




Soluppgång över Anderna

I fjärran gnistrade ljusen från förstaden El Alto på högplatån ovanför grytan där La Paz ligger. Soluppgången var förstås löjligt scenisk. Men ju längre upp vi kom desto tyngre blev det att andas och det gällde bara att borra ned blicken i snön och knata på med broddarna och ishackan.

Böjde man sig ner, tog ett längre steg än vanligt eller "missade" ett andetag så drabbades man av yrsel och balansrubbningar och det tog en minuts koncentrerad andning att komma tillbaka i rytm igen. På slutet blev det riktigt brant och bara smala snönischer att hugga fast sina broddar i. Men klockan nio på morgonrn kom vi upp.


Toppen på 6088 meter. Notera jordens krökning.
(Oturligt nog för Jon och Nicky så når inte toppen riktigt upp till den
anglosaxiska drömgränsen 20000 fot. I det här fallet valde de dock att
anamma meter-systemet.)

Nedgången gick mycket snabbare men varje steg kändes som en rejäl lårkaka. Framåt förmiddagen steg tempraturen markant och snön blev smörig och fastnade i broddarna så att jag fick knacka bort den med ishackan vart tionde steg. Vid tvåtiden var vi tillbaka på basstationen efter 12 timmars vandring och klättring.

Väl hemma köpte jag en pizza, konstaterade att Sverige hade spelat 0-0 mot Albanien (vill minnas att vi förlorade mot dem någon gång på 90-talet) och somnade framför Chile-Brasilien i VM-kvalet.

Post-OS tristessen som gick upp i rök

De första dagarna förra veckan hade jag en släng av post-OS tristess. Det känns ungefär som att komma hem från en klassresa eller dagen efter en riktigt bra fest. Separationsångest helt enkelt. Jag såg framför mig en seg vecka med ekonometriplugg och hästpolo på argentinska sportkanaler.

Men föga kunde jag ana att kanal 72 på mitt kabel-TV abonnemang skulle erbjuda ett känslosvallande, färgsprakande event väl i klass med OS. Redan från tisdagskvällen satt jag som klistrad framför CNN:s Super Bowl-mässiga bevakning av demokraternas storslagna konvent.



Politisk journalistik modell CNN



Politisk rapportering modell SVT

Hela tiden rullade oumbärlig statistik i rutans underkant om vem som var den första svarta delegaten på ett konvent, vem som varit den älsta icke sittande presidentkandidaten etc.

Där var Ted Kennedy, John F:s brorsa, som trots allvarlig sjukdom och – intygade kommentatorerna Wolf Blitzer och den gamle Ralph Lauren-modellen Anderson Cooper (med sådana namn kan man inte misslyckas) – mot sin frus och sin doktors vilja, höll ett inspirerat och bejublat tal. Hans ord varvades med bilder på familjen Kennedy seglandes någonstans i New England i en stor träbåt med farfar Ted vid rodret och barn och barnbarn oklanderligt internatskoleklädda rivandes i seglen.

Där var första dagens huvudnummer Michelle Obama, Baracks fru presenterad genom en stillbildsfilm från barndomen, uppväxten och mötet med Barack, där mamman fick agera speakerröst. Och sedan brodern som kom in och berättade hur deras föräldrar alltid hade sagt att "you have to give back to your community" vilket Michelle förstås hade gjort. Efter Michelles tal kom döttrarna upp på scen och Barack upp på en stor bildskärm och frågade sin minsta dotter vad hon tyckte om Mums speech. "Good" blev det näpna svaret och demokraternas spin doctors myste.

Där var de i sammanhanget lågmälda makarna Clinton som svor sin trohet till Obama som president och överbefälhavare.


Vicepresidentkandidat Biden -
Colgate kan bli nya Haliburton

Där var blivande vicepresidenten Joe Biden med overkligt vitt leende presenterad av sin overkligt framgångsrike juristson Beau Biden. Joe bröt inte den oskrivna regeln att hänvisa till den stabila värdegrund som föräldrarna gett.
"Dad always told me: "Champ, when you get knocked down, get up. Get up.""
Och mamma:
"When I got knocked down by guys bigger than me, she sent me back out and demanded that I bloody their nose so I could walk down that street the next day."

Det där sista mottot kanske tyvärr motståndsmän i Afghanistan och Irak får mest inspiration av.

Men alla var de bara ett flera dagar långt, löjligt vältaligt förband till Messias himself. Min favoritreplik från Baracks tal var när han som liten blev gnällig på sin hårt arbetande mamma varpå hon åthutade honom:
“Well, this is no picnic for me either, Buster”

Allt avslutades förstås med ett jättelikt fyrverkeri på Denvers fotbollsstadium.

Jag hejar nu på demokraterna i presidentvalet på samma sätt som man hejar på Ivanhoe eller på Bobby Ewing i Dallas.

***

Om demokraternas konvent var OS så blir väl republikanernas per automatik Paralympics.