Uppfriskande klinch med boliviansk byråkrati

För varje ny morgon man vaknar i ett latinamerikanskt land närmar sig sannolikheten ett, för att bli en kula i det flipperspel som kallas byråkrati. I förrgår fick jag ett meddelande om att den tjugo kilo tunga väska fylld med böcker och lite kläder som jag skickade från Sverige, fanns för avhämtning på det centrala postkontoret i La Paz. I Sverige hade jag betalat för att den skulle levereras till slutadressen, men det var ingen idé att argumentera. Jag tog en skumpande folkvagnsbuss in till centrum.

Väl på plats köade jag i tjugo minuter till postkassörskan bara för att få reda på att jag skulle till en annan våning. My bad kanske. I det nya fönstret fick jag veta att det inte alls var den våningen jag skulle till, utan ner i källaren eftersom paketet kom från Europa. Där gick jag fram till en disk och fick hjälp direkt.

“Om du ska hämta paket ska du till fönstret här bredvid, min kollega hjälper dig snart.”, instruerade mig postseñoran. Jag ställde mig där och väntade. Efter tio minuter utan livstecken frågade jag señoran om det var någon på plats. Javvist, sa hon och ropade på sin kollega som dök upp från ett skrivbord bredvid. Min väska stod mycket riktigt där och verkade ha klarat posthanteringen bra. “Men du måste ned i tullen först, de öppnar halv två men brukar komma ungefär kvart i tre, vänta här ett tag.” Jag väntade ytterligare tio minuter innan hon tyckte det var dags att gå ned.

I tullen visade det sig att det någonstans stod att mitt kolli hade ett försäkringsvärde på upp till 2000 kr. Ingen fara hade Posten i Sverige sagt, det är bara ett schablonvärde, du kommer inte behöva betala någon tull. Tullen i La Paz var av en annan åsikt, jag måste betala en avgift på det som översteg 100 USD. 600 kronor skulle jag få betala vilket innebär en tullavgift på ungefär 50%. Jag tyckte det var dyrt för mina gamla kläder och några pocketböcker.

Okej, sa killen i tullen, öppna och visa att det bara är kläder och böcker så kan vi nog ordna det här. Tyvärr hade jag låst väskan med ett hänglås, lämnat nyckeln i lägenheten, och det fanns inget verktyg till hands att öppna det med. Så jag slungades ur den byråkratiska tombolan med oförättat ärende om än med ett löfte att vi skulle ordna det dagen efter.

Så dagen efter åkte jag dit igen. Tyvärr var en av tullkillens överordnade på plats. Killen kom inte ihåg något av vår överenskommelse från igår. Men varför skulle jag då komma tillbaka idag med nyckeln undrade jag? Det hade ändå inte varit någon idé att hämta ut väskan igår för då var tullens datasystem nere, blev svaret. Men de kunde ge mig en liten rabatt för besväret. Så 300 kronor fattigare men en byråkratihistoria rikare åkte jag hem med min väska full av bland annat en gammal jacka, fotbollsbenskydd, och Högt bland Saarajärvis moar-trilogin.