torsdag 11 juni 2009

La Paz har blivit kallt






Utsikter sista kvällen i La Paz.
.
Så nu åker jag till varmare breddgrader. Hem till Sverige alltså. Och eftersom den här bloggen inte längre gör skäl för sitt namn så kommer den gå i ide på obestämd tid. Endast för att sticka upp sitt huvud om något väldigt spännande, roligt, tråkigt, tragiskt eller bissarrt boliviarelaterat händer (vilket det ju i o f s brukar göra med ganska jämna mellanrum).
.
Tack för den här tiden!

lördag 9 maj 2009

10 Boliviareflektioner, sista delen

Idag sa jag perdón till en skyltdocka.

De fem bästa restaurangerna i La Paz: 1. La Pagoda - kinarestaurang i Zona Sur, 2. La Comedie, 3. Den spanska restaurangen bredvid Bravissimo och Cafe Alexander i Zona Sur, 4. Sultans Gyros 5. Det lilla cevichehaket i gränden bredvid Ketal på Calle 21 Zona Sur.

Jag räknade förhållande kollektivatrafik vs privatfordon under några minuter på vägen upp till stan. 70:42 visar på en bra användning av kollektivtrafik.

Följande svenska artister har jag hört på gymmet; Dr. Alban, Ace of Base, Cardigans, Roxette, Robyn, A-teens, E-type.

Häromdagen visades Ivan Obolos mål mot Brommapojkarna och mot Örgryte på ESPN.

Banco Nacional de Bolivia har en reklam som helt drar på videon till Take on me med A-ha. Låten i bakgrunden och blyertsanimerade människor.

Den bästa metaforen på länge levererades av vaktmästaren i min lägenhetsbyggnad igår. Han menade att, att se Man U och Barcelona spela fotboll var som att se en match på Playstation. Och det är ju så det är. Stenhårsda precisa passar, oklanderligt gröna gräsmattor och overkliga mottagningar.

Ola är ett effektfullt namn i Latinamerika. Dels har vi den uppenbara icebreakern (H)ola Ola. Sedan tror ofta människor som jag mailar med att jag är “Señorita Ola” vilket brukar göra särskilt medelålders män extra hjälpsamma. Dessutom heter rockring hula-hula (uttalas ola-ola) i Sydamerika vilket brukar rendera lite skämtsama höftsvängningar från dem som var med under hula-hula-boomen.

Efter att ha umgåtts med och hamnat i samma turistgrupper som en hel del engelsmän här i Bolivia, utser jag dem till min nya favvonationalitet. I mycket lika oss svenskar men lite roligare.

Bolivia är värt ett besök.

Övriga Boliviareflektioner

torsdag 7 maj 2009

Att äta kakan och ha den kvar


Området jag besökt eller bott i.

Jag har bott två år av mitt liv i Sydamerika och rest runt en del och känner mig som en riktig sydamerikaräv. Men när jag tittar på kartan och det område som jag rört mig inom inser jag att jag har en del kvar att besöka. Da para más!

onsdag 6 maj 2009

Fler bilder...

...från djungeln finns hos Micke.

tisdag 5 maj 2009

Stockholmssyndromet Evos hemlighet?

Jag har vid ett par tillfällen under tiden i Bolivia stött på oppositionella debattörer som hävdar att Evo-regeringen och folkrörelsebaserade MAS har Stockholmssyndromet att tacka för sitt breda folkliga stöd.

.

Stockholmssyndromet har som ni vet fått sitt namn från den speciella relation som uppstod mellan gisslan och gisslantagaren Clark Olofsson i Normalmstorgsdramat. Gisslan byggde efter ett tag upp en förståelse och till och med sympati för dem som berövat dem friheten. (Stockholmssyndromet som för övrigt kallas Helsingforssyndromet i en klassisk felsägning i någon av Die Hard-filmerna).

.

Samma mekanismer har, menar dessa debattörer (en jag läst i La Prensa och en annan i boken Ciudadano X), verkat för att få en kraftig majoritet av folket att stödja folkrörelsernas kamp under paraplyorganisationen MAS. Enligt detta sätt att resonera kan den sociala oro, de våldsamma demonstrationer och sabotage av infrastruktur som varit en del av MAS taktik för att göra sin röst hörd, liknas vid en gisslansituation där det bolivianska folket varit offret.

.

Men i stället för att vända sig mot orosmakarna har reaktionen blivit den motsatta. "Bolivianerna har förälskat sig i sina kidnappare", menar debattörerna. Den psykologiska mekanismen bakom förklaras av att "gisslan" tänker att människor som tar till så drastiska metoder måste ha starka argument bakom sin kamp. En annan mekanism är att man av rädsla för att bli offer för dessa metoder väljer att stödja dem i stället.

.

Jag tror inte att denna förklaringsmodell har särskilt stor bäring på fallet Bolivia. MAS stora stöd beror helt enkelt på att många, tidigare marginaliserade grupper, identifierar sig med Evo och ser (eller i alla fall såg) sin identitet uppgraderas med hans politik. En annan förklaring är missnöjesröstning och nyfikenhet på något nytt i den sorgliga raden av korrupta, inkompetenta och handfallna presidenter. Stockhomssyndromet kan kanske ha haft en marginell effekt på vissa medelklassväljare som stödde Evo.

.

Men nu tre år efter Evos maktövertagande är nog både Stockhomssyndrom och nyfikenhet pa något nytt överspelade mekanismer inför presidentvalet i december. Evo kommer säkert vinna ändå men med mångdubbelt fler missnöjda och skeptiska medborgare att regera över.

måndag 4 maj 2009

Djungeln

Har precis kommit tillbaka efter fem dagar i djungeln. När man är där förstår man att det finns ett annat Bolivia långt ifrån Evos Altiplanocentriska världsbild.

Flygplatsen i Rurrenabaque.


En tam Tukan. Det snyggaste djuret jag sett.

Stupstock fortfarande i bruk i den lilla byn San José de Uchupiamonas, sex timmar uppför floden från närmsta tätort. Senast förra månaden för en man som misshandlat sin familj. Det är detta
som kallas justicia comunitaria som det varit så mycket debatt om i samband
med den nya konstitutionen. Tveksamt dock om konstitutionen öppnar för stupstock.


Fiske.


Fisk.

Solnedgång över Rio Tuichi.

Orm i natten.

måndag 27 april 2009

Backpackerliv


.

Saltar de Uyuni
.
I torsdags efter jobbet begav jag mig upp till bussterminalen för att ta det som skulle visa sig vara rena Gringo-expressen till Uyuni i sydvästra Bolivia. Israeler, svenskar, engelskmän, spanjorer, holländare, alla givetvis på väg till Bolivias kanske största turistattraktion, Saltöknen.
.
När jag satte mig på bussen hade någon paxat sätet bredvid med en tegelstensbok med titeln "Carra". Jag tittade närmare och såg att det var en tjock självbiografi av Liverpools ytterback Jaime Carragher. Hmm. Jag förstod att personen i fråga redan måste ha hunnit igenom typ Steven Gerrards, Glenn Hyséns, John Barnes och Robbie Fowlers biografier innan han kom ned på ytterbacksplats. Och att 1,5 av de 20 kilo han fick ta med sig i packningen från Europa bestod av denna bok. Han och hans sju kompisar visade sig vara trevligt bussällskap.
.
Väl i Uyuni efter 10 timmars hackig bussömn cirkulerade jag tillsammans med en svärm av intill förvirring lika backpackers - alla med inkamössa och en ryggsäck modell Obelix-bautasten på ryggen - runt på det lilla torget i väntan på att jeeparna skulle plocka upp oss för den tre dagar långa touren. Temperaturen kröp sakta över nollsträcket i den lilla ökenhålan.
.
Israeliska backpackers utgör en stor del av turisterna i Uyuni. Det är en tradition att efter den flera år långa tuffa militärtjänsten i Israel ta ett år och glömma allt i Sydamerika eller Sydostasien. Både i Uyuni och i La Paz turistkvarter finns det många butiker och guideföretag som har skyltar på hebreiska. Israelernas rykte i backpackerkretsar är rätt dåligt, de anses vara skräniga, hålla sig för sig själva och inte vara särskilt respektfulla för de platser de besöker.
.
I Bolivia väckte det förra året uppmärksamhet när ett gäng israeler fastnade på bild tillsammans med en boliviansk guide med troféer i form av dödade vilda djur i en nationalpark. I själva verket tror jag inte att israeliska backpackers skiljer sig särskilt mycket från andra, deras infekterade relation med övriga ryggsäcksresande kan lika gärna bero på den senare gruppens överrepresentation av dreadlockbehårad akademisk Che Guevara-vänster som givetvis inte har mycket till övers för Israel och israeler.
.
Jag hamnade hursomhelst med ett trevligt gäng i min jeep, engelskmän igen, som mer var som klubbkids från London än backpackers med trendiga kläder i stället för khaki-byxor, och med i-poden fulladdad med Jens Lekman. De hade bokat tour med engelsktalande guide men killen som körde vår bil kunde knappt säga offside på engelska så jag fick agera tolk och desperat gräva i min engelska vokabulär efter geologirelaterade glosor. Men vi hade trevligt ändå.
.

Kaktuskramare som motsätter sig utvinning av litium
i det som visat sig vara världens näst största reserv under
Saltöknens yta.



Kaktusö i saltöknen.
.


Många turister tittar på rolig sten.
.
Saltöknen utgör bara första dagen av touren, sedan åker man upp dit gejsrar, mineralstinna laguner, flamingor och altiplanons antiloper - vicuñan - regerar. Andra natten övernattade vi på 4500 meters höjd och saltöknen hade blivit till sand- och stenöknen. Det innebar också att all värme försvann med solnedgången. Föreställ er att man kommer första natten till en fjällstuga och i stället för att elda upp i öppna spisen öppnar alla fönster på vid gavel. Så var tempraturen i sovsalen. Vi värmde upp oss med några parti Yatzy och lite kokate.
.

Flamingo vittjar det giftigt salta och mineralstinna
vattnet efter plankton.

Nästa morgon åkte vi iväg vid fem och temperaturen låg på -15C. Stjärnhimlen är helt överväldigande på den helt molnfria högplatåhimlen, där Karlavagnen hänger upp och ner. Sedan tröttnade vi på laguner och började spela skämslåtar från mina reskamraters i-pods på bilstereon. Jag höll svenska fanan högt och spelade "The sign".
.

På väg hem.
.

Soppatorsk på upploppet.
.

Två punkteringar senare och efter en soppatorsk fem minuter före mål, kom vi tillbaka till Uyuni. Jag åkte tillbaka till La Paz och kände att tre dagar i taget är en lagom dos backpackerliv.

***
.
Väl hemma kunde jag konstatera att mitt Allsvenska tips ligger i fas och att DIF kom undan med 0-2 mot Brommapojkarna...

torsdag 23 april 2009

Konspirationen mot Morales

Sedan tre misstänkta terrorister skjöts till döds på ett hotell i Santa Cruz förra veckan har en märklig historia rullats upp. I centrum finns en man vid namn Eduardo Rozsa Flores med ett mycket varierande CV. Han föddes i Bolivia av boliviansk pappa och ungersk mamma. Pappan var kommunist och hjälpte bland annat Che Guevara i dennes flykt genom Bolivia.

Familjen flydde till Chile undan militärdiktaturen i Bolivia och flyttade sen till Ungern när Pinochet tog över i Chile. Rozsa Flores fick militär utbildning i Ungern och Sovjetunionen. Senare i livet blev han journalist och jobbade under Jugoslavienkriget där han så småningom tog värvning på den kroatiska sidan.

Dessutom har han varit med i den katolska sekten Opus Dei för att sedan konvertera till Islam. Han fick en högt uppsatt position i det ungerska muslimska samfundet. Däremellan har han skrivit 10 böcker på ungerska och kroatiska och varit skådespleare i filmer om Jugoslavienkriget. En rätt så driftig snubbe med andra ord.

När de misstänkta terroristerna skjöts ihjäl i Santa Cruz och ett vapenförråd hittades insinuerade oppositionen mer eller mindre att det var en iscensättning av regeringen för att få sympati. Regeringarna i Irland, Ungern och Rumänien har också ifrågasatt nödvändigheten i att skjuta ihjäl deras medborgare, inte minst eftersom de saknar kriminellt förflutet.

Men nu har ungersk TV släppt en intervju med Rozsa Flores som gjordes för ett år sedan med villkoret att den skulle släppas endast “om det hände honom något”. I intervjun säger Flores att han blivit kallad till Santa Cruz för att samordna den regionala separatistiska motståndsrörelsen. Därmed har regeringen till viss del fått rätt i sina misstankar.

Nu frågar sig hela Bolivia vem det var han hade blivit “kallad” av. Regeringen tippar inte helt oväntat på “företagaroligarkin”. Vilket mycket väl kan stämma i någon mån.

måndag 20 april 2009

Godisleverans - och Brommapojkarna på ESPN



En kompis kollega som skulle hälsa på en La Paz-vän till mig var allt som behövdes för att denna sköna leverans skulle komma till mig. Tack Sofia! Och blandningen var ovanligt välavvägd med sura colanappar, hallondödskallar och sura jordgubbsrullar som påsens kungar.

Jag lovar att återbörda med en påse full av lösviktskokablad när jag kommer hem

***
.
Igår när jag låg och såg på det utmärkta oumbärliga Sportcenter på utmärkta oumbärliga ESPN, kom ett oväntat inslag inklämt mellan Mancehester U-Everton, Argentinska superklassikern Boca Juniors-River Plate och Nadal-Djokovic.
.
Då redovisades nämligen "Brommapojkarna-AIK Solna 2-3" i resultatgrafiken. Programledaren valde att inte försöka läsa Brommapojkarna överhuvudtaget utan sa att AIK hade vunnit och att argentinaren Mauro (i Sverige mer känd som Ivan) Obolo hade gjort ett av målen, vilket förmodligen var anledningen till denna aparta nyhet.
.
Får man gissa att det var första gången BP figurerade i ESPN.

torsdag 16 april 2009

Mordkomplott mot Evo?

Ungerska, irländska och en boliviansk medborgare med bakgrund från Jugoslavienkriget ingår i den märkliga komplott som rullades upp igår i Santa Cruz. Tre "terrorister" skjöts till döds av polisen på ett hotell i den oppositionella staden och ytterligare två greps och fördes till La Paz. Regeringen pekar på en mordkomplott med utländska legosoldater mot presidenten. I samband med räden hittades sprängmedel och vapen.

I själva verket är det mesta fortfarande oklart kring vad denna härva egentligen handlar om. Regeringen ser det som ett naturligt steg i ett mönster av starkt Evo-hat hos den bolivianska högern. Högern ifrågasätter hela operationen och anar politiskt rävspel och kritiserar starkt polisoperationen som inte hade någon förankring hos Santa Cruz polismyndighet. Det senare är dock förståeligt om det verkligen rör sig om en konspiration mot Evo Morales.

Klart är att ett antal bombattentat riktats mot både regerings- och oppositionsföreträdare under de senaste månaderna och senast i förrgår även mot Bolivias katolske kardinal. Hur det hänger ihop med denna "terroristcell" återstår dock att se.

Ett förslag

Imorgon tänkte jag komma med ett förslag om vem som borde bli partiledare i stället för Mona Sahlin för att s ska ha en chans att vinna valet 2010.

tisdag 14 april 2009

Hungerstrejk - den nya kohandeln

I sitt standardverk Ideologi och strategi - Svensk politik under 130 år går Leif Lewin igenom vilka strategier en politiker kan använda sig av för att vända nederlag till vinst. Kohandel, manipulation av agendan, preferensbyte, partnerbyte och gud vet vad. Men en strategi har han glömt. Hungerstrejken.

Nu har denna metod återigen använts i Bolivia. Inget att höja på ögonbrynen åt kanske - om det inte vore för att det är självaste presidenten Evo Morales som vägrat mat under fem dagar. Så länge ni inte godkänner planerna för presidentval i december, sa Morales till oppositionen i kongressen, tänker inte jag äta. Eh....okej, måste oppositionen ha tänkt.

Till slut gick förslaget igenom, dock knappast tack vare Morales fasta. I stället nådde MAS och oppositionen en kompromiss som innebär att röstlängden ska uppdateras och kontrolleras för att så småningom - i ett oväntat spetsteknologiskt grepp - få en biometriskt utformning. Oklart hur ännu men många bolivianer är nu oroliga att de ska få lämna in sina vänstra lillfingrar till valmyndigheten.

Positivt dock att en kompromiss återigen har visat sig möjlig i Bolivia, det ger ett försiktigt hopp inför framtiden.

***

Det finns för övrigt de som skulle hävda att hungerstrejk är den mest hälsosamma kosthållningen i Bolivia. Annars får man räkna med så kallad Boli-Belly ungefär varannan månad.

Topplista latinamerikansk musik - sammanfattning

Här kommer en översikt över topplistan med spanskspråkig musik som presenterats på bloggen de senaste veckorna:

1. Chichi Peralta - Procura
2. Ana Torroja - El 7 de septiembre
3. Shakira - Las de las intuición
4. Ricardo Arjona - La Nena
5. Shakira - Bruta, Ciega, Sordomuda
6. Los Prisioneros - El baile de los que sobran
7. Intocables - Fuerte no soy
8. Maná - Vivir sin aire
9. Los Jaivas, Illapu, Los Tres - Todos Juntos
10. Jarabe de Palo - Grita
11. Fernando Delgadillo - Fuerte no soy
12. Aventura - Obsesión
13. El gran silencio - Circulo de sol
14. Rosana - Fuego Lento
15. Illapu - Vuelvo
16. Maná - Clavado en un bar
17. Silvio Rodriguez - Ojalá
18. Shakira - Pies descalzos
19. La oreja de van Gogh - Cuidate
20. Soda Stereo - Musica Ligera

Nationstävlingen

Mex 5
Spa 4
Col 3
Chi 3
Dom Rep 2
Gua 1
Arg 1
Cub 1

måndag 13 april 2009

van Damme-doktrinen


van Damme

I jättesuccén No Logo som publicerades för tio år sedan och blev anti-globaliseringsrörelsens Bibel lades storföretagens lömska arbetsmetoder i dagen. Bland annat talade författaren Naomi Klein om dolda synergier; allianser mellan olika aktörer för att under skenbar valfrihet och service styra in oss i särskilda konsumtionsmönster där vi ska bli trogna de stora konglomeraten. Till exempel universitet som bara sålde Coca Cola companys drycker på campus eller Wall Mart som bara saluförde vissa livsmedelsföretags produkter.

Nu efter flera vändor i Latinamerika inser jag att jag är offer för en sådan utstuderad allians mellan film- och transportindustrin. Latinamerika har ett buss-system för långdistansresor som är överlägset det jag upplevt i Sverige och Europa. Jag har vant mig vid sköna säten av business class-karaktär, snacks, bingospel med priser för att underhålla passagerarna och ett rikt utbud av filmer.

Ett rikt utbud av filmer. Ja, ofta vaknar man mitt i natten av att någon med ett attackskri hoppar på nagon annan med ett samurajsvärd eller att en tankbil exploderar. Ljudnivån och våldsfrekvensen skulle, om det handlade om Sverige, få landets samlade Hem och skola-föreningar att dra Swebus inför rätta. Men här är det ingen som har något att invända. Och film visas det så att det står härliga till, man vet aldrig vilken 90-talsaction man ska bjudas på. Eller?

Under min resa till Potosí för ett par helger sedan insåg jag plötsligt att jag var målet för en avancerad konspiration. För vad är det för ansikte som dyker upp där på bussens tjock-TV för att round-kicka och bunta ihop skurkarna. Jo samma granithuggna, solbrända anlete oavsett om man åker mellan Puno och Potosí, Puebla och Puerto Vallarta eller Paraguay och Patagonien. Nämligen den belgiske B-filmshjälten Jean-Claude van Dammes.

Hollywood och latinamerikanska bussbolag i en märklig symbios. Bara för att tvinga oss konsumenter att återupptäcka en begravd genre och en pensionerad actionhjälte. Dags för svenska Exportrådet att komma med en motattack i form av en Dolph Lundgren-kampanj?

lördag 11 april 2009

Presstopp

Igår fick jag 332 poäng i Yatzy. Jag betraktar det som sydamerikanskt rekord tills någon bevisar motsatsen.

torsdag 9 april 2009

Ähum...

Det har varit lite dåligt drag i kommentatorsfälten senaste tiden så jag la in två medvetna fel i de två senaste inläggen, för att se om det verkligen är någon som läser.

Och mycket riktigt, två signaturer som annars brukar figurera som "Vän av ordning" i Uppsala Nya Tidnings insändarspalter upptäckte felen.

Moment 22 utspelar sig ju under andra världskriget och EU-parlamentsvalet är vart femte år. Så klart...

onsdag 8 april 2009

Årets tröttaste event

Finns det något tröttare och mer slentrianmässigt än en SM-final i hockey bäst av sju matcher mellan Färjestad och HV71. Det skulle i så fall vara ett val till EU-parlamentet.

Det senare är för övrigt rankat som världens segaste vart fjärde år återkommande händelse, strax efter Quarnevalen i Stockholm, skottdagen och den tretåiga träsksengångarens parningsdans.

tisdag 7 april 2009

Metaomröstning och Moment 22 i Sydamerikas Schweiz

Ett av de roligare förslagen på länge kom igår från oppositionen i Bolivias provinser. Det har länge riktats kritik mot registret över röstberättigade i Bolivia. Vissa hävdar att venezolaner, icke existerande personer, fan och hans moster och ett och annat lamadjur har röstat i de senaste valen. I ett gemensamt uttalande krävde därför ett antal guvenörer att det ska hållas en folkomröstning om röstlängdens giltighet. Sug på den ett tag.

Alltså typ som om en jury i en rättegång skulle rösta om huruvida de har rätt att komma med ett utslag. Eller som om en fotbollsdomare skulle ge sig själv rött kort. Som direkt hämtat ur Joseph Hellers Moment 22 med andra ord. (För att få åka hem från Vietnamkriget måste man diagnostiseras som störd. Men bara den som frivilligt vill stanna kvar i kriget kan klassas som störd...).

Men det var som sagt bara ett förslag. MAS hade just denna invändning att det blir ett cirkelresonemang samt att det ju är med denna röstlängd som autonomiomröstningarna har hållits på vilka den regionala oppositionens legitimitet vilar. Bolivia aspirerar nu i alla fall helt klart på titeln Latinamerikas Schweiz med tanke på den svärm av folkomröstningar som hållits de senaste åren

Men till det epitetet finns många kandidater. Costa Rica och Uruguay brukar nämnas oftast tack vare sin relativa välfärd. Även Chile har ibland jämförts med Suiza av samma anledning.

Finns det något Latinamerikas Sverige då? Tja, som jag skrivit om tidigare kanske Brasilien... Eller inte. Däremot är det många som skulle vilja vara det. I alla fall om man får tro en snabb googling på "'la suecia de' America Latina". Upp kommer diverse debattinlägg om att Venezuela, Colombia, Chile, Uruguay mycket väl skulle kunna vara Latinamerikas Sverige om det inte vore för: ...korruption, ineffektivitet, inkompetens, politiskt käbbel etc. Sverige fungerar alltså fortfarande för vissa som en avlägsen projicering av det lyckade samhället. Eller är det Schweiz de menar?

***
.
I mitt hemlandsnostalgiska googlande hittade jag även följande spanska blogginlägg hyllandes VM-laget 94.

lördag 4 april 2009

Topplista latinamerikansk musik - Vinnaren!




#1 Chichi Peralta - Procura



Grattis Dominikanska Republiken! Grattis Chichi Peralta till förstaplatsen i olaibolivias topplista över latinamerikansk musik! Vinnaren är egentligen en rätt så ordinär salsakung från det karibiska salsabältet. Salsamusiken kan lätt bli enformig och banal särskilt om man bara lyssnar på den.

Men låten Procura slår an en ton som gör att den höjer sig över mängden. Långt över. Den andas en slags vemodig eufori som på något sätt, och nu kanske jag blir för sentimental, sammanfattar den latinamerikanska kontinentens mix av livsglädje och ävlan. Man blir glad på ett sorts upphöjt horisontblickande sätt när man hör den.

Men nu får Procura tala för sig själv.

***

Och nu utmanar jag givetvis alla andra latinamerikabloggare att utse sina favoriter!

fredag 3 april 2009

Mobiltapp och Allsvenskt tips

Jag tappade min mobil i en taxi i Potosí förra helgen i vilket nu allmänt betraktas som "världens högsta mobilsumpning". Så nu nås jag bara via mail.

***
.
Och när vi ändå är inne på listor här på bloggen. Här kommer slutställningen i årets Allsvenska, 8 månader i förväg!
1. AIK
2. IFK Göteborg
3. Elfsborg
4. Helsingborg
5. Kalmar FF
6. Halmstad
7. Malmö FF
8. Örebro
9. Djurgarden
10. Örgryte
11. GAIS
12. Trelleborg
13. Hammarby
14. Gefle
15. BP
16. Häcken

torsdag 2 april 2009

Topplista latinamerikansk musik - plats 2



#2 Ana Torroja (y Miguel Bosé) - 7 de septiembre (2000)



Ana Torroja har en lång karriär i Spanien och Latinamerika bakom sig, först med syskongruppen Mecano på 80- och 90-talen och sedan som solo- och duettsångerska. En Spaniens Marie Fredriksson kanske man skulle kunna säga med den spröda men samtidigt mycket intagande rösten.

År 2000 gjorde hon en succéartad duett-turné med Miguel Bosé, Spaniens… Mauro Scocco kanske. Bland annat gjorde de sin version av Mecanos gamla hit 7 de septiembre. Detta är en ytterst vemodig sång om ett par som är på väg att bryta upp.

Miguel Bosés deltagande i det här klippet är inte stort, i stället är det Torroja som får fria tyglar. Och så bra det blir.

***

Nu är det ju helg så vinnaren får vänta till på måndag. Och jag tror inte ni kan gissa vem det är!

onsdag 1 april 2009

Bolivia-Argentina 6-1!!!

Ja, det är inget aprilskämt, Maradonas (D10s existe, nu har jag sett honom) mannar fick sig en riktig utskåpning i VM-kvalet denna soliga La Paz-eftermiddag. Två faktorer bidrog till detta historiska resultat. Höjdsjuka och underskattning.

Argentina hade försökt den föga vetenskapliga taktiken att flyga in till La Paz bara någon timme innan match för att på något sätt överrumpla höjdsjukan. Kvalledarna Paraguay försökte samma sak i höstas och förlorade 4-2...

Resultatet blev det i särklass mest lealösa och orörliga lag jag någonsin sett på professionell nivå, och då följde jag ändå AIK nedflyttningssäsongen 04. Messi såg ut som en hockey-bockey-domare som står på mittplan och hänger på sargen och gestikulerar lite då och då. Flera bolivianer jag känner, uppgivna över sitt landslags placering i botten av tabellen, valde till och med att gå till stadion i argentinsk(!) tröja för att visa sin beundran för spanskamerikas storheter. I slutet av matchen sågs många bolivianer i blå-vit tröja jubla fram de grönas målfest.

Till saken hör att Maradona faktiskt gav sitt stöd till Evo Morales i dennes kampanj mot Fifa för att få fortsätta spela på 3600 meter. Två konsekvenser av matchen: Maradona kommer starkt ifrågasättas och höghöjdsfotbollen kommer återigen tas upp till debatt.

Bilder kommer säkert snart på Boliviadraken.


***
Upplösningen i latinolistan nedan!

Topplista latinamerikansk musik - plats 4-3



#4 Ricardo Arjona - La nena (2002)



Stackars fattiga, våldsdrabbade, misskötta, vackra Guatemala har i alla fall en sak att glädja sig åt. Megastjärnan, Latinamerikas Bono, Ricardo Arjona. Han är nästan i nivå med Maná och Shakira i popularitet på kontinenten och har levererat hit efter hit under 20 år.

Vardagsrealismen och samhällskritiken light i Arjonas texter gör att alla kan ta till sig honom och känna att de lyssnar på en artist med lite tanke bakom.

Episka La nena, "Flickan", är inte någon av hans kändaste låtar men den bästa. Undertiteln är bitacora de un secuestro, noteringar från en kidnappning, och texten är ocksa en lång beskrivning av en kidnappning av en liten flicka. Här bildsatt med filmen Man on fire, på samma tema.

Temat får en att tänka på Runaway train och själva latens uppbyggnad har vibbar från November rain, inte sant?
.

,
#3 Shakira - Las de la intuición (2005)
,


,
Och så dyker hon upp igen Shakira, på bronsplats. Men jag kan redan nu avslöja att detta är hennes högsta placering. Det innebär också att jag indirekt utser Las de la intuición till Shakiras bästa låt. Och det ger ju lite ångest. För jag vet att imorgon kan jag inse att jag ju tycker att typ No creo är bättre och den fick inte ens plats på listan.
.
Ungefär som att välja sitt favoritlösviktsgodis. Väljer man sura colanappar kan man sedan vakna mitt i natten kallsvettig med skuldkänslor mot hallondödskallarna och de röda pastellfiskarna. Eller att välja sin favoritsmurf, muskelsmurfen, och gensat känna att man svikit glasögonsmurfen.
.
Las de la intuicion är ju dessutom fran Shakiras sämre mer slätstrukna period efter världslanseringen. Att det är den mest sedda musikvideon på youtube i Ryssland(!) är ju inte heller lovande. Men låten har en upptrappande energi och en refräng som är helt oemotstandlig. Så jag får stå mitt kast. Shakiras bästa. I alla fall idag.

tisdag 31 mars 2009

Topplista latinamerikansk musik - plats 6-5



#6 Los prisioneros - El baile de los que sobran (1986)



Så steppar vi upp listan ytterligare. El baile de los que sobran är något så, kan man tycka, banalt som en kritik av utbildningssystemet och av unga människors möjligheter till en försörjning, mitt under militärdiktaturen i Chile då annars försvinnanden, tortyr och politiska mord väckte världens vrede.

"Unanse al baile de los que sobran", anslut er till de överblivnas dans, handlar om den då som nu påtagliga segregationen mellan privata och statliga skolor i Chile. De som har förmånen att ha en gräddfil in på de bättre universiteten och de som blir över pateando piedras, sysslolösa "sparkandes småsten".

80-tals soundet är omisskänligt och de får till och med in en skällande hund i verserna. I början av 90-talet upplöstes Los Prisioneros bland annat på grund av en intern otrohetsaffär.






#5 Shakira - Bruta, ciega, sordomuda (1998)



Så är hon tillbaka, Shakira. Efter att ha spelat av min kompis kasset och om och om igen lyssnat igenom det (lite ojämna det ska erkännas) debutalbumet Pies descalzos, sueños blancos fick jag nys om att en ny skiva var på väg. Lyckligtvis hade pappan i min värdfamilj en skivaffär, så jag hängde på låset den dagen Dónde stán los ladrones levererades. Och jag blev inte besviken.

Shakira skrev själv de flesta låtarna och texterna som visar en helt annan udd än på de senare eurofierade albumen. Såväl Sartre och Marx som Michael Jacksson och den amerikanske psykiatikern Brian Weiss namedroppas på denna skiva som när Shakiras karriär summeras kommer vara hennes absoluta höjdpunkt precis som en av den latinamerikanska musikens överhuvudtaget.

Till och med nobelpristagaren, den magiske realisten Gabriel García Marquez, möjligen påverkad av patriotisk stolthet, gav i samband med detta album Shakira sin välsignelse och berömde hennes texter. Notera likheten i bildspråket med Alanis Morisettes ett år tidigare utgivna album. Notera också förvandlingen från rockig tjej med dreads i det första klippet till magdansande blondin efter världslanseringen något år senare.

Jag skulle kunna ta i princip vilken låt som helst från skivan och placera här på plats nummer fem. Men det får bli öppningsspåret tillika den stora hiten Bruta, ciega, sordomuda. "Fumlig, blind och dövstum" blev snart en riktig dansgolvsmagnet den sydamerikanska våren 1998. Och så vitt jag vet spelas den där än.

måndag 30 mars 2009

Topplista latinamerikansk musik - plats 8-7




#8 Maná - Vivir sin aire




Maná har ju presenterats tidigare på listan med lite svängigare Clavado en un bar. Sin högsta placering får de dock, något förutsägbart eller trist kanske någon kan tycka, med megahiten Vivir sin aire. Ni som har lite Latinamerikaerfarenhet har redan hört den till leda. I skramlande gamla skolbussar på Nicaraguas landsbygd, som sista dansen på discon i Buenos Aires, på karaokebarer i La Paz, på skolavslutningar i Guadalajara eller i taxibilar i Bogotá med bara diskant på bilstereon.

Icke desto mindre förtjänar denna utsökt vackra ballad sin höga plats på listan. Texten är någon slags spansk motsvarighet till Vem kan segla förutan vind, fast tvärtom typ. "Como quisiera poder vivir sin aire, como quisiera poder vivir sin agua, me encantaría poder vivir sin ti."
Alltså: "Jag önskar jag kunde leva utan luft, utan vatten och om jag ändå kunde leva utan dig." Fantastisk, banal, smäktande latinamerikansk hjärtesorg. Återigen, sparsmakat bildsatt av någon youtube-kreatör.








#7 Intocable - Fuerte no soy



Som ni ser på bilden rör det sig på sjundeplatsen om någon sorts mexikanskt dansband. Men låt inte utseendet lura er. Intocable bjuder på mästerlig sång och en vemodig men samtidigt svängig melodi med en storslagen refräng. Det handlar om falnande kärlek

Intocable är egentligen Texas-mexikaner men har slagit stort i Mexiko. En lite udda fågel här på listan men ett band som snabbt kommer bli era favoriter!

Evo gör en Persson - igen!

Så tyckte då Evo Morales att det var dags att ta fram sitt trumfkort igen mot trätobrodern Alan García, Perus president. Den senare menade i ett uttalande i nära anslutning till Havets dag-firandet i Bolivia att landet verkade ha gett upp sina anspråk på att få en korridor ut till kusten.

Det tog Evo som en förolämpning och sa i ett tal dagen efteråt att García "kanske beroende på sin övervikt är dåligt informerad". Minns hans tidigare uttalande om García som en tjock nyliberal. (Minns också Göran Perssons stillsamma undran om Maud Olofsson hade problem med vikten.)

García ska dock enligt obekräftade uppgifter ha kontrat med att "jag kom i alla fall före dig på olaibolivias lista över Sydamerikas presidenter!"...

söndag 29 mars 2009

Topplista latinamerikansk musik - plats 10-9



#10 Jarabe de Palo - Grita (1997)



Att Jarabe de Palo är Spaniens svar på Bo Kaspers råder det inget tvivel om när man hör dem spela. Och ofta är de riktigt behagliga att lyssna på. Jarabe de Palo betyder ordagrant käpp-medicin och avser kort och gott ett kok stryk.



#9 Los Jaivas, Illapu, Los Tres - Todos Juntos



Todos juntos kom ut ett år före militärkuppen i Chile. Los Jaivas som gjorde låten tillhörde precis som Illapu som dök upp tidigare här på listan, den chilenska proggrörelsen "Nueva canción chilena". Och precis som Illapu hade medlemmarna i Los Jaivas en lång period i exil framför sig.

Denna låt kom med tiden att bli något av en chilensk We are the world, och har genom åren framförts av en mängd olika artister. Med plattityder som "varför leva så isolerade när jorden vill föra oss samman" och lite mer skarpsinnigt poetiska rader som, "varför ska solen överhuvudtaget skina på oss när vi inte ser våra medmänniskor i ögonen".

Här är det tre av den chilenska kulturvänstern och anti-pinochetismens främsta representanter som gör sin version.

fredag 27 mars 2009

Radioskugga i Potosí

Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om våndan och tjusningen med eftersändningar av idrott. Att lyckas mörka resultatet av en match och sedan avnjuta den ostört i efterhand är lika komplicerat som att, eh, röra ihop sin egen majonnäs. Så mycket som kan förstöra. Och nu är det dags igen. På lördag sänds nämligen Portugal-Sverige i eftersändning på ESPN.

Och den här gången tänker jag ta till mer extrema metoder för att lyckas. Jag beger mig på fredagskvällen till världens högsta stad, Potosí på 4100 meters höjd. (Ni som följt den här bloggen ett tag kanske är trötta på allt tjat om höjd. Men Bolivia har en väldigt bra marknad för “Världens högsta…vadsomhelst”. Det finna några andra städer i Tibet som också aspirerar på epitetet men de har bara några tusen invånare. Potosí har 150 000. Slut parantes.)

Jag kommer dit på morgonen och beger mig genast ner i gruvan “Cerro Rico”, det rika berget, som spanjorerna med uppspärrade ögon och saliv i mungipan hämtade hem enorma rikedomar från, i form av silver. Där stannar jag ett tag innan det är dags att bege sig till fotbollsstadion (japp, världens högsta där ligafotboll spelas) och se Real Potosí mot Aurora.

Konstigt kanske ni tycker att bege sig till en fotbollsstadion för att undvika ett fotbollsresultat, men jag utgår ifrån att alla på den matchen är aktivt ointresserade av Portugal-Sverige. Sedan åker jag till mitt hotell, jag har försäkrat mig om att rummet har ESPN. Först på söndagen känner jag att jag lugn kan se mig om i staden som en gång dessutom ska ha varit världens rikaste.

torsdag 26 mars 2009

Topplista latinamerikansk musik - plats 12-11



#12 Aventura - Obsesión (2003)



Den här har ni hört. Och förmodligen gillade ni den inte så mycket att ni tycker att den platsar på den här listan. Men då har ni inte lyssnat tillräckligt nogrannt. För Obsesión är vacker i sitt salsa-rytmiska vemod och dialogsången är ett grepp som man inte hör sa ofta men här blir det effektfullt.

Killen försöker övertyga tjejen om att lämna sin pojkvän och komma till honom. Tjejen förklarar för killen att han inte är kär – han är besatt! Och han slutar hos psykologen och utan vänner, så man får nog ge henne rätt. Lika enkelt som, ähum…, genialt tema.



#11 Fernando Delgadillo - Ten miedo de mi (1998)



Fernando Delgadillo tillhör den kategori manliga trubadurer som är så bra att de inte bryr sig om hur de ser ut. Med fula glasögon, gräslig frisyr, urtvättade kläder och svett på pannan framför han sin Ten miedo de mi, “Var rädd för mig”. Det är oklart varför man ska vara rädd för honom men om olycklig kärlek handlar det, det hörs kanske.

Om ni vill se hur han se ut får ni klicka er vidare från det här klippet i vilket låten kommer allra bäst till sin rätt. Lägg märke till hur snyggt han bygger upp låten med ett långt gitarrintro. När han sedan börjar sjunga blir man inte besviken. Ni kan också följa med i det imponerande antal ord han får in i melodin.

Om Magnus Ugglas “Trubaduren” (när en speleman en enda gång börjat sjunga på en gammal sång…) hade utspelats i Mexiko hade den handlat om en kille som plockar fram sin akustiska ur ett slitet fodral med Che Guevara- och Subcomandante Marcos-tygmärken på och börjat plocka Ten miedo de mi. Och respekt till honom i så fall för det krävs en del fingerfärdighet.

Det här är det bästa jag hört i visväg, möjligen i konkurrens med Håkan Hellströms version av Visa vid vindens ängar.

onsdag 25 mars 2009

Topplista latinamerikansk musik - plats 14-13



#14 Rosana - A fuego lento (1996)



Det finns inte så mycket att säga om Rosana förutom att jag är svag för hennes röst och hennes refränger. Så svag att jag bildsatt A fuego lento och lagt upp den på youtube...





#13 El Gran Silencio - Circulo de sol (2001)



El gran silencio, “den stora tystnaden”, från Monterrey är inte särskillt kända utanför Mexico. Men i sitt hemland har deras mix av rock, reggeae, ska, mexikansk folkmusik etc gjort dem närmast folkkära.

I Circulo de sol blandar de dragspel, rap, mexikansk ranchera-sång med mera och resultatet blir riktigt... medryckande. Och riktigt, riktigt bra. Ackorden är för övrigt de samma som i Always look on the bright side of life.

tisdag 24 mars 2009

Topplista latinamerikansk musik - plats 16-15





#16 Maná - Clavado en un bar (1997)



De andra riktiga superstjärnorna att kliva in på listan är de mexikanska pudelmjukrockarna i Maná. Latinamerikas i särklass största band i snart två decennier leverar refräng efter refräng som fastnar som kardborrar i en yllekofta. En mexikansk motsvarighet till Gyllene Tider och den genomsnittlige latinamerikanen kan säkert på rak arm nynna minst en 5-10 av sångaren och låtskrivaren - i konsekvensens namn Latinamerikas Per Gessle - Fher Olveras låtar.

Clavado en un bar , "fastvuxen i baren", är en av Manás rivigaste låtar och de lägger till och med in lite reggeae-baktakt versen. Dessutom med ett riktigt arenamässigt gitarrsolo. Latinamerikas förfestlåt nummer ett?





#15 Illapu - Vuelvo (1991)



De första - men inte sista - chilenarna på listan är folkmusikprotestsångarna Illapu. Tillsammans med bland annat Victor Jara och Violeta Parra utgjorde de under decenniet före statskuppen den chilenska proggvågen, Nueva Canción Chilena (den nya chilenska sången). Musiken har dock inte mycket gemensamt med den svenska proggen utan består av en modernisering av den andinska folkmusiken. Resultatet blir, tro det eller ej, mycket bra.

Medlemmarna i Illapu fick precis som många andra medlemmar av proggvågen leta sig utanför Chiles gränser (till Frankrike och Mexiko) under de mest repressiva Pinochet-åren. I samband med demokratiseringen kring decennieskiftet 80-90 kunde de dock återvända. Och sällan har känslan av att kunna bryta exilen beskrivits så storslaget som i deras stora hit Vuelvo (Jag vänder åter).

Traigo en mi equipaje del destierro
Amistad fraterna de otros suelos
Atrás dejo penas y desvelos

Vuelvo por vivir de nuevo entero

I landsförvisningens kappsäck
bär jag broderlig vänskap från andra kontinenter
Bakom mig lämnar jag sorgen och vakan,
nu återvänder jag för att leva hel igen.

Sångaren är för övrigt Magnus Ugglas och Guns 'n Roses-gitarristen Slash okände trillingbror. Har man tur kan man ibland se Illapu i typ Solnahallen givandes en konsert till Allende-nostalgiska exil-chilenare.

***

Någon låt du vill se på listan? Förslagslådan är fortfarande öppen.

måndag 23 mars 2009

Jag mötte Evo...

...nej, det gjorde jag inte men jag såg honom livs levande för första gången igår. Han satt bredvid sin vicepresident García Linera på en provisorisk läktare för att övervara Día del Mar-paraderna i La Paz. Det var alltså Havets dag igår, högtidlighållande av dagen för 130 år sedan när Bolivia förlorade den sista biten av kustremsan till Chile. Samtidigt får bolivianerna möjlighet att vädra lite Chile-hat (från de flesta inte så allvarligt menat) och ropa ut krav på ett återtåg till havet.

Detta har varit ett nationellt trauma sedan 1879 och Bolivia tillhör därmed en grupp av 44 "Landlocked countries". (Lyckligtvis är Bolivia inte ett av de två "doubly landlocked countries" i världen, Liechtenstein och Uzbekistan, som måste korsa minst två länder för att komma till havet...). Den nya konstitutionen innehåller ett ovillkorligt krav att återigen få se Stilla havet skölja bolivianskt territorium.

Det är dock inte troligt inom en överskådlig framtid. Chile är dock beredda att diskutera fram "en annan lösning", vad det nu skulle vara.

***

Platserna 17 och 18 i topplistan nedan.

Topplista latinamerikansk musik - plats 18-17



#18 Shakira - Pies Descalzos (1995)



(Låten börjar inte på riktigt förrän efter ca 30 sekunder)

Världens enda colombiansk-libanesiska superstar Shakira Mebarak gör alltså entré på listan på plats nummer 18. Hon gör det med sin första stora hit från 1995. Och för denna listas trovärdighets skull ska det sägas redan nu, min Shakira–bias är ganska stor. Men jag lovar att om hon dyker upp igen på listan ska det vara objektivt motiverat...

Första gången jag hörde hennes stämma strömmade den ut från en kassett i en raspig bilradio en vinterkväll 1998 i Angol i södra Chile. Jag frågade min kompis Freddy vem som sjöng och han svarade att det var Shakira från Colombia. Hennes säregna röst fick mig att föreställa mig en medelålders karibisk dam i stil med salsafarmor Celia Cruz eller nåt. Men det visade sig alltså vara 18-åriga Shakira med sitt genombrottsalbum Pies Descalzos.

För att vara skriven av en 18-årig redan då rätt så kommersialiserad kvinnlig latinamerikansk popartist är låtens text ganska vass (även om hon väljer att rimma på pepino och destino, gurka och öde...). Hon ifrågasätter om vi är så mycket lyckligare idag med all utveckling än när vi gick omkring Pies descalzos, barfota, och avslutar med en känga mot det sociala trycket i katolska samhällen där kvinnor under trettio som inte är gifta anses ha "missat sin chans" och får nöja sig med att vestir santos det vill säga sy kläder till helgonfigurer.

Notera att Shakira var lite rockigare på den tiden med gitarr på magen och svart hår.



#17 Silvio Rodriguez - Ojalá (1977)



(Det finns en mängd Live-versioner på youtube men låten kommer bäst till sin rätt i denna illustrerade version...)

Silvio Rodriguez är alla latinamerikanska vänsterintellektuellas favorittrubadur och en av de absoluta förgrundsfigurerna i nueva trova, den politiska vismusik som uppstod i samband med den kubanska revolutionen, i kontrast till den traditionella ranchera-musik av män i hatt som sjunger om unga kvinnor. Nueva trova har sin motsvarighet i Wiehe och Afzelius i Sverige som också flera gånger spelat tillsammans med Silvio Rodriguez.

Bilden av Silvio Rodriguez naggas dock i kanten av att han är något av Castros hovsångare. Han sitter till på köpet nu i det kubanska parlamentet.

Icke desto mindre är Ojalá något av Latinamerikas motsvarighet till typ... "Jag ger dig min morgon". Temat är alltså kärlek, inte politik, i detta fall. Ojalá som upprepas hela tiden är ett vanligt spanskt uttryck med arabiskt ursprung (från Insh´Allah) som betyder "om ändå" eller "hoppas".

söndag 22 mars 2009

Latinamerikansk musik - Topplistan!

Då kör vi igång med den utlovade topplistan över latinamerikansk musik. De bästa, skönaste och maffigaste låtarna från den latinamerikanska populärmusikskatten. Kontinenten har en mycket levande musikscen inom en mängd olika genrer varav mycket lite når icke spansktalande musikkonsumenters öron. Därför ser jag också detta som en möjlighet att sprida det latinamerikanska rock-/popbudskapet lite.

Några spanska artister kommer också att tillåtas komma in på listan.

Kom gärna med kommentarer, klagomål och förslag - det finns några luckor kvar att fylla! Vi börjar nedan med platserna 19 och 20.

Topplista latinamerikansk musik - plats 20-19



#20 Soda Stereo - Musica Ligera (1990)



Vi börjar listan med en låt som inte kan utelämnas i ett sådant här sammanhang. För när de första tonerna i Soda Stereos ”Musica ligera” strömmar ut ur högtalarna någonstans mellan Patagonien och Tijuana kan man lita på att det blir allsång och hoppande dans. Låten är också det allra mest emblematiska uttrycket för den så kallade Argentinarocken, den lite light-betonade men samtidigt med Latinamerikanska mått mätt rätt så alternativa musikstil, ibland med smålustiga texter, som föddes i slutet av 80-talet och början av 90-talet i post-diktaturens Argentina.

Denna stil karaktäriseras också av märkliga bandnamn som Enanitos Verdes (de gröna små dvärgarna), Los Fabulosos Cadillacs (de fantastiska cadillacarna), Bersuit Vergarabat (tungvrickning utan betydelse), Los Autenticos Decadentes (de autentiskt dekadenta) etc. Lätt tröttsam musikstil i vanliga fall men Musica Ligeras pampiga refräng är ett soundtrack of our lives för de flesta latinamerikaner mellan 15 och 40. Att publiken kan låten är det ingen tvekan om i det här klippet.





#19 La Oreja de van Gogh - Cuídate (2000)



"Van Goghs öra" från San Sebastian i Baskien slog igenom på allvar i hela den spansktalande världen med denna oerhört trallvänliga och refrängstarka megahit från 2000. LOVG har en lätt Cranberries-lik approach med den mycket röststarka sångerskan Amaia Montero i spetsen. Montero lämnade nyligen gruppen för att satsa på en solokarriär. Hon har nu ersatts av spanska "Popstars"-vinnaren Lerie Martinez.