Jag gillar flygplatser. Det är som ett ingemansland där tiden står stilla och alla är på väg någonstans med förväntningar och farhågor. Dessutom är det något både skrämmande och lockande i den sterila lyxmärkesmiljö som utgörs av taxfreeshopper och vänthallar. Jag får alltid känslan av att de som jobbar på flygplatser inte tillhör det vanliga samhället utan är någon slags doser som aldrig sover och aldrig lämnar flygplatsområdet. (Ni som undrar vad doser är får jobba på fragglarna-referenserna). I söndags fick jag min beskärda del av dessa artficiella men lockande miljöer.
Jag fick samtidigt vatten på min kvarn vad gäller Bolivias ytterst skenbara läge "Mitt i Latinamerika" eller om ni vill "Latinamerikas närmaste land" för att travestera en annan känd kommunslogan. På vägen till Tegucigalpa, Honduras fick vi nämligen ta följande rutt (illustrerad ovan):
La Paz-Lima
Lima-San Salvador
San Salvador-San Pedro (Honduras)
San Pedro-Tegucigalpa
15 timmar totalt för en sträcka som bara är ett lillfinger på jordgloben.
Min första resa i jobbet på mikrofinansfonden Locfund har alltså tagit mig till Tegucigalpa. Här ska jag och min kollega med det typiska bolivianska namnet Hans undersöka om en mikrobank här är tillräckligt stabil för att få låna fondens pengar. Vi är här en vecka och gör intervjuver, kollar siffror och kontrollerar rutiner. Jag har alltså gått och blivit någon slags revisor på äldre dar. Känns fräscht. Imorrn ska vi ut i fält och se hur kunderna, främst kvinnor med små affärer eller annan handel, har det.
Jag kom ihåg första gången jag stötte på namnet Tegucigalpa. Det var i en Kalle Ankas-pocket från 70-talet, Kalle Anka och Knattarna hamnade i ett fiskregn just i Honduras huvudstad. Och tydligen finns det dokumenterade fall av fiskregn i Honduras inland. Vetenskapen står förstås handfallen. För den som vill fördjupa sig mer i olika djurregn så är det bara att börja!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar