Palmer, korallrev och mord

Nu var det några veckor sedan jag var i Honduras men en av de mest slående upplevelserna där var att alla varnade oss för att så mycket som gå utanför hotelfoajen. Det kändes lite överdrivet och ett typiskt utslag av den exponentiellt ökande känslan av osäkerhet som drabbar ett samhälle genom intensiv och mycket bildlig medierapportering och aggresiv politisk retorik mot brottsligheten. Men det ligger förstås en hel del i den våldsresignation som präglar hondurensarna. Tittar man på mordstatistik framträder Centralamerika och Karibien som en oerhört våldsam region.

Så här ser listan ut över länder med högst mordfrekvens (icke krigsländer får man anta) per 100 000 invånare och år:





Idel Centralamerika och Karibien i topp med Sydafrika och Brasilien som undantag bland de tio värsta.

En förklaring är den organiserade brottslighet som växer fram kring drog- och människoflödet till USA. Centralamerika är även kända för sina maras. Gäng som bildats av unga män som återvänt från USA där de inte funnit den lycka de sökt men lärt sig gängmentalitet och brottslighet, de kommer tillbaka till ett land där de har samma eller sämre framtidsutsikter som när de åkte.

Feed kids, build houses, serve Jesus

Jag glömde berätta om min hemresa från Honduras till La Paz, Latinamerikas närmaste stad.

Det började med att jag sista natten, efter en skaldjurspasta till middag, drabbades av elaka magproblem. När jag klockan 5 på morgonen gick ner till receptionen för att ta flygplats-transporten måste jag ha sett ut som en riktig koks-affärsman, i kavaj, alldeles blek och kallsvettig, desperat frågandes efter toaletten. Några sippar på en iste, detta livselixir, gav mig tillräckliga krafter för att ta mig igenom in-checknings-proceduren till flajten till Guatemala där jag såg fram emot sex timmars väntan på en svettig centralamerikansk hangar. Men förvånande nog visar Guatemala upp en alldeles nybyggd ljus flygplats med fri trådlös uppkoppling och stora panoramafönster åt alla håll (dock helt utan klockor och information om avgångar och ankomster, men det brydde jag mig inte så mycket om i mitt tillstånd).

Och till min stora lättnad fanns en alldeles tom vänthall med armstödslösa stolar med puffiga sitsar vilket gjorde att jag kunde däcka i något som utan större ansträngning kunde liknas vid en säng. Jag slocknade i cirka två timmar och vaknade sedan upp mitt ibland en grupp på cirka femtio amerikaner med likadana gröna t-shirtar med texten "feed kids, build houses, serve Jesus". De applåderade varje gång en grupp med likasinnade anslöt från något som verkar ha varit ett slags kristet välgörenhetsläger i Guatemala. You gotta love Americans.

När hela gruppen hade samlats tog en lång, smal, tunt ljushårig, stramt karismatisk man i kakhi-shorts - som hämtad ur vilken sektfilm som helst - till orda. Han manade gruppen till en tyst bön ståendes i ring mitt i vänthallen. Guatemaltekerna tittade på de väldigt amerikanska amerikanerna med blicken "tack för att ni kommer hit och matar våra barn, bygger upp våra hus och tjänar Jesus i stället för att träna militären och paramilitären att döda barnen, spränga husen och, eh..., tjäna Jesus som ni gjorde under Kalla kriget".

Vid det här laget var jag beredd att äta något igen och efter ett sexpack jordgubbs-mentos blev jag människa igen.

***

Guatemala har för övrigt haft Sydamerikas i särklass norskaste diktator i Kjell Laugerud García 1/7 1974-1/7 1978.

Ny blogg-bilaga: Gratis med olaibolivia!

Bloggen har fått en söndagsbilaga! Lite personligare, lite oftare, lite sötare.

Sofie i Bolivia

Colombia-Venezuela 1-1

Colombia och Venezuela har länge varit huvudaktörerna i en infekterad politisk konflikt i norra Sydamerika. Chavez har med sina oljereserver, häftiga anti-amerikanska utspel och oheliga allianser med Kina och Iran satt tidigare rätt så undanskymda Venezuela i den världspolitiska blickpunkten. Grannen Colombia i väster är den politiska motsatsen, USA sponsrad miltär med 5 miljarder dollar och högerpolitik med skattesänkningar och utförsäljning av statlig egendom.

Den Sydamerikanska politiska dokusåpan är dramaturgiskt mycket väl utformad eftersom presidenterna med jämna och täta mellanrum i olika regionala forum samlas kring runda bord i långa tv-sända sessioner. Alla talar samma sprak och tillhör hyfsat utkristaliserade lag. Mer radikalt vänsterorienterade Venezuela, Ecuador och Bolivia; mer socialliberala Chile, Argentina och Brasilien; högerorienterade USA-allierade Colombia. Och det finns en hatkärlek mellan dessa länder som delar så mycket men ända irriterar sig på varandras egenheter som ger känslan av ett gäng kusiner som ligger i arvstvist. Man håller på varandra av hela sitt hjärta mot Tyskland i fotbolls-VM men politiskt kan man inte hålla sams längre än till nästa presidentuttalande.

I helgen träffades de två huvudpersonerna Uribe och Chavez i ett försoningsmöte. De bestämde sig för att hugga fast stridsyxan i kubben för ett tag. Toppmötet ägde rum vid en tidpunkt då Latinamerikas mest populäre president Uribe har mer vind i seglen än någonsin efter det spektakulära och för hela det colombianska folket förlösande frigivandet av Ingrid Betancourt. Tills slut var det inte socialisten Chavez eventuella kontakter med marxistiska FARC utan USA-stödd underrättelse och infiltreringsverksamhet som befriade nyckelgisslan Betancourt. Så Uribes position i regionen har stärkts medan Chavez som, sant eller inte, av många antas ha olika slags samröre med Farc försvagats i förhållande till rivalen.

Dagen efter var det plötsligt Venezuela som hade övertaget. I en av Latinamerika helt dominerad miss universum-tävling (4 av 5 finalister) - där USA:s kandidat till de bolivianska kommentatorernas förtjusning för andra aret i rad snubblade pa stilettklackarna i det kritiska galaklänning-momentet - drog Venezuela det längsta straet, strax före Colombia. Därmed seglade Venezuela, med sina Miss-skolor, upp som ledare av marathon-tabellen. Sverige deltar inte längre i dessa tävlingar, ett beslut som ter sig rakt igenom rimligt.

Mikrolåns-möte Choluteca, 10 juli 11.00

Som en del av besöket i Honduras åkte vi ut till en grupp mikrolåntagare på landsbygden i söder vid Stilla havs-kusten. Kvinnorna i gruppen har tagit lån på ca 1000 kronor var. De träffas två gånger i månaden och sekreteraren samlar ihop delbetalningarna. Hela lånet ska vara betalt efter fyra månader. Låntagarnas näringsverksamhet består bland annat av piñata-konstruktion, tamal-bakande (en sorts majsdeg i palmblads-wrap) och klädsömnad.

I mikrolånsbranschen betalar låntagarna ofta räntor som skulle ses som rent ocker i Sverige, ett slags sms-lån i fattighjälpsförklädnad om man vill vara kritisk. Det finns ett antal förklaringar till den höga räntan som kan ligga på alltifrån 10 till 100 % på årsbasis. Det är dyrt och riskfyllt att bedriva mikrofinansverksamhet, det handlar om små lån i ofta oländigt belägna områden i instabila ekonomier. Och trots den höga räntan är efterfrågan på lån stor, dels beroende på att det tidigare helt har saknats tillgång till lån och att alternativa informella krediter är betydligt dyrare. Att återbetalningsfrekvensen ofta ligger på över 95% tyder på att det är en rätt så bra fungerande marknad.

Den här gången var det ett par stycken som uteblev från mötet vilket ledde till förmanande ord från deras lokala "loan officer". Dessa loan officers åker runt och erbjuder lån till hårt arbetande människor som hankar sig fram i den informella kommersiella sektorn. De är ofta unga, i 20-30-års åldern och åker runt på moped till de olika grupperna. Vanligtvis kommer de själva från området i fråga men har lyckats ta en examen i ekonomi eller liknande som kvalificerar dem för tjänsten.

Målet med resan har varit att se om mikrolånsinstitutionen i fråga är tillräckligt stabil för att ta emot finansiering från fonden jag jobbar på. Vi har intervjuat alla möjliga personer i organisationen och kollat upp en massa nyckeltal. Nu återstår att skriva ihop en rapport och presentera den för fondens investeringskommitte för att se om det blir någon mer deg i tamalen..

"La Paz - Sydamerikas Hagfors II" eller "Den ofrivillige revisorn i Tegucigalpa"

Jag gillar flygplatser. Det är som ett ingemansland där tiden står stilla och alla är på väg någonstans med förväntningar och farhågor. Dessutom är det något både skrämmande och lockande i den sterila lyxmärkesmiljö som utgörs av taxfreeshopper och vänthallar. Jag får alltid känslan av att de som jobbar på flygplatser inte tillhör det vanliga samhället utan är någon slags doser som aldrig sover och aldrig lämnar flygplatsområdet. (Ni som undrar vad doser är får jobba på fragglarna-referenserna). I söndags fick jag min beskärda del av dessa artficiella men lockande miljöer.

Jag fick samtidigt vatten på min kvarn vad gäller Bolivias ytterst skenbara läge "Mitt i Latinamerika" eller om ni vill "Latinamerikas närmaste land" för att travestera en annan känd kommunslogan. På vägen till Tegucigalpa, Honduras fick vi nämligen ta följande rutt (illustrerad ovan):

La Paz-Lima

Lima-San Salvador

San Salvador-San Pedro (Honduras)

San Pedro-Tegucigalpa

15 timmar totalt för en sträcka som bara är ett lillfinger på jordgloben.

Min första resa i jobbet på mikrofinansfonden Locfund har alltså tagit mig till Tegucigalpa. Här ska jag och min kollega med det typiska bolivianska namnet Hans undersöka om en mikrobank här är tillräckligt stabil för att få låna fondens pengar. Vi är här en vecka och gör intervjuver, kollar siffror och kontrollerar rutiner. Jag har alltså gått och blivit någon slags revisor på äldre dar. Känns fräscht. Imorrn ska vi ut i fält och se hur kunderna, främst kvinnor med små affärer eller annan handel, har det.

Jag kom ihåg första gången jag stötte på namnet Tegucigalpa. Det var i en Kalle Ankas-pocket från 70-talet, Kalle Anka och Knattarna hamnade i ett fiskregn just i Honduras huvudstad. Och tydligen finns det dokumenterade fall av fiskregn i Honduras inland. Vetenskapen står förstås handfallen. För den som vill fördjupa sig mer i olika djurregn så är det bara att börja!

Morales-Allende-koden

Var nyligen och såg en film om Chiles störtade president Salvador Allende på La Paz utmärkta Cinematek. Vill man kan man se ett antal paralleller mellan Allende och Bolivias nuvarande president Evo Morales.


- Båda har brytit ny politisk mark. En mycket minerad sådan. Allende som den första folkvalde socialistiske presidenten i världen - mitt under brinnande kallt krig. Morales som den förste presidenten i Latinamerika sprungen direkt från ursprungsbefolkningen. Tillika socialist och på alla sätt en diametral motsats till den traditionella politiska och ekonomiska eliten.


- Båda är företrädare för en vänsterkoallition med alltifrån bokstavstroende kommunister till socialdemokratisk medelklass. Inre slitningar och målkonflikter har försvagat maktbasen.


- Båda har varit Castros polare och allierade.


- Båda har varit föremål för syrliga uttalande från ledande politiker från storebror i norr.
Henry Kissinger 1973 “I don’t see why we need to stand by and watch a country go communist due to the irresponsibility of its people.”
John McCain 2008 "We will work to prevent Venezuela and Bolivia from taking the same road to failure Castro has paved for Cuba."



- Morales har, precis som Allende, fått "löften" från högsta militära ort, att vapenmakten kommer stå orubblig vid den folkvalda regeringens sida.


- Båda har sett sina länder paralyseras av transportstrejker.


- Jordreformer och begränsningar av storleken på jordbruksareal har varit en viktig del av såväl Morales som Allendes omfördelningspolitik. Detta har förstås väckt ont blod hos den vita jordägande överklassen som sett det som i bästa fall en inskränkning av äganderätten men snarare som statligt sanktionerad stöld.


Återstår alltså att se om Morales regeringstid slutar på samma sätt som Allendes.