La Paz - Sydamerikas Hagfors

Företaget jag jobbar på finansierar mikrolånsinstitutioner runtom i hela Syd- och Centralamerika. Varför ligger huvudkontoret då i La Paz, Bolivia kan man undra. Sydamerikas i särklass mest svårtillgängliga huvudstad vad gäller restid och politiskt ganska labilt. Svaret är, förutom att Bolivia är ett pionjärland på mikrofinansområdet, att La Paz ligger "mitt i Latinamerika". Och kartan ovan ljuger ju inte...

Det påminner mig om en klassisk kommunslogan för några år sedan när Hagfors lanserade sig som "mitt i Norden". Om man drar en triangel mellan Stockholm, Oslo och ...eh, Göteborg så ligger ju Hagfors i mitten - typ.

Midsommar i regnskogen

Midsommar på södra halvklotet bjuder på vissa utmaningar. Det är vinter, rätt så mörkt och brist på både gräddfil och färjeköer. Man får helt enkelt koka snaps på en damstrumpa. Vi var fem svenskar som begav oss 2000 meter i lodrät riktning ner till regnskogen i Yungas för att fira årets längsta dag, fast den kortaste då eftersom vi är söder om ekvatorn. Och vi gjorde vad vi kunde för att uppvärva känslan av säckhoppning och dragspelsmaraton, typ.

Olle som är här och skriver uppsats hade med sig skärgårds- och löksill, Cecilia på Svalorna hade Skåneakvavit och Karin på Sida hade några potäter. Själv bidrog jag med en egenhändigt ihopsvängd snaps. I dagens informationssamhälle går sånt på ett kick. Först googlar man ”snapsrecept”. Sen väljer man kryddor som det finns utsikter att hitta på Bolivias ICA, ”Ketal”. Alltså valde jag bort björkskott och johannesört och slog i stället upp anis och fänkåls spanska översättningar på wordreference.com. Kryddorna hängde på sin plats i ABC-kryddhyllan och jag hällde ner två påsar i en flaska polsk vodka för att ge smak i några dagar.

Enligt receptet skulle denna gröt sedan silas genom ett kaffefilter. Eftersom man här bara dricker pulverkaffe gick jag bet på det. Men på järnaffären fick jag ett bra tips.
”Sila genom en damstrumpa!”
Så jag gick några butiker upp på Avenida Montenegro där jag bor och köpte ett par nylonstrumpor. Det gick alldeles utmärkt och snapsen smakade gott.

Vädret bidrog också till en autentisk midsommarkänsla, 15 grader och regn i luften med skenuppsprickningar i molntäcket.

På midsommarafton ska man ju dessutom samla ihop sju blommor, lägga under kudden och drömma om sin tillkommande. Resultatet kan ni se härnedan.
Det blev lite knöligt med bananklasen, men så här i förskingringen får man anstränga sig lite för att upprätthålla traditionerna.


Flitiga Lisa (mujer trabajadora...), papegojblomma, banan, eh...amaryllis, orkidé, liten papegojblomma, negerkyss

Annars tillbringade vi helgen med att vandra i regnskogen och andas luft som smakade piggelinshot jämfört med den torra tunna luften i La Paz. Så här ser de mest lukrativa lokala grödorna ut.

Koka, Kaffe

Sista fotbollsinlägget på ett tag, jag lovar. Kanske.

Aj, aj, aj, ingen repris på sommaren 94 den här gången heller. Det fortsätter vara en kollektiv, och alltmer avlägsen, drömbild för alla fotbollsintresserade svenskar. Och det känns som det saknas riktiga stjärnor i den kommande landslagsgenerationen som skulle kunna återuppliva drömmen.

94 representerar för övrigt den fotbollsmässiga höjdpunkten även i den moderna bolivianska fotbollshistorien. Det var då man för första och hittills enda gången lyckades kvala in till VM (kom sist i gruppen efter förluster mot Spanien och Tyskland och en poäng mot Sydkorea). Och idag fick man nytt hopp när kvalledarna Paraguay överraskande besegrades med 4-2. Starkt.

Sporthelg

Sverige-Spanien i lördags och en del av svenskkolonin samlades vid lunchtid uppe i Sopocachi, La Paz diplomatstad, för att se matchen. Inför matchen togs eventuellt nationalfotbollsromantiska svenskar ned på jorden rätt effektivt. ESPN lyckades klämma in Schweiz flagga i Sverige-gruppens tabell, och i uppsnacket öppnade boliviansk TV med en textvinjett som presenterade matchen Spanien-Skottland. Sen gick det som det gick. På bilden har Sverige precis gjort ett-ett och tröjan jag fick i avskedspresent kom till god användning.

Dagen efter bar det av till Estadio Hernando Siles för att se Bolivia försöka gripa sista halmstrået i kvalet till VM i Sydafrika 2010. Det lyckades man inte med. Chile var en klass bättre och vann med 2-o utan märkbara höjdsymptom. Bolivia spelade ungefär som AIK anno 2004 och andernas Zlatan, Marcelo Martins, som just skrivit på ett miljondollar-kontrakt med Ukrainska Shaktar Donetsk, hade inte ett rätt. Till slut ropades det på förbundskaptenens avgång.

För att späda på nederlagets bittra smak sjöng chilenska klacken "Vamos a la playa...", den playa som en gång tillhörde Bolivia.

Dagen efter förlusten valde President Evo Morales att i stället betona framgången i hans möte med Sepp Blatter tidigare under våren, där alltså Bolivia fick fortsatt dispens att spela på hög höjd. Santa Cruz-baserade TV-kanalen Unitel valde dock att skylla en del av nationalstadions dåliga gräsmatta på att presidenten och hans polare ibland spelar jippomatcher där.

***

Emellan dessa matcher fortsatte jag slipa på min labila backhand (därav forehandansatsen på bilden...) tillsammans med tennistränaren Ramiro.

Vitt pulver

Jag befinner mig i tropikerna, mellan Kräftans (eller om det är Stenbockens) vändkrets och ekvatorn.
Igår var La Paz flygplats avstängd - på grund av snöfall...

Länge leve höghöjdsfotbollen

I skuggan av EM drar det sydamerikanska VM-kvalet vidare och jag har som synes skaffat biljett till Andernas hatderby nummer ett, Bolivia-Chile, på söndag. Bolivia är på många sätt den fattigare och sämre lottade kusinen från landet i den relationen, vilket manifesteras allra tydligast av den havsremsa som Chile snodde av Bolivia för drygt hundra år sedan. Bolivianerna när sedan dess en stark dröm att en dag få komma ut till havet igen. Man har kvar en sjökrigsskola och en flotta (som "tillfälligtvis" är förlagd till Titicaca-sjön). Det här är en relation som Bolivia för övrigt har till flera av sina grannar som snott olika delar av ur-Bolivia under olika krig.

På fotbollsplanen brukar man dock kunna göra sig av med en del av vanäran från förlusterna i land-och-rike-leken, genom att bjuda in sina mobbande kusiner till fotbollsmatch på 3600 meters höjd. Kusinernas låglandslungor tar sedan slut redan vid slantsinglingen och Bolivia kan, trots underlägsna fotbollskvaliteter, kamma hem tre eller åtminstone ett poäng.

Egentligen skulle den sista landslagsmatchen vara spelad på Estadio Hernando Siles efter ett beslut av FIFA för ett par år sedan. Men Bolivia (och Ecuador) har fått dispens i väntan på en utredning som FIFA-ordföranden Blatter i god fotbollspolitisk anda har tillsatt om fotboll under extrema förhållanden. President Evo Morales kräver att få fortsätta spela i La Paz under parollen Viva el futbol de altura, länge leve höghöjdsfotbollen.

Denna gång kommer dock Chile väl förberedda med bland annat träning i flygvapnets tryckkammare i ryggen så ett tips får bli 3-1 till kustsnattarna i väster.

***

EM går annars för fult här på ESPN Deportes med flera timmars sändning och analys varje dag. Häromdagen konstaterades att EM:s hittills snyggaste och fulaste mål gjordes i samma match av Ibra-Kadabra och... eh... Petter Hansson.

Evaluación física

Nu har jag löst medlemskap i ett gym här i närheten. Men den som trodde att det bara var att kliva in och börja pumpa beachmusklerna trodde fel. (Beachmusklerna är nog iofs ingen gymklyscha i detta land som fortfarande lider svåra fantomsmärtor efter att ha förlorat sin enda kustremsa till Chile i salpeterkriget 1879. Mer om det vid ett annat tillfälle.)

Nej, innan jag släpps in i gymlokalen måste jag genomgå en "evaluación física”. Det börjar med några frågor om mitt allmänna hälsotillstånd. Under förhöret kommer jag på att jag inte vet min blodgrupp, vilket väcker stor förvåning. Och när jag tänker på saken är det jävligt konstigt. Har vi missat den informationen mitt bland alla fluorsköljningar, kondomutdelningar och stelkrampsshotar i det övrigt så ombonade Sverige? Eller är det bara jag som inte vet vilken blodgrupp jag har?

Utvärderingen går vidare och en smal tång modell större tas fram. Här ska mätas fetthalt. På kroppen alltså. Medelst tångnyp. Jag får ganska bra värden förutom på baksidan av armarna och kring höfterna där det var lite överskott att jobba med enligt Carlos. Senaste gången jag var med om något liknande var i skolan i Chile där vi på en gymnastiklektion fick ställa oss på ett led varpå läraren tog fram stora tången och bad var och en dra upp tröjan. Han grep sedan tag i valken som finns vid sidan om naveln och gav sitt omdöme. Benig, normal eller guatón, tjockmagad.

Åter till den bolivianska kontrollen. Efter kniptången är det på med en hjärtfrekvensmätare och upp på ett löpband. 7.5 km/h och 4,5 graders lutning i 20 minuter så får jag en idealisk uppvärmning konstaterar Carlos. Återkommer jag imorgon så hittar jag ett personligt utformat träningsprogram under M som i Medelberg i kartoteket.

Språknotis

Diminutiv är en krydda i det spanska språket som används ungefär lika måttfullt som grillkryddan på pommes frittsen på Jannes Grill i Edsbergs centrum. Det vill säga inte alls måttfullt. Diminutiv är ett suffix som hakas på alla möjliga ord för att få dem att se lite mindre och sötare ut, ungefär som det svenska ”lite”. Ronaldinho är ju t ex ett, i detta fall portugisiskt, diminutiv av Ronaldo, lilla Ronaldo helt enkelt. Ahorita, ”lite nu”, som används i Centralamerika och norra Sydamerika, betyder snart.

I Bolivia tar dock diminutivanvändandet proportioner jag inte stött på tidigare. Till och med pronomen kan diminueras. Estita i stället för esta (den här) och todito i stället för todo (allt). Mest spektakulärt är nog det dubbla diminutivet i form av ahoritita, d v s ”lite, lite nu”. Jättesnart får man väl anta att det betyder.