#9 Felipe Calderon - Mexico (liberal)
Felipe Calderon blev president 2006 under liknande omständigheter som Bush 2000. Valresultatet var mycket jämnt, Calderon vann med 0.5% och vänsteroppositionen menar fortfarande att deras kandidat Lopez Obrador är den legitima presidenten. Calderon har en svår position med oppositionen i majoritet i kongressen. Bland annat misslyckades han med prestigeprojektet att öppna statliga oljebolaget Pemex för utländskt kapital.
Däremot har han lyckats få igenom ett st ort stimulanspaket, Mexiko har fått sig en rejäl skopa av finankrisen, inte minst genom minskade pengaöverföringar från mexikaner i USA. Så snart magnituden av finanskrisen blev klar bestämde Calderón sig för att spendera 50 miljarder oljepesos på olika infrastrukturprojekt i landet. Dessutom ska man satsa på ett oljeraffinaderi. Som det är nu exporterar Mexico råolja och importerar samma olja i förädlade former.
Calderon har också återetablerat relationerna med Venezuela och Kuba efter att dessa bröts under förra presidenten Fox.
Men det just nu allt överskuggande problemet i Mexiko är det knarkrelaterade våldet. De som har sett filmen Traffic med Michael Douglas och Benicio del Toro har snarast sett en lätt förskönad bild av knarkkriget i Mexiko. Man vet inte vem som är på vilken sida, tills högt uppsatta poliser (nyligen chefen för Interpol), politiker och tjänstemän (nyligen justitiedepartementets ansvarige för att tillsäta knarkspanare) plötsligt avslöjas som avlönade av någon baron i Tijuana eller Ciudad Juarez. Formliga högar av lik, ibland halshuggna, hittas varje vecka. Oftast är de resultatet av interna uppgörelser men den organiserade brottsligheten drabbar också civilbefolkningen i form av kidnappningar.
Calderón har hittills sett antalet mord och kidnappningar stiga kraftigt och det finns nog ingen i världen som avundas honom uppgiften (möjligen Lopez Obrador...). Men hans åtgärd att sätta in militären mot knarkkartellerna har misslyckats kapitalt. Soldaterna är inte tränade för den typ av operationer som knarkkriget innebär och när de väl lyckas likvidera ett knarkgäng uppstår ett maktvakuum som bara skapar fler massakrer. Å andra sidan är polisen så pass decentraliserad och korrumperad att den centrala regeringen knappast har någon kontroll över vad som händer på polisstationen i Tijuana, än mindre kan de lita på någon där. 4000 döda i år i knarkkriget talar sitt tydliga språk.
#8 Evo Morales - Bolivia (socialist)
Bolivias president Evo Morales är unik på många sätt. Han är den första helindianska presidenten i Latinamerika och säkerligen en av de få presidenter i världen som inte gått klart gymnasiet. Han är också unik på det sättet att han för första gången sedan Columbus landsteg på den Sydamerikanska kontinenten har vänt på perspektiven från kolonisatörernas till de koloniserades.
I den nya konstitutionen erkänns Bolivia som en stat med flera nationer. Myndigheternas service ska tillhandahållas på spanska och på indianspråk. I högtidliga ordalag försäkras ursprungsbefolkningens rätt till land och traditioner. Men framförallt är Evo Morales en av dem. Han tuggar deras koka, dricker deras simmiga chicha och äter deras fermenterade frystorkade potatis (chuño). Han ser ut som dem och har samma bakgrund som dem (dock talar han märkligt nog inget indianspråk).
Ursprungsbefolkningens svåra situatuion har länge uppmärksammats av Sydamerikanska regeringar. Men steget Morales har tagit kan jämföras med när jämställdhetspolitik gick från att tycka att kvinnor borde ha samma möjligheter att arbeta, studera, rösta etc som män, till att analysera och göra någonting de djupt rotade samhälleliga och kulturella strukturer som upprätthåller ojämlikheten.
Många av Morales reformer har varit lyckade, trots ramaskri från det marknadsliberala världssamfundet. Hans nationaliseringar är till exempel mindre långtgående än vad som gäller för de statliga oljebolaget i Mexiko, en av många liberaler omhuldad ekonomi. Nationaliseringarna har gett ekonomiskt utrymme för "Värdighetsbidraget" på ca 300 kr/mån till Bolivias pensionärer som tidigare i stor utsträckning saknade inkomst och för ett barnbidrag till fattiga familjer med villkoret att barnen går till skolan.
Stora delar av det bolivianska folket älskar sin president och vädrar 500 år gammal morgonluft. Andra hatar honom av hela sitt hjärta. Evo är onödigt konfrontativ i sitt språkbruk och uttrycker sig ofta i svepande negativa ordalag om "oligarkin" och "nyliberalerna" och många med europeiskt ursprung och god ekonomi känner då att de inte ingår i Evos projekt.
Ett stort frågetecken kan resas för Morales-regeringens respekt för demokratins spelregler. Det första konstitutionsförslaget närmast kuppades igenom för ett år sedan. Den mer lyckade och breda överenskommelsen om konstitutionen för två månader sedan föregicks av en av regeringen stödd gigantisk folkmarsch som kom med mer eller mindre förtäckta hot om vad som skulle hända om kongressens beslut skulle gå dem emot.
I originalversionen av konstitutionen fanns en paragraf som skulle tvinga alla journalister att endast skriva "sanningsenliga" artiklar. Att jämställa traditionell byrätt med nationell rätt är vidare knappst något som gynnar rättssäkerheten och jämställdheten i landet. Det finns ibland en tendens hos Morales att bedömma allt indianskt som bra.
Utrikespolitiskt skiner Morales brist på skolning i de sammanhangen igenom. De nära relationerna med Iran (Morales har kallat Ahmadinejad för en "stor revolutionär") anstår knappast en demokrat. Morales låter sig ofta klappas på huvudet av storebror Chavez, som när denne på eget initiativ lovade att gå in med militär i Bolivia om något hände Evo. Den reflexmässiga och svepande kritiken av USA är inte bara ofta dåligt grundad utan också skadlig för Bolivias ekonomi. Det kan slå hårt mot den bolivianska ekonomin särskilt när gaspriserna dyker.
Inlägg
6 kommentarer:
Av det lilla jag har läst om Morales får jag ibland ett intryck av att han bara är en annan sida av ett och samma mynt. Från att ha varit ett land där en etnisk minoritet styr över en etnisk majoritet och främst tillvaratar den egna gruppens intressen är det nu tvärtom. Känns lite som om landets styrande bör kunna identifiera sig med och intressera sig for alla de olika befolkningsgrupper som lever under nationens tak. Utöver ursprungsbefolkningen har ju Bolivia även (om än liten) grupp svarta som tyvärr ofta hamnar i skymundan.
Tack för intressanta inlägg om Sydamerikas presidenter, en välbehövd snabblektion i kontinentens poliktik.
Förresten, hur kommer det sig att Morales varken talar quechua, aymara?
Borde inte han, med sin bakgrund kunna det? Annars kanske det är plats att lära sig? ;)
Ja min poäng är precis den att Evo Morales borde vara mer försonande i sin retorik mot den traditionella eliten, inte minst av taktiska skäl.
Däremot är det långt ifrån att den fattiga ursprungsbefolkningen nu styr över den traditionella eliten, den senare sitter ju fortfarande på många viktiga maktmedel och alla ekonomiska resurser att tala om. Så en del av Evos radikala politik är helt klart försvarbar för att åtminstone påbörja en uppgradering av urprungsbefolkningens status och livssituation i Bolivia.
Efter vad jag läst talar Evo inte aymara, ibland används det emot honom av hans belackare som tycker at than är ju inte ens “en riktig indian” om han inte talar deras språk…
Ola det känns som det här är din form av adventskalender. Vi är nyfikna på vad vi ska hitta i sista luckan. Kram mamma och Martin som kom till Vaxet idag.
Det förvånar mig att du inte nämner att den mest oförblommerade antagonistiska retoriken inte kommer från Morales utan från separatisterna i Santa Cruz. Styrda av bl.a. högerextrema Ustasjaättlingar och oligarker (det kan man verkligen kalla dem när 25 landägare äger 22 miljoner hektar) står de för en öppet rasistisk och regionalchauvinistisk politik.
Santa Cruz är Bolivias ekonomiska motor och med runt 90% av landets industri står man för omkring 50% av BNP. Staden är den inofficiella huvudstaden i
"halvmåneregionerna", Cambaland.
Nacion Camba hävdar att man nu tröttnat på att dras med den fattiga höglandsbefolkningen (läs indianerna) och därför vill ha en tvånationslösning.
Effekten av detta skulle bli att 30% av befolkningen skulle bryta sig ur landet med 60% av landarealen, i princip all industri och lejonparten av naturtillgångarna. Givetvis har man ekonomiskt stöd från USA via IDB och NED.
Bolivia är västra hemisfärens näst fattigaste land, med närmast ofattbara sociala klyftor.
Glöm inte heller att det bara var drygt femtio år sedan landets majoritetsbefolkning, indianerna, inte ens fick gå på trottoarer och torg.
Dessutom finns här en stark och välfinansierad hel till halvfascistisk rörelse med paramilitära förgreningar.
Det var ingen tillfällighet att det var här som Klaus Barbie arbetade som rådgivare åt militärens "antiterroriststyrkor".
Sett ur det perspektivet tycker jag nog att Evo Morales gör ett godkänt jobb.
Lite lustigt är det att du skriver från La Paz och att jag skriver från "Cambia"
Jag håller med dig om att Santa Cruz står för ofräscha rasistiska strömningar. Men Evos exkluderande retorik gör lite för att lugna de stämningarna. Evo borde i stället framhålla att även den traditionella eliten i Bolivia har en plats i landet och är nödvändiga för Bolivias utveckling utan att för den skull ge avkall på den historiska processen att uppvärdera inidanbefolkningen.
Vad gäller att nämna fascistiska strömningarna i Bolivia har jag gjort det bland annat här:
http://olaibolivia.blogspot.com/2008/10/dm-i-nazireferenser.html
http://olaibolivia.blogspot.com/2008/09/bolivias-11e-september-slutade-med-14.html
http://olaibolivia.blogspot.com/2008/09/nazister-i-bolivia.html
Skicka en kommentar