Utan 600 € och mina två resväskor försmäktar jag åter i La Paz

Åter i La Paz efter 30 timmar på resande fot.

I Frankfurt var flyget till Sao Paolo överbokat så jag blev tillfrågad om jag kunde tänka mig att stanna ett dygn i mässstaden med stort F mot en ersättning på 600 € och utgifterna betalda. Bra deal tänkte jag och tackade ja (I enlighet med den filosofi som jag lärde mig från filmen Yes-man med Jim Carrey som utgjorde julens biobesök).

Tyvärr så uppstod det en sen öppning på planet just som jag satt och planerade One night in Frankfurt – den som inte sett Frankfurt i januariskrud har inte sett världen som det ju heter. Men när jag gick in i planet tittade jag på boardingkortet och insåg att 2F förmodligen innebar en placering bland gräddan av tyska brasilienresande affärsmän. Mycket riktigt hamnade jag på rätt sida skynket och fick ett glas champagne som välkomstdrink.

Kanske fick jag platsen som tillhörde den mycket berusade finske affärsmannen som stod lutad mot incheckningsdisken och antingen inte kunde, men mer troligt av finsk sturskhet inte ville, svara på Lufthansapersonalens kontrollfråga när han fyllde år. Således fick han stanna en natt och sova ruset av sig. All den respekt som jag byggt upp för det finska folket under ett par månaders insnöande på finska författare (först Väinö Linnas torpartrilogi och sedan Kjell Westös utmärkta "Där vi en gång gått") utbyttes därmed delvis mot den tidigare dominerande Silja Line-bilden.



Klimatsmart?

Lufthansas business class-stolar är som pimpade tandläkarstolar med tre olika reglage för lutningen samt massagefunktion. Jag hamnade bredvid en tysk som skulle till Brasilien och sälja ytbeläggningar till vindkraftverksblad(!). På vägen till Frankfurt satt jag bredvid en svensk kille som skulle till Venezuela och mäta turbinprestanda i gaskraftverk. Förra gången jag reste via Frankfurt satt jag bredvid en tjej som skulle till Namibia och förhandla sträckningen av en kraftledning för ABB:s räkning. Jag lämnas ofta med känslan att den jag sitter bredvid på flyget är lite kompetentare och produktivare än jag själv… Eller så är det en utstuderad konspiration från KTH för att få statsvetare att sadla om och plugga något riktigt i stället.

Jag lärde mig aldrig fullt ut reglagen till min business class-tron utan övergick i stället till att utforska den individuella entertainment-skärmen. Där fanns förstås en massa filmer men också bisarrt nog en massa sammanfattningar av management litteratur! Jag skummade igenom titlar som “Make people like you in 90 seconds” och “German football strategies – how to make a group work together”.

Sedan spelade jag lite Vem vill bli miljonär men slutade eftersom versionen var brittisk och frågade saker som var slutar den årliga veteranbiltävlingen “November Race”, Brighton, Bradford, Bath eller Bristol. Så jag såg en film med Ricky Gervais från the Office i stället, en halvdan film som stärkte min tes att det inte gjorts någon bra film sedan “Meet the parents” med Ben Stiller och Robert de Niro (2000). Efter middagen med vinmeny och vit duk över flygplansbordet somnade jag och vaknade någon timme fôre landning med känslan av att jag inte hade hunnit utnyttja min business class-station till fullo.

I Sao Paolo såg jag fram emot tio timmars flygplatsvistelse. Jag började med att se 2 h 40 min “The amazing story of Benjamin Button” där Brad Pitt föds som en 80 år gammal bebis. Filmen var, självklart eftersom det var en film, halvdan. Jag började sedan läsa Gomorra, hittills efter hundra sidor lite av en besvikelse, rörig och lite klumpigt översatt känns det som.

Väl i La Paz tänkte jag att mina väskor kan väl inte vara här efter tre planbyten och lite allmänt check in-kaos. Det var de inte heller utan jag väntar på att de ska komma via Miami och att någon från Aerosur ska hitta till min adress (Avenida Montenegro, vit 5-våningsbyggnad precis efter där Av. Montenegro delar sig i två delar mittemot restaurang El Asador ungefär ett kvarter nedanför Gata 21 i Calacoto).

Innan dess kan jag inte maratonklämma Jordbro-dvd-boxen (6h) som jag fick av Sofie i julklapp eller maratonklämma de tre Guldnougat som jag stopppade ned i resväskan i sista stund.