van Damme-doktrinen

van Damme

I jättesuccén No Logo som publicerades för tio år sedan och blev anti-globaliseringsrörelsens Bibel lades storföretagens lömska arbetsmetoder i dagen. Bland annat talade författaren Naomi Klein om dolda synergier; allianser mellan olika aktörer för att under skenbar valfrihet och service styra in oss i särskilda konsumtionsmönster där vi ska bli trogna de stora konglomeraten. Till exempel universitet som bara sålde Coca Cola companys drycker på campus eller Wall Mart som bara saluförde vissa livsmedelsföretags produkter.

Nu efter flera vändor i Latinamerika inser jag att jag är offer för en sådan utstuderad allians mellan film- och transportindustrin. Latinamerika har ett buss-system för långdistansresor som är överlägset det jag upplevt i Sverige och Europa. Jag har vant mig vid sköna säten av business class-karaktär, snacks, bingospel med priser för att underhålla passagerarna och ett rikt utbud av filmer.

Ett rikt utbud av filmer. Ja, ofta vaknar man mitt i natten av att någon med ett attackskri hoppar på nagon annan med ett samurajsvärd eller att en tankbil exploderar. Ljudnivån och våldsfrekvensen skulle, om det handlade om Sverige, få landets samlade Hem och skola-föreningar att dra Swebus inför rätta. Men här är det ingen som har något att invända. Och film visas det så att det står härliga till, man vet aldrig vilken 90-talsaction man ska bjudas på. Eller?

Under min resa till Potosí för ett par helger sedan insåg jag plötsligt att jag var målet för en avancerad konspiration. För vad är det för ansikte som dyker upp där på bussens tjock-TV för att round-kicka och bunta ihop skurkarna. Jo samma granithuggna, solbrända anlete oavsett om man åker mellan Puno och Potosí, Puebla och Puerto Vallarta eller Paraguay och Patagonien. Nämligen den belgiske B-filmshjälten Jean-Claude van Dammes.

Hollywood och latinamerikanska bussbolag i en märklig symbios. Bara för att tvinga oss konsumenter att återupptäcka en begravd genre och en pensionerad actionhjälte. Dags för svenska Exportrådet att komma med en motattack i form av en Dolph Lundgren-kampanj?