onsdag 6 augusti 2008

Orka läs detta! (Du kommer bli mer insatt i boliviansk politik än 98% av alla du känner)


Boliviansk politik, Latinamerikas värsta såpopera – en resumé

Jag ska försöka ge en bakgrund till den politiska situationen i Bolivia som kulminerar nu på söndag den 10 augusti (även om den tycks kulminera varje dag av det uppskruvade tonläget att döma) då president Evo Morales sätter allt på ett kort genom att gå till förtroendefolkomröstning.

Rekord i statskupper
Det första man får konstatera är att Bolivia har rekord i statskupper; 189 stycken på 154 år fram till 1982 har någon räknat ihop till. Det har dock sällan varit några särskilt blodiga kupper, som i grannländerna Argentina, Paraguay och Chile. Snarare ständiga herren-på-täppan-manövrar inom en liten elit vita ättlingar till européer. Undantaget är knarkbaronen och militären García Mesas ettåriga regeringsperiod i början av åttiotalet. Hans statskupp genomfördes med hjälp av bland annat en efterspanad nazist, Klaus Barbie - ”slaktaren från Lyon”. Ett tusental oppositionella och vänsteranhängare mördades under Mesas regim.

Den stora massan ursprungsbefolkning har hela tiden levt helt bortkopplade från den politiska och ekonomiska makten. De avlägsna byarna på altiplanon och i djungeln har tillämpat egna traditionella rättssystem och haft liten eller ingen kontakt med myndigheterna. För de styrande har denna tysta mörkhyade massa varit intressant endast som billig/gratis arbetskraft och som kanonmat i krigen mot grannländerna.

Dessa krig har för övrigt avlöpt som en veritabel land-och-rike-lek. Några tusen människor har dött och sedan har segraren, tyvärr aldrig Bolivia, tagit en pinne och dragit ett streck över bolivianskt territorium och roffat åt sig landmassan.


Så här har grannländerna styckat upp Bolivia mellan sig





Kokaodlaren Evo tar makten
För några år sedan hände dock något revolutionerande. Evo Morales, en kokaodlare och fackföreningsman från landsbygden lanserades som presidentkandidat för vänsterkoallitionen MAS, Movimiento al Socialismo. I första valet 2002 kom han tvåa och den traditionella politiska eliten insåg att MAS var en kraft att räkna med.





I nästa valrörelse tre år senare lyckades MAS mobilisera ännu fler från den tidigare tysta ursprungsbefolkningen, och även en stor del av medelklassen, för en övertygande seger. Evo valdes med 54% av rösterna till Latinamerikas första president från indianbefolkningen, i Evos fall Aymara-folket.

Sen dess har klyftan mellan MAS och den traditionella eliten fördjupats för varje dag som gått.

Klassisk vänsterpolitik retar eliten
MAS har annonserat och i viss mån genomfört en traditionell socialistiska agenda med jordreformer och nationaliseringar av kärnindustrierna. Morales har nära kontakter med Castro på Kuba och Chavez i Venezuela och mycket hög svansföring gentemot USA. Bland annat håller biståndsorganet USAID på att bli utkastat ur landet med motiveringen att de motverkar Morales i det tysta. Denna politik retar högeroppositionen något oerhört.

Droppen kom när MAS mer eller mindre kuppade igenom en ny konstitution där traditionell rättsskipning av byråd ges legal status och äganderätten till storjordbruk begränsas. Efter det har region efter region röstat för självständighet med 80-procentiga ja-resultat. Den relativt rika och välmående ”Halvmånen” i östra Bolivia vill inte bidra ekonomiskt till Morales vänsterpolitik.

En intressant parantes är att vissa vänsteranhängare anklagar ättlingar till kroatiska(!) fascister (som fick en fristad i Bolivia efter andra världskriget) för att ligga bakom denna ”balkanisering”, splittring, av Bolivia. Begreppet "Halvmånen" ska vara hämtat från 1400-talet när den kroatiska halvmånen höll stången mot Osmanerna. Och det finns en hel del -vic namn bland oppositionen i öster.

Evo - Utrikespolitisk vilde
Ytterligare kryddor i den politiska soppan är Morales nära band med kontroversielle Hugo Chavez i Venezuela och hans socialism i det 21:a århundradet. Morales har dessutom kallat den iranske diktatorn Ahmadinejad för en god revolutionär och sin peruanske kollega Alan García för ”gordo poco anti-imperialista”. Ungefär en "för (den amerikanska) imperialismen undfallande tjockis"... Det finns nämligen en del som tyder på att USA, efter att ha blivit utkastade från Chavez-trogna Ecuador, håller på att etablera en militärbas i Peru.

Morales utfall fick García att i ett senare uttalande i pressen utbrista ”Porque no te callas”, varför håller du inte bara tyst. För övrigt ett direkt citat av den spanske kungen Juan Carlos avspisning av Hugo Chaves i vintras när denne avbröt kungens premiärminister i ett tal på ett toppmöte...

Evo-hatet kokar
Evo är alltså mer eller mindre hatad av majoriteten av befolkningen i en majoritet av Bolivias regioner. Så till den grad att han av säkerhetsskäl i princip inte kan besöka hälften av regionerna i landet.

En episod som har upprört landet var när ett gäng separatister tvingade en grupp Evo-trogna bönder att under slag, sparkar och rasistiska slagord svära sin trohet till oppositionen och kyssa Sucre-regionens flagga. Bönderna hade åkt in till den officiella huvudstaden Sucre för att ta emot presidenten, ett besök som fick ställas in.

Det är ingen bra grund att bygga ett stabilt Bolivia på. Många tvivlar på att förtroendefolkomröstningen på söndag kan göra något för att lätta på spänningen.

Och nu…
Det är med den bakgrunden som Bolivia går till val på söndag. Befolkningen ska i separata omröstningar bestämma om presidenten och de respektive regionala prefekterna ska få sitta kvar eller inte. Den något innovativa rösträkningen ger vid handen att om man får fler negativa röster än man fick positiva dito när man blev invald på sin post så åker man ut. Dock endast om de negativa rösterna är fler än de positiva…

Det gör att Evo som blev inröstad med 54% (måste ha 54% emot sig för att åka) ligger mycket bättre till än prefekterna som sitter med ett stöd på 40-50%.

Framtiden
Det är svårt att se en enkel lösning på spänningen i Bolivia. Därtill är misstron mellan vit elit och nyvaknad fattig vänster från ursprungsbefolkningen alltför stor. Regionerna kommer inte ge upp sina krav på självstyre och den nu mobiliserade fattiga ursprungsbefolkningen kommer inte att krypa tillbaka in i tyst undergivenhet.

Valet på söndag kommer förmodligen resultera i att Evo sitter kvar, några regionala prefekter åker och misstron mellan blocken ökar.

***
Bolivia är helt torrlagt i helgen med anledning av valet. Ingen alkohol på restauranger eller i affärer. Men jag och Sofie har bunkrat upp med vin för att fira hennes sista helg i La Paz. Chilenskt vin.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Bra sammanfattning! Och jag noterar att du beklagar att Bolivia aldrig vunnit något krig mot grannländerna -vad har hänt? Börjar minnena från Chile att blekna och Bolivia tar allt större plats i ditt hjärta? :)

Anonym sa...

nej, chile är fortfarande mitt "hemland" i latinamerika. Men de kanske skulle kunna ge Bolivia några kilometer av sin 460 mil långa kuststräcka

Micke sa...

kan inte europas bolivia, italien, konkurrera? tack för dina initierade och (oftast) välskrivna betraktelser, spännade med dessa vinddrivna europeiska existenser (krigsförbrytare) som präglat makt och förtryck i latinamerika, kroater, tyskar, spanjorer, italienare (+ japaner i peru). saknar dig! på hemmaplan och råsunda