tisdag 27 januari 2009

Mycket jobb kvar efter Ja-segern

Regeringens storseger (ca 58%) i folkomröstningen om den nya konstitutionen kommer inte att räcka för att skapa stabilitet i Bolivia. Den speciella politiska dynamiken i landet gör att båda sidorna ser sig som segrare. Nej-sidan vann stort i de regioner som är mest skeptiska till Evo och klyftan blir därmed ännu större mellan Santa Cruz och La Paz

Och det väntade ja:et är egentligen bara början på det långa arbetet med att applicera konstitutionen i praktiken. Kongressen kan i teorin blockera lagar som följer av konstitutionen men i dessa fall har Evo lovat att stifta lagar med presidentdekret i stället.

I en lite lustigt utformad omröstning fick folket samtidigt bestämma huruvida jordegendom skulle begränsas till 5000 hektar eller 10000. 5000-sidan vann stort men med ungefär 25% blanka röster. Lagen kommer inte gälla retroaktivt men ses ändå av oppositionen som en inskränkning på äganderätten.

Här i Chile konstaterar man småleende att även den nya konstitutionen innehåller krav på den oinskränkbara rätten för Bolivia att få tillgång till havet (på Chiles bekostnad).

torsdag 22 januari 2009

Chile

Vuelvo a casa, vuelvo compañera
Vuelvo mar, montaña, vuelvo puerto
Vuelvo sur, saludo mi desierto
Vuelvo a renacer amado pueblo

Vuelvo , amor vuelvo
A saciar mi sed de ti
Vuelvo, vida vuelvo
A vivir en mi país
,
Traigo en mi equipaje del destierro
Amistad fraterna de otros suelos
Atrás dejo penas y desvelos
Vuelvo por vivir de nuevo entero
Vuelvo, amor vuelvo...
(“Vuelvo”, Illapu)

Eller med andra ord, jag drar till Chile idag. Nedan några bilder från när jag tog studenten där för nästan på dagen tio år sedan.
.
Jag får examensplakett av skolans präst och min klassföreståndare





onsdag 21 januari 2009

AFB revisited

Alejandro Fuentes Bergström har sålt sig till kapitalet och tappat lite av den udd han hade som oberoende organisatör.

Men det likväl kul att se honom igen den gode AFB. (Tack för tipset Annika)





tisdag 20 januari 2009

Inauguration Day

Idag får alltså USA en president som heter som Egyptens president i förnamn som Saddam i mellannamn och nästan som bin Ladin i efternamn.

måndag 19 januari 2009

10 Boliviareflektioner III

När jag var liten var restriktionerna på när man fick veva ned bilrutan rätt hårda. Då tänkte jag att när jag blir stor ska jag alltid ha rutan nere. Den tanken lämnade mig dock någonstans på vägen. Det gäller dock inte bolivianska taxichaufförer. De lever drömmen fullt ut och det är alltid ruta helt ned även på 4-gradiga La Paz-kvällar.

När jag kom hit i maj kostade det 3300 kronor att ta ut 4000 Bolivianos. Nu kostar det 4900. En värdestigning på Bolivianon på ungefär 50%!

En av de mer oväntade svenska boliviabloggarna är den gamle proggartisten Dan Hylanders som tydligen drog sig tillbaka ett tag till djungeln i Riberalata för att komponera.

La Paz betraktas som en "hardship"-postering för svensk biståndspersonal. Det innebär att de har två betalda resor och veckovistelser per år på mindre ansträngande platser.

Jag blev avblåst för felaktigt inkast inte mindre än tre gånger i senaste korpmatchen eftersom kaströrelsen måste beskriva en parabolisk bana i luften...

I min lägenhet studsar jag omkring på en beige heltäckningsmatta. Och jag kan med bestämd empiri dementera att matt-shampo skulle vara lösningen på ekvationen heltäckningsmatta + x = rent + fräscht

I Bolivia, och resten av Latinamerika också för den delen, verkar det finnas ett väldigt enkelt och effektivt knep att höja statusen på sin butik eller affärsrörelse när den gått i stå. Häng på attributet aleman eller suizo så går allt av sig självt sedan. Här finns nämligen tyska och schweiziska, bagerier, apotek, verkstäder, restauranger, skolor som alla anses lite finare än andra.

Casual Friday är mycket etablerat i Bolivia. På banken sitter kassörerna i luvtröjor och även våra annars så propra revisorer kommer i jeans och illa sittande urtvättade langärmade tröjor på fredagar.

Sverige har ett konsulat i La Paz. Det har öppet mellan 9 och 13 på vardagar. De svarar dock inte på mail på svenska utan ber dig återkomma på något mer universiellt språk.

På biståndsambassaden i dörren bredvid är dock svenska högst gångbart. Där hänger till och med bilder på Lucia, frusna bladlösa grenar och Stockholms skyline på väggen. Dessutom är de flesta möblerna ditskeppade från IKEA.

Fler Boliviareflektioner

söndag 18 januari 2009

Ytterligare ett tips

Efter att ha visat sig vara rätt snarstucken och otajmad privat (i "Stjärnorna på slottet") lämnar Jonas Gardell trots allt julens intensiva medieexponering med flaggan i topp.

För 4-delarsserien de "De halvt dolda" är svenskt vemod och dysfunktion när den är som allra, allra mest smärtsam.

Så missa för allt i världen inte den serien, även om det skulle gå ut över läsandet av den här bloggen. Finns att se här ytterligare någon vecka.

lördag 17 januari 2009

En slagen man

Jag tycker ni ska ta en halvtimme och titta på följande Larry King-intervju med paret Bush under deras sista vecka i Vita Huset:



George W känns lite som en sparkad elitserietränare som svarar med trötta klyschor och lätt irriterat tonfall på frågor om sin impopularitet (I don´t care about Gallup polls), Irakkriget, Guantanamo (we don´t torture) och sin tid som president i allmänhet.

torsdag 15 januari 2009

Morales bryter (de i och för sig obefintliga) diplomatiska relationerna med Israel

I en pressträff med utländska diplomater meddelade Evo Morales igår att Bolivia bryter sina diplomatiska relationer med Israel. Detta dagen efter att Irans biståndsminister kommit till La Paz på besök, enligt denne bland annat för att diskutera Gaza-konflikten.

Han följer därmed Hugo Chávez exempel som häromveckan skickade hem Israels ambassadör. I demonstrationer på de ockuperade palestinska områdena är numera den venezolanska flaggan och porträtt på Hugo Chavez nästan lika vanliga som bilder på diverse jihad-hjältar.

Att Bolivia bryter de diplomatiska relationerna med Israel är kanske ett rimligt utrikespolitiskt ställningstagande. Men att det i så stor utsträckning tycks vara som en eftergift till terrorregimen i Teheran är ett tydligt tecken på Morales ogenomtänkta och osjälvständiga utrikespolitik.

tisdag 13 januari 2009

Bush håller inte med mig om Sydamerikas presidenter (han heller).

George W Bush använder tydligen inte sin sista vecka som president endast till att detaljstyra regionala bolivianska guvenörers valstrategi (se inlägget nedan) inför landets folkomröstning om en ny konstitution. Han delar även ut medaljer till de få vänner han har kvar.

Förutom Irak-kompanjonerna Tony Blair och Australiens John Howard fick även Colombias Alvaro Uribe igår Förenta Staternas högsta civila utmärkelse Medal of Freedom för sin "immense personal courage and strength of character". Och då kom han ändå bara på 10:e plats på min lista över Sydamerikas presenter.

Många colombianer håller nog med om utmärkelsen, Uribe hade för en tid sedan kontinentens högsta popularitetssiffror. Men Uribes regeringstid har också utmärkt sig genom ett stort antal mord på civila utförda av armén och ett konstant strykande medhårs på de paramilitärer som tillsammans med FARC-gerillan är ansvariga för den terror som hemsökt Colombia i årtionden.

Men det ser Bush garanterat genom fingrarna på eftersom Uribe till slut blev hans enda riktiga vän på den Sydamerikanska kontinenten.

Kristen smutskastning inför folkomröstningen

Om två veckor är det återigen folkomröstning i Bolivia. Ja eller Nej till den konstitution vars text spikades i kongressen efter en lång period av oroligheter i höstas. Nej-sidan företräds främst av intressegrupper eftersom de politiska oppositionspartierna till slut deltog i överenskommelsen bakom den nya konstitutionen.

Grupper med fräscha namn som "Kommittén för bevarandet av en kristen värdegrund" och upploppsmakarna i Santa Cruz ungdomsunion deltar i Nej-kampanjen. I Santa Cruz åker en Cristomovil, en Jesusmobil, omkring med ett plakat som visar ett aborterat foster och ett plakat som visar två män som kysser varandra. Budskapet är att den nya konstitutionen öppnar för aborter och partnerskap mellan homosexuella, alltså bör bolivianerna rösta nej. I själva verket tar konstitutionen inte upp dessa teman överhuvudtaget.

Evo Morales beskyllde i ett uttalande de regionala guvernörerna för att agera på order från Bush-administrationen i sitt motstånd mot konstitutionen, och visst, vad ska Bush använda den sista veckan av sin åttaåriga regeringstid till om inte till att kommendera bolivianska guvernörer.

Annars verkar det som att konstitutionen kommer gå igenom ganska lätt, opinionsundersökningar pekar på 60% för Ja-sidan. Dock har ett nytt problem uppstått. Regeringen har insett att för att konstitutionen ska få någon verkan måste en mängd andra lagar ändras med kongressbeslut. Evo har retat upp oppositionen genom att säga att om lagarna inte går igenom i kongressen så kommer han enväldigt driva igenom dem med presidentdekret i stället.

Regeringspartiet MAS ska för övrigt hålla en stor kampanjavslutning i utbrytarregionen Santa Cruz vilket förstås är en potentiell krutdurk.

måndag 12 januari 2009

Utan 600 € och mina två resväskor försmäktar jag åter i La Paz

Åter i La Paz efter 30 timmar på resande fot.

I Frankfurt var flyget till Sao Paolo överbokat så jag blev tillfrågad om jag kunde tänka mig att stanna ett dygn i mässstaden med stort F mot en ersättning på 600 € och utgifterna betalda. Bra deal tänkte jag och tackade ja (I enlighet med den filosofi som jag lärde mig från filmen Yes-man med Jim Carrey som utgjorde julens biobesök).

Tyvärr så uppstod det en sen öppning på planet just som jag satt och planerade One night in Frankfurt – den som inte sett Frankfurt i januariskrud har inte sett världen som det ju heter. Men när jag gick in i planet tittade jag på boardingkortet och insåg att 2F förmodligen innebar en placering bland gräddan av tyska brasilienresande affärsmän. Mycket riktigt hamnade jag på rätt sida skynket och fick ett glas champagne som välkomstdrink.

Kanske fick jag platsen som tillhörde den mycket berusade finske affärsmannen som stod lutad mot incheckningsdisken och antingen inte kunde, men mer troligt av finsk sturskhet inte ville, svara på Lufthansapersonalens kontrollfråga när han fyllde år. Således fick han stanna en natt och sova ruset av sig. All den respekt som jag byggt upp för det finska folket under ett par månaders insnöande på finska författare (först Väinö Linnas torpartrilogi och sedan Kjell Westös utmärkta "Där vi en gång gått") utbyttes därmed delvis mot den tidigare dominerande Silja Line-bilden.



Klimatsmart?

Lufthansas business class-stolar är som pimpade tandläkarstolar med tre olika reglage för lutningen samt massagefunktion. Jag hamnade bredvid en tysk som skulle till Brasilien och sälja ytbeläggningar till vindkraftverksblad(!). På vägen till Frankfurt satt jag bredvid en svensk kille som skulle till Venezuela och mäta turbinprestanda i gaskraftverk. Förra gången jag reste via Frankfurt satt jag bredvid en tjej som skulle till Namibia och förhandla sträckningen av en kraftledning för ABB:s räkning. Jag lämnas ofta med känslan att den jag sitter bredvid på flyget är lite kompetentare och produktivare än jag själv… Eller så är det en utstuderad konspiration från KTH för att få statsvetare att sadla om och plugga något riktigt i stället.

Jag lärde mig aldrig fullt ut reglagen till min business class-tron utan övergick i stället till att utforska den individuella entertainment-skärmen. Där fanns förstås en massa filmer men också bisarrt nog en massa sammanfattningar av management litteratur! Jag skummade igenom titlar som “Make people like you in 90 seconds” och “German football strategies – how to make a group work together”.

Sedan spelade jag lite Vem vill bli miljonär men slutade eftersom versionen var brittisk och frågade saker som var slutar den årliga veteranbiltävlingen “November Race”, Brighton, Bradford, Bath eller Bristol. Så jag såg en film med Ricky Gervais från the Office i stället, en halvdan film som stärkte min tes att det inte gjorts någon bra film sedan “Meet the parents” med Ben Stiller och Robert de Niro (2000). Efter middagen med vinmeny och vit duk över flygplansbordet somnade jag och vaknade någon timme fôre landning med känslan av att jag inte hade hunnit utnyttja min business class-station till fullo.

I Sao Paolo såg jag fram emot tio timmars flygplatsvistelse. Jag började med att se 2 h 40 min “The amazing story of Benjamin Button” där Brad Pitt föds som en 80 år gammal bebis. Filmen var, självklart eftersom det var en film, halvdan. Jag började sedan läsa Gomorra, hittills efter hundra sidor lite av en besvikelse, rörig och lite klumpigt översatt känns det som.

Väl i La Paz tänkte jag att mina väskor kan väl inte vara här efter tre planbyten och lite allmänt check in-kaos. Det var de inte heller utan jag väntar på att de ska komma via Miami och att någon från Aerosur ska hitta till min adress (Avenida Montenegro, vit 5-våningsbyggnad precis efter där Av. Montenegro delar sig i två delar mittemot restaurang El Asador ungefär ett kvarter nedanför Gata 21 i Calacoto).

Innan dess kan jag inte maratonklämma Jordbro-dvd-boxen (6h) som jag fick av Sofie i julklapp eller maratonklämma de tre Guldnougat som jag stopppade ned i resväskan i sista stund.

fredag 9 januari 2009

Statsvetenskapen i kris

Jag kom att tänka på en sak. En av de mest bärkraftiga teorier jag lärde mig under mina fyra år på pol mag-programmet har skjutits i sank.

Den järnhårda lagen om att två länder som har en McDonald's restaurang inte krigar med varandra - "the Big Mac peace theory" - gäller inte längre.

När Ryssland och Georgien i somras skjöt på varandra försvann det mest handfasta teorem som statsvetare haft att hålla i och vetenskapen famlar numera återigen i mörker. I Tblisi och Moskva fortsätter man dock att sälja plusmenyer.

måndag 5 januari 2009

Salar de Norrviken


Jag


Sofie

Min sista vecka i Sverige håller på att arta sig till en riktig vintervecka. Norrviken har lagt sig som en saltöken mitt i Sollentuna.

Och så här såg det ut igår i Rånäs mitt i Uppland där jag och Sofie hängde.

fredag 2 januari 2009

Höjdfråga

Om en vecka åker jag tillbaka till La Paz. Nu undrar jag:

Har jag någon nytta av de sex månader jag bott där eller måste jag påbörja höjdaklimatiseringen igen? Har varit i Sverige i tre veckor.

Någon ärrad La Paz-svensk som kanske kan svara på detta.