Colombia-Venezuela 1-1

Colombia och Venezuela har länge varit huvudaktörerna i en infekterad politisk konflikt i norra Sydamerika. Chavez har med sina oljereserver, häftiga anti-amerikanska utspel och oheliga allianser med Kina och Iran satt tidigare rätt så undanskymda Venezuela i den världspolitiska blickpunkten. Grannen Colombia i väster är den politiska motsatsen, USA sponsrad miltär med 5 miljarder dollar och högerpolitik med skattesänkningar och utförsäljning av statlig egendom.

Den Sydamerikanska politiska dokusåpan är dramaturgiskt mycket väl utformad eftersom presidenterna med jämna och täta mellanrum i olika regionala forum samlas kring runda bord i långa tv-sända sessioner. Alla talar samma sprak och tillhör hyfsat utkristaliserade lag. Mer radikalt vänsterorienterade Venezuela, Ecuador och Bolivia; mer socialliberala Chile, Argentina och Brasilien; högerorienterade USA-allierade Colombia. Och det finns en hatkärlek mellan dessa länder som delar så mycket men ända irriterar sig på varandras egenheter som ger känslan av ett gäng kusiner som ligger i arvstvist. Man håller på varandra av hela sitt hjärta mot Tyskland i fotbolls-VM men politiskt kan man inte hålla sams längre än till nästa presidentuttalande.

I helgen träffades de två huvudpersonerna Uribe och Chavez i ett försoningsmöte. De bestämde sig för att hugga fast stridsyxan i kubben för ett tag. Toppmötet ägde rum vid en tidpunkt då Latinamerikas mest populäre president Uribe har mer vind i seglen än någonsin efter det spektakulära och för hela det colombianska folket förlösande frigivandet av Ingrid Betancourt. Tills slut var det inte socialisten Chavez eventuella kontakter med marxistiska FARC utan USA-stödd underrättelse och infiltreringsverksamhet som befriade nyckelgisslan Betancourt. Så Uribes position i regionen har stärkts medan Chavez som, sant eller inte, av många antas ha olika slags samröre med Farc försvagats i förhållande till rivalen.

Dagen efter var det plötsligt Venezuela som hade övertaget. I en av Latinamerika helt dominerad miss universum-tävling (4 av 5 finalister) - där USA:s kandidat till de bolivianska kommentatorernas förtjusning för andra aret i rad snubblade pa stilettklackarna i det kritiska galaklänning-momentet - drog Venezuela det längsta straet, strax före Colombia. Därmed seglade Venezuela, med sina Miss-skolor, upp som ledare av marathon-tabellen. Sverige deltar inte längre i dessa tävlingar, ett beslut som ter sig rakt igenom rimligt.

Mikrolåns-möte Choluteca, 10 juli 11.00

Som en del av besöket i Honduras åkte vi ut till en grupp mikrolåntagare på landsbygden i söder vid Stilla havs-kusten. Kvinnorna i gruppen har tagit lån på ca 1000 kronor var. De träffas två gånger i månaden och sekreteraren samlar ihop delbetalningarna. Hela lånet ska vara betalt efter fyra månader. Låntagarnas näringsverksamhet består bland annat av piñata-konstruktion, tamal-bakande (en sorts majsdeg i palmblads-wrap) och klädsömnad.

I mikrolånsbranschen betalar låntagarna ofta räntor som skulle ses som rent ocker i Sverige, ett slags sms-lån i fattighjälpsförklädnad om man vill vara kritisk. Det finns ett antal förklaringar till den höga räntan som kan ligga på alltifrån 10 till 100 % på årsbasis. Det är dyrt och riskfyllt att bedriva mikrofinansverksamhet, det handlar om små lån i ofta oländigt belägna områden i instabila ekonomier. Och trots den höga räntan är efterfrågan på lån stor, dels beroende på att det tidigare helt har saknats tillgång till lån och att alternativa informella krediter är betydligt dyrare. Att återbetalningsfrekvensen ofta ligger på över 95% tyder på att det är en rätt så bra fungerande marknad.

Den här gången var det ett par stycken som uteblev från mötet vilket ledde till förmanande ord från deras lokala "loan officer". Dessa loan officers åker runt och erbjuder lån till hårt arbetande människor som hankar sig fram i den informella kommersiella sektorn. De är ofta unga, i 20-30-års åldern och åker runt på moped till de olika grupperna. Vanligtvis kommer de själva från området i fråga men har lyckats ta en examen i ekonomi eller liknande som kvalificerar dem för tjänsten.

Målet med resan har varit att se om mikrolånsinstitutionen i fråga är tillräckligt stabil för att ta emot finansiering från fonden jag jobbar på. Vi har intervjuat alla möjliga personer i organisationen och kollat upp en massa nyckeltal. Nu återstår att skriva ihop en rapport och presentera den för fondens investeringskommitte för att se om det blir någon mer deg i tamalen..

"La Paz - Sydamerikas Hagfors II" eller "Den ofrivillige revisorn i Tegucigalpa"

Jag gillar flygplatser. Det är som ett ingemansland där tiden står stilla och alla är på väg någonstans med förväntningar och farhågor. Dessutom är det något både skrämmande och lockande i den sterila lyxmärkesmiljö som utgörs av taxfreeshopper och vänthallar. Jag får alltid känslan av att de som jobbar på flygplatser inte tillhör det vanliga samhället utan är någon slags doser som aldrig sover och aldrig lämnar flygplatsområdet. (Ni som undrar vad doser är får jobba på fragglarna-referenserna). I söndags fick jag min beskärda del av dessa artficiella men lockande miljöer.

Jag fick samtidigt vatten på min kvarn vad gäller Bolivias ytterst skenbara läge "Mitt i Latinamerika" eller om ni vill "Latinamerikas närmaste land" för att travestera en annan känd kommunslogan. På vägen till Tegucigalpa, Honduras fick vi nämligen ta följande rutt (illustrerad ovan):

La Paz-Lima

Lima-San Salvador

San Salvador-San Pedro (Honduras)

San Pedro-Tegucigalpa

15 timmar totalt för en sträcka som bara är ett lillfinger på jordgloben.

Min första resa i jobbet på mikrofinansfonden Locfund har alltså tagit mig till Tegucigalpa. Här ska jag och min kollega med det typiska bolivianska namnet Hans undersöka om en mikrobank här är tillräckligt stabil för att få låna fondens pengar. Vi är här en vecka och gör intervjuver, kollar siffror och kontrollerar rutiner. Jag har alltså gått och blivit någon slags revisor på äldre dar. Känns fräscht. Imorrn ska vi ut i fält och se hur kunderna, främst kvinnor med små affärer eller annan handel, har det.

Jag kom ihåg första gången jag stötte på namnet Tegucigalpa. Det var i en Kalle Ankas-pocket från 70-talet, Kalle Anka och Knattarna hamnade i ett fiskregn just i Honduras huvudstad. Och tydligen finns det dokumenterade fall av fiskregn i Honduras inland. Vetenskapen står förstås handfallen. För den som vill fördjupa sig mer i olika djurregn så är det bara att börja!

Morales-Allende-koden

Var nyligen och såg en film om Chiles störtade president Salvador Allende på La Paz utmärkta Cinematek. Vill man kan man se ett antal paralleller mellan Allende och Bolivias nuvarande president Evo Morales.


- Båda har brytit ny politisk mark. En mycket minerad sådan. Allende som den första folkvalde socialistiske presidenten i världen - mitt under brinnande kallt krig. Morales som den förste presidenten i Latinamerika sprungen direkt från ursprungsbefolkningen. Tillika socialist och på alla sätt en diametral motsats till den traditionella politiska och ekonomiska eliten.


- Båda är företrädare för en vänsterkoallition med alltifrån bokstavstroende kommunister till socialdemokratisk medelklass. Inre slitningar och målkonflikter har försvagat maktbasen.


- Båda har varit Castros polare och allierade.


- Båda har varit föremål för syrliga uttalande från ledande politiker från storebror i norr.
Henry Kissinger 1973 “I don’t see why we need to stand by and watch a country go communist due to the irresponsibility of its people.”
John McCain 2008 "We will work to prevent Venezuela and Bolivia from taking the same road to failure Castro has paved for Cuba."



- Morales har, precis som Allende, fått "löften" från högsta militära ort, att vapenmakten kommer stå orubblig vid den folkvalda regeringens sida.


- Båda har sett sina länder paralyseras av transportstrejker.


- Jordreformer och begränsningar av storleken på jordbruksareal har varit en viktig del av såväl Morales som Allendes omfördelningspolitik. Detta har förstås väckt ont blod hos den vita jordägande överklassen som sett det som i bästa fall en inskränkning av äganderätten men snarare som statligt sanktionerad stöld.


Återstår alltså att se om Morales regeringstid slutar på samma sätt som Allendes.

La Paz - Sydamerikas Hagfors

Företaget jag jobbar på finansierar mikrolånsinstitutioner runtom i hela Syd- och Centralamerika. Varför ligger huvudkontoret då i La Paz, Bolivia kan man undra. Sydamerikas i särklass mest svårtillgängliga huvudstad vad gäller restid och politiskt ganska labilt. Svaret är, förutom att Bolivia är ett pionjärland på mikrofinansområdet, att La Paz ligger "mitt i Latinamerika". Och kartan ovan ljuger ju inte...

Det påminner mig om en klassisk kommunslogan för några år sedan när Hagfors lanserade sig som "mitt i Norden". Om man drar en triangel mellan Stockholm, Oslo och ...eh, Göteborg så ligger ju Hagfors i mitten - typ.

Midsommar i regnskogen

Midsommar på södra halvklotet bjuder på vissa utmaningar. Det är vinter, rätt så mörkt och brist på både gräddfil och färjeköer. Man får helt enkelt koka snaps på en damstrumpa. Vi var fem svenskar som begav oss 2000 meter i lodrät riktning ner till regnskogen i Yungas för att fira årets längsta dag, fast den kortaste då eftersom vi är söder om ekvatorn. Och vi gjorde vad vi kunde för att uppvärva känslan av säckhoppning och dragspelsmaraton, typ.

Olle som är här och skriver uppsats hade med sig skärgårds- och löksill, Cecilia på Svalorna hade Skåneakvavit och Karin på Sida hade några potäter. Själv bidrog jag med en egenhändigt ihopsvängd snaps. I dagens informationssamhälle går sånt på ett kick. Först googlar man ”snapsrecept”. Sen väljer man kryddor som det finns utsikter att hitta på Bolivias ICA, ”Ketal”. Alltså valde jag bort björkskott och johannesört och slog i stället upp anis och fänkåls spanska översättningar på wordreference.com. Kryddorna hängde på sin plats i ABC-kryddhyllan och jag hällde ner två påsar i en flaska polsk vodka för att ge smak i några dagar.

Enligt receptet skulle denna gröt sedan silas genom ett kaffefilter. Eftersom man här bara dricker pulverkaffe gick jag bet på det. Men på järnaffären fick jag ett bra tips.
”Sila genom en damstrumpa!”
Så jag gick några butiker upp på Avenida Montenegro där jag bor och köpte ett par nylonstrumpor. Det gick alldeles utmärkt och snapsen smakade gott.

Vädret bidrog också till en autentisk midsommarkänsla, 15 grader och regn i luften med skenuppsprickningar i molntäcket.

På midsommarafton ska man ju dessutom samla ihop sju blommor, lägga under kudden och drömma om sin tillkommande. Resultatet kan ni se härnedan.
Det blev lite knöligt med bananklasen, men så här i förskingringen får man anstränga sig lite för att upprätthålla traditionerna.


Flitiga Lisa (mujer trabajadora...), papegojblomma, banan, eh...amaryllis, orkidé, liten papegojblomma, negerkyss

Annars tillbringade vi helgen med att vandra i regnskogen och andas luft som smakade piggelinshot jämfört med den torra tunna luften i La Paz. Så här ser de mest lukrativa lokala grödorna ut.

Koka, Kaffe

Sista fotbollsinlägget på ett tag, jag lovar. Kanske.

Aj, aj, aj, ingen repris på sommaren 94 den här gången heller. Det fortsätter vara en kollektiv, och alltmer avlägsen, drömbild för alla fotbollsintresserade svenskar. Och det känns som det saknas riktiga stjärnor i den kommande landslagsgenerationen som skulle kunna återuppliva drömmen.

94 representerar för övrigt den fotbollsmässiga höjdpunkten även i den moderna bolivianska fotbollshistorien. Det var då man för första och hittills enda gången lyckades kvala in till VM (kom sist i gruppen efter förluster mot Spanien och Tyskland och en poäng mot Sydkorea). Och idag fick man nytt hopp när kvalledarna Paraguay överraskande besegrades med 4-2. Starkt.

Sporthelg

Sverige-Spanien i lördags och en del av svenskkolonin samlades vid lunchtid uppe i Sopocachi, La Paz diplomatstad, för att se matchen. Inför matchen togs eventuellt nationalfotbollsromantiska svenskar ned på jorden rätt effektivt. ESPN lyckades klämma in Schweiz flagga i Sverige-gruppens tabell, och i uppsnacket öppnade boliviansk TV med en textvinjett som presenterade matchen Spanien-Skottland. Sen gick det som det gick. På bilden har Sverige precis gjort ett-ett och tröjan jag fick i avskedspresent kom till god användning.

Dagen efter bar det av till Estadio Hernando Siles för att se Bolivia försöka gripa sista halmstrået i kvalet till VM i Sydafrika 2010. Det lyckades man inte med. Chile var en klass bättre och vann med 2-o utan märkbara höjdsymptom. Bolivia spelade ungefär som AIK anno 2004 och andernas Zlatan, Marcelo Martins, som just skrivit på ett miljondollar-kontrakt med Ukrainska Shaktar Donetsk, hade inte ett rätt. Till slut ropades det på förbundskaptenens avgång.

För att späda på nederlagets bittra smak sjöng chilenska klacken "Vamos a la playa...", den playa som en gång tillhörde Bolivia.

Dagen efter förlusten valde President Evo Morales att i stället betona framgången i hans möte med Sepp Blatter tidigare under våren, där alltså Bolivia fick fortsatt dispens att spela på hög höjd. Santa Cruz-baserade TV-kanalen Unitel valde dock att skylla en del av nationalstadions dåliga gräsmatta på att presidenten och hans polare ibland spelar jippomatcher där.

***

Emellan dessa matcher fortsatte jag slipa på min labila backhand (därav forehandansatsen på bilden...) tillsammans med tennistränaren Ramiro.

Vitt pulver

Jag befinner mig i tropikerna, mellan Kräftans (eller om det är Stenbockens) vändkrets och ekvatorn.
Igår var La Paz flygplats avstängd - på grund av snöfall...

Länge leve höghöjdsfotbollen

I skuggan av EM drar det sydamerikanska VM-kvalet vidare och jag har som synes skaffat biljett till Andernas hatderby nummer ett, Bolivia-Chile, på söndag. Bolivia är på många sätt den fattigare och sämre lottade kusinen från landet i den relationen, vilket manifesteras allra tydligast av den havsremsa som Chile snodde av Bolivia för drygt hundra år sedan. Bolivianerna när sedan dess en stark dröm att en dag få komma ut till havet igen. Man har kvar en sjökrigsskola och en flotta (som "tillfälligtvis" är förlagd till Titicaca-sjön). Det här är en relation som Bolivia för övrigt har till flera av sina grannar som snott olika delar av ur-Bolivia under olika krig.

På fotbollsplanen brukar man dock kunna göra sig av med en del av vanäran från förlusterna i land-och-rike-leken, genom att bjuda in sina mobbande kusiner till fotbollsmatch på 3600 meters höjd. Kusinernas låglandslungor tar sedan slut redan vid slantsinglingen och Bolivia kan, trots underlägsna fotbollskvaliteter, kamma hem tre eller åtminstone ett poäng.

Egentligen skulle den sista landslagsmatchen vara spelad på Estadio Hernando Siles efter ett beslut av FIFA för ett par år sedan. Men Bolivia (och Ecuador) har fått dispens i väntan på en utredning som FIFA-ordföranden Blatter i god fotbollspolitisk anda har tillsatt om fotboll under extrema förhållanden. President Evo Morales kräver att få fortsätta spela i La Paz under parollen Viva el futbol de altura, länge leve höghöjdsfotbollen.

Denna gång kommer dock Chile väl förberedda med bland annat träning i flygvapnets tryckkammare i ryggen så ett tips får bli 3-1 till kustsnattarna i väster.

***

EM går annars för fult här på ESPN Deportes med flera timmars sändning och analys varje dag. Häromdagen konstaterades att EM:s hittills snyggaste och fulaste mål gjordes i samma match av Ibra-Kadabra och... eh... Petter Hansson.

Evaluación física

Nu har jag löst medlemskap i ett gym här i närheten. Men den som trodde att det bara var att kliva in och börja pumpa beachmusklerna trodde fel. (Beachmusklerna är nog iofs ingen gymklyscha i detta land som fortfarande lider svåra fantomsmärtor efter att ha förlorat sin enda kustremsa till Chile i salpeterkriget 1879. Mer om det vid ett annat tillfälle.)

Nej, innan jag släpps in i gymlokalen måste jag genomgå en "evaluación física”. Det börjar med några frågor om mitt allmänna hälsotillstånd. Under förhöret kommer jag på att jag inte vet min blodgrupp, vilket väcker stor förvåning. Och när jag tänker på saken är det jävligt konstigt. Har vi missat den informationen mitt bland alla fluorsköljningar, kondomutdelningar och stelkrampsshotar i det övrigt så ombonade Sverige? Eller är det bara jag som inte vet vilken blodgrupp jag har?

Utvärderingen går vidare och en smal tång modell större tas fram. Här ska mätas fetthalt. På kroppen alltså. Medelst tångnyp. Jag får ganska bra värden förutom på baksidan av armarna och kring höfterna där det var lite överskott att jobba med enligt Carlos. Senaste gången jag var med om något liknande var i skolan i Chile där vi på en gymnastiklektion fick ställa oss på ett led varpå läraren tog fram stora tången och bad var och en dra upp tröjan. Han grep sedan tag i valken som finns vid sidan om naveln och gav sitt omdöme. Benig, normal eller guatón, tjockmagad.

Åter till den bolivianska kontrollen. Efter kniptången är det på med en hjärtfrekvensmätare och upp på ett löpband. 7.5 km/h och 4,5 graders lutning i 20 minuter så får jag en idealisk uppvärmning konstaterar Carlos. Återkommer jag imorgon så hittar jag ett personligt utformat träningsprogram under M som i Medelberg i kartoteket.

Språknotis

Diminutiv är en krydda i det spanska språket som används ungefär lika måttfullt som grillkryddan på pommes frittsen på Jannes Grill i Edsbergs centrum. Det vill säga inte alls måttfullt. Diminutiv är ett suffix som hakas på alla möjliga ord för att få dem att se lite mindre och sötare ut, ungefär som det svenska ”lite”. Ronaldinho är ju t ex ett, i detta fall portugisiskt, diminutiv av Ronaldo, lilla Ronaldo helt enkelt. Ahorita, ”lite nu”, som används i Centralamerika och norra Sydamerika, betyder snart.

I Bolivia tar dock diminutivanvändandet proportioner jag inte stött på tidigare. Till och med pronomen kan diminueras. Estita i stället för esta (den här) och todito i stället för todo (allt). Mest spektakulärt är nog det dubbla diminutivet i form av ahoritita, d v s ”lite, lite nu”. Jättesnart får man väl anta att det betyder.