måndag 22 december 2008

10 Sverigereflektioner


Jul i förorten

- Det tog en vecka innan solen gick upp

- När jag kommer till slutet av varubandet på Konsum finns det ingen där som plockar i varorna åt mig. Så jag får tränga mig tillbaka och köpa en påse för en och femtio.

- 4000 pers ser AIK i en onsdagsmatch i ishockey (däribland jag och några kompisar (vi kom efter en period för att köra en mjukövergång från fotbollens två halvlekar)). Så mycket folk har det inte varit sedan....ja, sedan senast det hände och hockeyn är som sagt tillbaka i stan.

- Det finns en Kanal 7

- Det är halvglest med folk i Stinsens köpcentrum i Häggvik söndagen innan jul

- Årets julklapp är en upplevelse och det stående skämtet på gatan är att ge sina nära och kära en upplevelse av besvikelse.

- Den första Bolivianyheten jag ser i svensk media är att landet förklarats fritt från analfabetsim. Resultatet av en lång och intensiv, bland annat Kuba- och Venezuelafinansierad, kampanj. Det finns dock frågetecken kring hur bra folk verkligen kan läsa, och uttalandet kommer som Boliviadraken skriver mycket lägligt i upptakten till konstitutionsomröstningen i januari.

- Jonas Gardell är het. Både med i svt:s bästa program "Stjärnorna på slottet" och i sr:s "sommar"-kopia, "vinter".

- Den egentliga anledningen till att jag åkte till Bolivia var ju att få komma hem i jul och putsa mina rekord i långfärdsskridskoåkning på Norrviken eller millöpning runt banan i Hammarbyhöjden. Nu har jag varit förkyld första veckan i Sverige och den största effekten av höghöjdsvistelsen är borta. Så nu siktar jag på att isarna ligger när jag återkommer till Sverige för gott i maj.

- Flera av de unika alpaca-julklappar jag släpat hem såg jag i ett stånd på Sergels torg häromdagen. Nåja, jag fick dem i alla fall till halva priset.

söndag 21 december 2008

Sydamerikas presidenter: En sammanfattning

Här kommer Sydamerikas presidenter top 13 samlade på ett ställe - olaibolivia har hela listan!

Kommentarer jag fått på listan har bland annat beklagat att en rabiat abortmotståndare och en korrupt amazonasmanglare hamnar högst upp; någon annan tyckte det var orättvist att lätt reformistiske Castro hamnade sist och att Colombias Uribe med ett svåruppskattat antal liv på sitt samvete borde hamnat lägre.

Själv erkänner jag att Kirchner kanske borde bytt plats med Bachelet, annars stämmer nog listan...

Utmaning till er läsare, vilka hade ni satt på topp tre?

Sydamerikas bästa presidenter

1. Lula - Brasilien (socialdemokrat)
2. Tabaré Vázquez - Uruguay (socialdemokrat)


3. Alan Garcia - Peru (socialliberal)
4. Fernando Lugo - Paraguay (socialdemokrat)


5. Cristina Kirchner - Argentina (socialdemokrat)
6. Michelle Bachelet - Chile (socialdemokrat)
7. Rafael Correa - Ecuador (socialist)


8. Evo Morales - Bolivia (socialist)
9. Felipe Calderón - Mexiko (liberal)


10. Alvaro Uribe - Colombia (liberal/konservativ)
11. Hugo Chavez - Venezuela (socialist)


12. Daniel Ortega - Nicaragua (socialist)
13. Raul Castro - Kuba (socialist)

lördag 13 december 2008

Stjärngosse non grata



Luciatåg i La Paz. Jag i strut.

Mot bättre vetande ställde jag igår upp i svenska ambassadens Luciatåg. Den allmänna bristen på stjärngossar i den svenska latinamerikanska biståndsvärlden (dags för kvotering Sida?) gjorde att jag fick hoppa in ungefär på samma sätt som när man ställer lillebror i mål i kvarterets landhockeymatch.

Och det gick som väntat: Jag sjöng tapp i stället för tipp, att Staffan var en "stallegren" och att natten går "tunga fjäll". Dessutom höll jag färre toner än Carl Bildt när han sjöng "Fyra bugg och en Coca Cola". Ruttna chuños och halvätna lussebullar haglade till slut genom luften, någon skrek att jag var stjärngossarnas motsvarighet till Eddie "the Eagle" Edwards. Till slut fick jag fäkta mig ut genom folkhavet med min stjärngossepinne för att undvika att tvingas smaka på justicia comunitaria á la Svedala. Jag kom till slut ut och när jag sprang hemåt i La Paz-natten hörde jag ambassadens förstesekreterare ropa några ohörbara okvädinsord som dock slutade med ett tydligt "...persona non grata".

I övrigt var det en mycket trevlig tillställning.

Så på söndag åker jag hem. Jag stannar till och med januari, då jag hoppas att luciadebaklet hamnar i mediaskugga av folkomröstningen om konstitutionen. Under tiden hoppas jag att Boliviadraken tar över bevakningen på hur Evo Morales firar jul.

torsdag 11 december 2008

Sydamerikas presidenter: And the winner is...

I toppen av listan finns en gammal Scania-arbetare. Strax därunder en vänsterliberal president i "Sydamerikas Schweiz".

#2 Tabaré Vazquéz - Uruguay


Uruguay betraktas allmänt som Sydamerikas mest homogena och lättstyrda land. Inkomstklyftorna är förhållandevis små vilket bland annat beror på att landet i princip saknar indianbefolkning.

Tabaré Vázquez valdes till Uruguays president 2005 som ännu en av representanterna för vänstervågen på kontinenten. Och enligt samma mönster som i flera andra Latinamerikanska länder är han den första presidenten från ett parti utanför den traditionella politiska eliten (Coloradopartiet i Uruguay precis som i Paraguay).

Och enligt samma modell som exempelvis i Chile och senare i Paraguay har Vázquez tagit ett seriöst initiativ att göra upp med de mörka skuggorna från diktaturåren. Gömda gravar har letats upp och rättsprocesser inletts. Vázquez har också sjösatt ett landsomfattande socialstöd för att hjälpa den fattiga befolkningen att närma sig de i övrigt hyfsat välmående och välutbildade uruguayanerna.

Vázquez har inga planer på att skära ner i det som är Latinamerikas kanske mest framstående välfärdsstat. Tvärtom har han reformerat skattesystemet så att inkomst- och kapitalbeskattning nu kommer omfatta alla och statens intäkter öka. Detta kombineras dock med en tydlig inriktning på fri marknad och utländska investeringar. Vazquéz försöker onekligen slå in på något som liknar Chiles tredje väg.

Uruguay ligger sedan ett par år tillbaka i fejd med Argentina om finska Botnias jätteprojekt i form av ett pappersbruk i gränsfloden La Plata. Argentina menar att bruket förorenar floden, Uruguay menar att den ligger i världsspets vad gäller miljövänlighet. Oavsett vilket så är projekt en bidragande orsak till att Uruguays tillväxt ligger i absolut kontinenttopp krisåret 08. Även andra sektorer visade en stark tillväxt och Vázquez för en medveten politik för att försöka diversifiera Uruguays jordbruksberoende exportindustri.

Relationerna med Argentina blev lite bättre när Vázquez vägrade låta ett brittiskt krigsskepp som var pa väg till Falklandsöarna proviantera i Montevideo.

På minussidan finns presidentens veto mot den liberala abortlagstiftning som röstades igenom i parlamentet. Han har fått hård intern kritik för detta och valt att gå ur sitt parti samtidigt som han sitter kvar på presidentposten. Ett år tidigare var dock Uruguay det första landet i Sydamerika att införa en partnerskapslagstiftning för homosexuella.


#1 Sydamerikas bästa president 2008
Luiz Inácio ”Lula” da Silva - Brasilien


“It’s like Sweden with sunshine!”
.
Nej det är inte den statliga brasilianska turistbyrån som brainstormat fram en ny slogan för att locka fler besökare. Citatet kommer från en ekonom på universitetet i Alagoas, en av Brasiliens fattigaste delstater, som i en intervju med the Economist beskriver hur väl Lulas socialbidrag ”Bolsa Familia” har fallit ut i hans region. Bidraget är något av Lulas flaggskepp och delas ut till fattiga barnfamiljer i Brasilien med den motprestationen att de skickar sina barn till skolan och till de statliga vaccinationsprogrammen. Representanter för den brasilianska regeringen har bokstavligen turnerat i världen för att förklara bidragets framgångar, nu senast i Indien.
.
Det ekonomiska bokslutet från Lulas regeringstid sedan 2003 är positivt. Brasiliens medelklass har vuxit till att utgöra över hälften av befolkningen samtidigt som inkomstklyftorna har minskat. Precis som andra latinamerikanska länder har Brasilien gynnats mycket av stigande råvarupriser men Lula-regeringens ekonomiska politik har också bidragit. Lula har överraskat många genom att föra en liberal ekonomisk politik och vara en frihandelsivrare. Samtidigt tar man ut höga skatter för att finansiera (den rätt så ineffektiva (det är ju trots allt Sydamerika)) statens projekt. Skattetrycket ligger på en närmast nordeuropeisk nivå.
.
Mitt under brinnande Argentina-kris betalade Brasilien av sina skulder till Internationella Valutafonden, IMF, och skapade därmed en stabil grund av förtroende gentemot utländska och inhemska investerare. Sedan dess har ekonomin vuxit stabilt runt 5% per år.
.
Lula tillhör Arbetarpartiet och från de egna leden har han ibland fått kritik för att med sin marknadsinriktade politik svika sina ideal. De utlovade sociala programmen är dock många och flera av dem har genomförts med blandat - men dock - resultat. På senare tid har minimilönen ökat och ytterliga höjningar har utlovats, dock innan finanskrisen.
..
Mycket resurser har satsat på att få ner våldet som i vissa delar av Brasilien är på närmast krigsnivå. I Sao Paolo har mordfrekvensen gått ned betydligt ,till viss del tack vare satsningar från regeringens och kanske framförallt delstatens sida på vapenkontroll och upprustning av nedgångna områden. Problemet är dock fortfarande enormt.
.
Utrikespolitiskt har Lula tagit på sig rollen som global företrädare för utvecklingsländernas intressen. Lula var initiativtagare till G20, en sammanslutning av 20 större utvecklingsländer som gör gemensam sak för att verka för att frihandeln ska gynna även dem. För ett tag sedan röt Lula ifrån på ett FN-möte när livsmedelskrisen från Europeiskt håll skylldes på biobränslet. Lula påminde då om de europeiska jordbrukssubventionerna som gör jordbruksexport olönsamt i vissa U-länder.
..
Framförallt har Lula tagit kommandot för att det regionala samarbetet i Sydamerika ska bli kraftfullt och ge resultat, främst genom Sydamerikas EU, Unasur. Under krisen i Bolivia i september var Lula drivande bakom det unisona uppslutningen bakom Evo Morales regering som var under stark press från de regionala guvernörerna.
.
Men Sydamerika vore inte Sydamerika om inte även ettan på listan över kontinentens bästa presidenter hade ett antal skandaler på CV:t. För ett par år sedan var det tal om hans avgång när parti- och regeringskamrater avslöjades som stora mutkolvar. Lulas person klarade sig dock hyfsat fläckfri.
.
Tack vare sin välbalanserade ekonomiska politik, sitt engagemang för utvecklingsländernas roll i världsekonomin och sin avgörande roll för Sydamerikas nyvunna självförtroende som kontinent tar Lula hem förstaplatsen på listan över Sydamerikas presidenter.

onsdag 10 december 2008

Real AIK

Sundsvall, Enköping, Västerås, Upplands Väsby, Bromma, Åbo. Nej det är inte nästa års husvagnssemesterplanering i Finanskrisens spår.

Det är orterna som AIK Fotboll har hämtat sina nyförvärv ifrån Silly Season 08/09. Vankas det gladfotboll på Råsunda i vår månne? Ärligt talat har det allsvenska guldet inte känts så långt borta sedan Tomas Bodström och Jocke Sjöström spelade i Gnaget.

***
Imorgon presenteras vinnaren i South American President Countdown.

tisdag 9 december 2008

Sydamerikas presidenter: Strax under toppen

Strax under den absoluta toppen av listan hittar vi nedräkningens kanske mest oväntade placeringar. En impopulär president på tredjeplats och en nybakad dito på fjärde.


#4 Fernando Lugo - Paraguay (socialdemokrat)


Paraguays Lugo till vänster, Lula till höger

Att en president som bara regerat i knappt ett halvår hamnar tvåa på listan kanske mer tyder på att han inte hunnit sitta tillräckligt länge för att göra bort sig. Men Paraguays Fernando Lugo har börjat lovande. Ex-biskopen Lugo intog presidentposten i augusti i år i ett Paraguay som, känner ni igen historien, präglats av en sluten elits (Coloradopartiet) regerande i ett halvsekel. Befolkningen sätter stort hopp till denna vänsterpräst som ledare för Paraguays nystart.

Att som president i Latinamerika lova att ta tag i korruptionsproblemen är ungefär lika ovanligt som att hävda att man månar om vård, skola, omsorg i Sverige. Skilnaden denna gång är att 75% av parguayanerna tror att Lugo kan klara av det. Han har också lovat att, utan att gå till expropieringar, göra en grundlig genomgång av jordfördelningen i landet som är mycket ojämlik även med Latinamerikanska mått mätt, på grund av godtycklig vänskapsutdelning under Alfredo Stroessners 35-åriga diktatur.

Lugo har såklart mycket kvar att bevisa men han har börjat bra genom att be offren till Stroessners dikatur om ursäkt och presentera en omfattande undersökning som ska ligga till grund för framtida rättsprocesser. Dessutom inleddes förundersökningar om korruption mot tidigare regeringsmedlemmar bara några veckor efter Lugos tillträde.

Den vanligaste dödsorsaken bland unga kvinnor i Paraguay sägs vara misslyckade aborter. Lugos kvinnosaksminister har deklarerat sitt stöd för en avkriminalisering av abort, vilket presidenten lite mumlande har sagt att folket ska få uttala sig om. Det får anses vara ett kontroversiellt uttalande av en präst i en region som snarast går åt det katolskt konservativa hållet i abortfrågan.

Lugo får kanske också lite gratisskjuts genom sin slående likhet med Brasiliens populäre Lula, såväl till utseende som till namn.


#3 Alan García - Peru (liberal socialdemokrat)




Alan García, mannen som Evo Morales kallat ”en för nyliberalismen undfallande tjockis” är i själva verket socialdemokrat, om än en ganska rundlagd sådan. Han har följt den sympatiska trenden i Sydamerika att ställa gamla presidenter till svars för maktmissbruk och brott mot mänskliga rättigheter. Ex-presidenten Fujimori kan se fram emot ett långt fängelsestraff för de mord på oppositionella som skedde under hans tid vid makten.

Men anledningen till att han hamnar så här pass högt upp på listan trots vikande popularitet på hemmaplan stavas tillväxt.

Peru har under de senaste åren haft Sydamerikas högsta tillväxt kombinerat med en låg inflation. Garcías politik - tillsammans med stigande råvarupriser - har utan tvivel varit en bidragande orsak. García har fört intensiva handelsförhandlingar med Europa, USA och Kina och uppernbarligen lyckas skapa förtroende för sina reformer bland investerare. Till reformerna hör förenklingar av skattesystemet och förenklade regler både för peruanska företagare och utländska investerare. Perus ekonmi har blivit alltmer diversifierad och landet är en världsexportör av alltifrån sparris till zink. Fattigdomsminskningen har också ökat i hastighet.

Men precis som för en annan korpulent socialdemokrat i en annan del av världen tycks inte ekonomisk succé blidka oppinionen. Fördelningen av tillväxten är skev och fattigdomen i Peru ligger fortfarande en bra bit över Latinamerkagenomsnittet. Utvalda sociala reformer – många sådana finns - har gått sakta, mycket på grund av en ineffektiv administration.

García har gjort sig impopulär bland de grannar som bekänner sig till socialismen i det 21:a århundradet genom att diskutera med USA om möjligheten att öppna en militärbas i Peru. Senfärdighet och ineffektivitet i återuppbyggnaden av spritstaden Pisco efter en kraftig jordbävning skapade ett stort misstroende mot regeringen. Beslutet att låta utländska företag prospektera i ursprungsbefolkningsområden i Amazonas har också väckt starka protester.

Droppen var när representanter för regeringen fångades på band (peruanska politiker är bra att fastna på band i komprometterande situationer) när de tog emot mutor från ett norskt oljebolag som vile prospektera i landet (norrmän är bra på att jävlas i Latinamerika). García såg sig tvungen att göra en finjustering i sin kabinett: han lät mottaga samtliga ministrars avskedsansökningar. Några ministrar fick dock vara kvar till slut. García har också sett till att överbefälhavaren i Peru lämnat in sin avskedsansökan efter att denne i ett välbalanserat uttalande sagt att chilenare som kommer till Peru borde åka hem i kistor eller påsar.

söndag 7 december 2008

Sydamerikas presidenter: Mittenlagen

I mitten av listan över Sydamerikas bästa presidenter finns två vänsterkvinnor och en bolivariansk socialist, en rätt sansad sådan.

.
#7 Rafael Correa - Ecuador (socialist)
.
”Marknadsekonomin är en bra tjänare men en mycket dålig herre”, sammanfattar Rafael Correa sin ekonomiska ideologi. Den har resulterat i flera nationaliseringar och en "flexibel" syn på Ecuadors statsskuld.
.
Av den bolivarianska socialismens treklöver, Chavez, Morales och Correa framstår Ecuadors Rafael Correa som den mest lågmälde och pragmatiske. Under vårens diplomatiska kris mellan å ena sidan Ecuador och Venezuela och å andra sidan Colombia var Correa den av statscheferna som hade det mest sansade och resonerande, om än mot Colombia starkt kritiska, språkbruket. Han kastade inte reflexmässigt ut USA:s ambassadör när både Evo Morales och Hugo Chavez gjorde det i samband med oroligheterna i Bolivia i höstas. Correas markeringar mot USA har varit mer välgrundade och populära. I ett slag för den nationella integriteten och mot USA:s kokainbekämpning/Sydamerikainflytande sade Correa upp kontraktet som lät USA utnyttja en flygbas i landet.

Där Morales och Chavez stött på stort motstånd respektive ett nej i sina storslagna konstitutionella projekt fick Correa ganska smärtfritt igenom sin konstitution där ursprungsbefolkningen och miljön, i alla fall i ord, ges skydd och uppgraderas i sina rättigheter. Correas konstitution öppnar precis som Morales för en jodreform men garanterar samtidigt äganderätten för att inte oroa jordägarklassen för konfiskeringar, åtminstone inte utan ersättning

Att Rafael Correa är doktor i ekonomi från ett amerikanskt universitet tenderar att ingjuta viss respekt hos kritiker som annars helt avfärdar den bolivarianska treklöverns presidenter. Kanske var det hans ekonomiska kunskaper som kom till användning när Correa och finansministern tidigare i år gick ut och sade att Ecuador inte tänkte betala tillbaka den del av sin statsskuld som de ansåg orättfärdig. Uttalandet har anklagats för att vara ett sätt att manipulera priserna på ecuadorianska statspapper och dra nytta av det ekonomiskt. Finansministern fick gå i samband med detta.

De auktoritära drag som finns hos Chavez och Morales finns också hos Correa. Den konstituerande församlingen som domineras av Correas parti har helt enkelt stängt landets kongress, den tidigare lagstiftande församlingen. Kongressen anses allmänt vara korrupt och inkompetent så beslutet hade folkets stöd.

Frågetecken kan (precis som för kamrater Morales och Chavez) resas för Correas respekt för yttrande- och pressfrihet. Efter en skarpt formulerad ledarartikel i en av Ecuadors största tidningar inleddes en rättsprocess mot redaktören i fråga, något som har kritiserats av olika internationella journalistorganisationer. Regeringen har också gjort husrannsakningar hos två TV-kanaler med motiveringen att de kanske var en del av ett konglomerat som gått i konkurs och hade stora skulder.

.
#6 Michelle Bachelet - Chile
.
Senaste gången högern vann ett presidentval i Chile var 1958. Mycket tyder på att det kommer hända igen 2010. Högern hade stora framgångar i borgmästarvalen nyligen och leder överlägset i opinionsundersökningarna.

Bachelets maktövertagande 2006 var en symbolisk viktig händelse i och med att hon är dotter till en militär som torterades till döds under Pinochet-diktaturen. Hon såg till att Pinochet inte fick någon statsbegravning och skickade bara sin försvarsminister till begravningen för att följa protokollet för vederbörliga ceremonier till en gammal överbefälhavare.
.
Michelle Bachelet fick ta över Latinamerikas mest välskötta och ekonomiskt blomstrande land. Och Chile går fortsatt bra och börjar närma sig europeisk levnadsstandard, om än en låg sådan. Dock har Bachelet genom några dåliga utnämningar, otur och ett par rejält misskötta projekt lyckats placera "La Concertación", den oheliga allians mellan kristdemokrater och socialister som styrt Chile i 20 år, i en situation där allt alltså pekar på att presidentposten kommer hamna hos högerns Piñera efter nästa val.

Bachelets regeringen har varit hårt kritiserad och presidentens ledaregenskaper har ifrågasatts när hon ibland förbigått sina ministrar och hellre litat på externa experter. Flera ommöbleringar i regeringen har skett; några ministrar har gått självmant efter oenighet med Bachelet. Ytterligare några har blivit avsatta av presidenten.
.
Den första stora motgången var landsomfattande student- och elevtprotester mot den bristande kvaliteten och jämlikheten i utbildningssystemet. Till slut utlovade och genomförde Bachelet en utbildningsreform som skulle öka resurserna för skolorna i de fattigaste områdena. Bara för att ett år senare finna sig i en situation där utbildningsdepartementet, i en blandning av klantighet och misstänkt förskingring, lyckats slarva bort nära 600 miljoner (!) dollar i felaktigt utbetalt stöd till skolor, varpå utbildningsministern fick gå.

Det kanske största missödet har dock varit mångmiljardprojektet Transantiago. Ett nytt kollektivtrafiksystem som skulle föra santiagoborna snabbare och säkrare mellan hemmet och jobbet. Bussystemet havererade totalt från första dagen. Transantiago planerades under förra presidenten Lagos men sattes igång under Bachelet och hon har fått bära mycket av ansvaret.

Bachelet har dock fortsatt att försöka utveckla Chile till ett socialliberalt välfärdssamhälle modell "tredje vägen". Chiles ekonomi har ångat på fram till finanskrisen och den är tillräckligt diversifierad (koppar, skog, lax, vin, industriprodukter) för att inte vara ett av de länder i regionen som kommer drabbas värst framöver

Bachelet har legaliserat dagen-efter-pillret i ett land som trots socialliberal politik i övrigt är ett av Latinamerikas mest konservativa när det kommer till katolska värderingar. Chile har fortfarande en av Latinamerikas strängaste abortlagstiftningar, mycket beroende på kristdemokraternas starka ställning och långa oavbrutna regeringsdeltagande.

Det ska också sägas att protesterna från studenter, pendlare med flera tyder på att folket inte längre anser sig leva i ett u-land utan i ett progressivt, rikt och modernt land där vissa grundläggande statliga tjänster helt enkelt ska fungera. Som president i Sydamerikas modernaste land döms hon också hårdast i denna lista för sitt misslyckande att förvalta denna fördel under sin regeringstid.

.
#5 Cristina Kirchner - Argentina (socialdemokrat)
.
Cristina Fernández de Kirchner tog över sin man Nestors jobb som president i Argentina. Hon tillhör en förgrening av peronistpartiet och har ägnat sig åt klassiska Latinamerikanska vänstersporter som USA-bashing och nationalisering. USA:s ambassadör fick restriktioner efter att anklagelser kommit från en amerikansk domare om en numera berömd portfölj med 800 tusen dollar som ska ha kommit från Venezuela för att stödja Kirschners valkampanj.

Nyligen togs flera stora privata pensionsfonder över av staten, anledningen sades vara att skydda pengarna i dessa tider av kris. Många argentinare uppfattade förstatligandet ungefär som när föräldrarna lånar pengar ur sina barns spargrisar för att betala banklånen. Argentina har nämligen stora utestående skulder sedan krisåren i början av seklet.

Ett annat kontroversiellt grepp för att fylla statskassan var höjningen av exportskatten på den viktiga sojabönan (en fjärdedel av Argentinas exportinkomster) vilket fick argentinska bönder att gå ut i våldsamma protester. Till slut blev hon backstabbad av sin vicepresident Julio Cobos som med utslagsröst röstade emot förslaget.
.
Samtidigt sitter Kirchner i en svår sits eftersom Argentina för att återvinna finansiell trovärdighet måste betala tillbaka de skulder som finna kvar sedan krisåren.
.
Av renläriga ekonomer anses hon pumpa upp en bubbla genom att artificiellt hålla växelkursen nere för att gynna argentinsk export och samtidigt subventionera energipriserna i landet. Än så länge har dock Argentina en stabil ekonomisk tillväxt och lyckas Kirchner med återbetalningarna av krisskulden så kan tveksamheten förvandlas till lovord. Den rådande finanskrisen är dock en faktor som kan slå hårt mot det höga ekonomiska spelet.

På det internationella planet har Kirchner mer cred. I samband med krisen i våras mellan Venezuela, Ecuador och Colombia framstod hon som en handfast lärarinna som tog busungarna Chavez, Uribe och Correa i örat under ett latinamerikanskt toppmöte. Mötet bidrog till att kyla av krisen betydligt. Dessutom har hon varit aktiv i förhandlingarna med FARC-guerrillan i Colombia vilket lett till frisläppanden.

onsdag 3 december 2008

Sydamerikas presidenter: De knappt godkända

Två mycket olika presidenter hamnar på platserna 9 och 8 i nedräkningen.

#9 Felipe Calderon - Mexico (liberal)



Felipe Calderon blev president 2006 under liknande omständigheter som Bush 2000. Valresultatet var mycket jämnt, Calderon vann med 0.5% och vänsteroppositionen menar fortfarande att deras kandidat Lopez Obrador är den legitima presidenten. Calderon har en svår position med oppositionen i majoritet i kongressen. Bland annat misslyckades han med prestigeprojektet att öppna statliga oljebolaget Pemex för utländskt kapital.

Däremot har han lyckats få igenom ett st ort stimulanspaket, Mexiko har fått sig en rejäl skopa av finankrisen, inte minst genom minskade pengaöverföringar från mexikaner i USA. Så snart magnituden av finanskrisen blev klar bestämde Calderón sig för att spendera 50 miljarder oljepesos på olika infrastrukturprojekt i landet. Dessutom ska man satsa på ett oljeraffinaderi. Som det är nu exporterar Mexico råolja och importerar samma olja i förädlade former.

Calderon har också återetablerat relationerna med Venezuela och Kuba efter att dessa bröts under förra presidenten Fox.

Men det just nu allt överskuggande problemet i Mexiko är det knarkrelaterade våldet. De som har sett filmen Traffic med Michael Douglas och Benicio del Toro har snarast sett en lätt förskönad bild av knarkkriget i Mexiko. Man vet inte vem som är på vilken sida, tills högt uppsatta poliser (nyligen chefen för Interpol), politiker och tjänstemän (nyligen justitiedepartementets ansvarige för att tillsäta knarkspanare) plötsligt avslöjas som avlönade av någon baron i Tijuana eller Ciudad Juarez. Formliga högar av lik, ibland halshuggna, hittas varje vecka. Oftast är de resultatet av interna uppgörelser men den organiserade brottsligheten drabbar också civilbefolkningen i form av kidnappningar.

Calderón har hittills sett antalet mord och kidnappningar stiga kraftigt och det finns nog ingen i världen som avundas honom uppgiften (möjligen Lopez Obrador...). Men hans åtgärd att sätta in militären mot knarkkartellerna har misslyckats kapitalt. Soldaterna är inte tränade för den typ av operationer som knarkkriget innebär och när de väl lyckas likvidera ett knarkgäng uppstår ett maktvakuum som bara skapar fler massakrer. Å andra sidan är polisen så pass decentraliserad och korrumperad att den centrala regeringen knappast har någon kontroll över vad som händer på polisstationen i Tijuana, än mindre kan de lita på någon där. 4000 döda i år i knarkkriget talar sitt tydliga språk.


#8 Evo Morales - Bolivia (socialist)



Bolivias president Evo Morales är unik på många sätt. Han är den första helindianska presidenten i Latinamerika och säkerligen en av de få presidenter i världen som inte gått klart gymnasiet. Han är också unik på det sättet att han för första gången sedan Columbus landsteg på den Sydamerikanska kontinenten har vänt på perspektiven från kolonisatörernas till de koloniserades.

I den nya konstitutionen erkänns Bolivia som en stat med flera nationer. Myndigheternas service ska tillhandahållas på spanska och på indianspråk. I högtidliga ordalag försäkras ursprungsbefolkningens rätt till land och traditioner. Men framförallt är Evo Morales en av dem. Han tuggar deras koka, dricker deras simmiga chicha och äter deras fermenterade frystorkade potatis (chuño). Han ser ut som dem och har samma bakgrund som dem (dock talar han märkligt nog inget indianspråk).

Ursprungsbefolkningens svåra situatuion har länge uppmärksammats av Sydamerikanska regeringar. Men steget Morales har tagit kan jämföras med när jämställdhetspolitik gick från att tycka att kvinnor borde ha samma möjligheter att arbeta, studera, rösta etc som män, till att analysera och göra någonting de djupt rotade samhälleliga och kulturella strukturer som upprätthåller ojämlikheten.

Många av Morales reformer har varit lyckade, trots ramaskri från det marknadsliberala världssamfundet. Hans nationaliseringar är till exempel mindre långtgående än vad som gäller för de statliga oljebolaget i Mexiko, en av många liberaler omhuldad ekonomi. Nationaliseringarna har gett ekonomiskt utrymme för "Värdighetsbidraget" på ca 300 kr/mån till Bolivias pensionärer som tidigare i stor utsträckning saknade inkomst och för ett barnbidrag till fattiga familjer med villkoret att barnen går till skolan.

Stora delar av det bolivianska folket älskar sin president och vädrar 500 år gammal morgonluft. Andra hatar honom av hela sitt hjärta. Evo är onödigt konfrontativ i sitt språkbruk och uttrycker sig ofta i svepande negativa ordalag om "oligarkin" och "nyliberalerna" och många med europeiskt ursprung och god ekonomi känner då att de inte ingår i Evos projekt.

Ett stort frågetecken kan resas för Morales-regeringens respekt för demokratins spelregler. Det första konstitutionsförslaget närmast kuppades igenom för ett år sedan. Den mer lyckade och breda överenskommelsen om konstitutionen för två månader sedan föregicks av en av regeringen stödd gigantisk folkmarsch som kom med mer eller mindre förtäckta hot om vad som skulle hända om kongressens beslut skulle gå dem emot.

I originalversionen av konstitutionen fanns en paragraf som skulle tvinga alla journalister att endast skriva "sanningsenliga" artiklar. Att jämställa traditionell byrätt med nationell rätt är vidare knappst något som gynnar rättssäkerheten och jämställdheten i landet. Det finns ibland en tendens hos Morales att bedömma allt indianskt som bra.

Utrikespolitiskt skiner Morales brist på skolning i de sammanhangen igenom. De nära relationerna med Iran (Morales har kallat Ahmadinejad för en "stor revolutionär") anstår knappast en demokrat. Morales låter sig ofta klappas på huvudet av storebror Chavez, som när denne på eget initiativ lovade att gå in med militär i Bolivia om något hände Evo. Den reflexmässiga och svepande kritiken av USA är inte bara ofta dåligt grundad utan också skadlig för Bolivias ekonomi. Det kan slå hårt mot den bolivianska ekonomin särskilt när gaspriserna dyker.

tisdag 2 december 2008

Bakläxa

Jag efterlyste ju häromdagen formeln för att räkna om bakrecept till La Paz-höjd. Nu har jag fått en länk av en gammal kollega om hur extremsporten High-altitude baking går till.

Annars har jag mest sysslat med High-altitude banking här i Bolivia...
Är det förresten någon som bakat lussebullar i La Paz som kan komma med tips?

Imorgon fortsätter nedräkningen av Sydamerikas bästa presidenter.

måndag 1 december 2008

Sydamerikas presidenter: Strax ovanför nedflyttningsstrecket

Nedräkningen fortsätter med plats 10 och 11. Grannländerna Venezuela och Colombia har valt helt olika vägar. Å ena sidan Chavez högljudda antiamerikanska retorik och bolivarianska socialism. Å andra sidan marknadsliberala och USA-tillvända Colombia, till slut Bushs enda riktiga vän på kontinenten. Här i nedre änden av listan samsas de dock tack vare populism och auktoritarism.


#11 Hugo Chavez - Venezuela (socialist)


Irans Ahmadinejad kramas av Chavez

Hugo Chavez förtjänster först: Han har dragit igång ambitiösa sociala kampanjer och hans aggresiva retorik och höga profil har troligen varit en av de bidragande orsakerna till Sydamerikas begynnande självkänsla som kontinent.

Att använda inkomster från landets naturtillgångar för sociala projekt är en sympatisk och nödvändig tanke som sprider sig över kontinenten. Tyvärr har det i Venezuela präglats av någon slags kampanjvälfärdsstat med isolerade högprofilerade projekt av typen alfabetisering och fattighjälp. Det handlar inte om några grundläggande institutionella reformer. Samhällsnedbrytande problem som korruption och kriminalitet har snarare blivit värre under Chavez tid vid makten.

Landet ligger sämst av alla Sydamerikanska länder i Transparency Internationals korruptions-index. Och Venezuelas skrämmande mordstatistik har stadigt försämrats under Chavez. Varje helg mördas 30 personer i Caracas. Pressfriheten respekteras inte, Venezuela ligger långt nere i olika rankingar av typen Reportrar utan gränser, blan annat efter att Chavez stängt en oppositionell TV-kanal.

De utländska investeringarna i Venezuela är två gånger större än i det bortglömda grannlandet Surinam vars BNP är hundra gånger mindre... Detta är i och för sig resultatet av en målmedveten nationaliseringspolitik från Chavez sida men i längden är det knappast hållbart att isolera sig på det sättet, särskilt inte när oljepriset är en tredjedel av vad det var när Chavez var som kaxigast. Priskontroller på basvaror har lett till att producenter hellre exporterar och att smuggling blir en lönsam affär.

Ett av de mest osympatiska dragen hos Chavez är hans varma relationer med den notoriske människorättsförbrytaren Ahmadinejad i Iran. Mycket tyder också på att Chavez haft en del vänskapliga kontakter med FARC-gerillan i Colombia.


#10 Alvaro Uribe - Colombia (liberal/konservativ)



Alvaro Uribe har genom idogt arbete och krigsmetoder gjort Colombia till en säkrare plats. Så pass säker att man nu har självförtroende nog att pumpa ut en jättereklamkampanj i CNN där man leker med fördomarna om Colombia: "If you go to Colombia you´re at risk. At risk of falling in love, at risk of wanting to stay". Colombia har också sett en boom i form av ökat intresse från investerare i och med det markant förbättrade säkerhetsläget.

Det konstaterandet om Uribes sex år vid makten är svårt att säga emot. Mordfrekvensen i Colombia har näranog halverats sedan Uribe tog över. Samtidigt har den krigsliknande situation som Colombia befunnit sig i avkrävt Uribe många extraordinära, ibland odemokratiska och de mänskliga rättigheterna kränkande åtgärder. Helgar ändamålen medlen? I flera fall inte. Är det colombianska folket lättat och tacksamma mot Uribe? Ja till stor del, Uribe har kontinentens högsta "approval rate". Bryr folket sig om huruvida amerikanska militärer var med eller inte, i operationen som fritog Ingrid Betancourt? Inte mycket.

Samtidigt har de miljontals fördrivna människorna i den största flyktingkatastrofen utanför Afrika inte känt mycket av förbättringarna varken säkerhetsmässigt eller ekonomiskt. De är fortfarande offer dels för regeringens knark- och FARC-jägares framfart, dels för paramilitärerna och FARC i deras kamp om knarkkontrollen. Att Uribe försökt bromsa rättsprocesser mot paramilitärer känns mycket osmakligt. Detta samtidigt som det framkommit att stora delar av kongressen och medarbetare till Uribe samarbetat med paramilitären.

Utan dessa skandaler och med en större omsorg i flyktingfrågan hade Uribe hamnat högre upp på listan.