tisdag 31 mars 2009

Topplista latinamerikansk musik - plats 6-5



#6 Los prisioneros - El baile de los que sobran (1986)



Så steppar vi upp listan ytterligare. El baile de los que sobran är något så, kan man tycka, banalt som en kritik av utbildningssystemet och av unga människors möjligheter till en försörjning, mitt under militärdiktaturen i Chile då annars försvinnanden, tortyr och politiska mord väckte världens vrede.

"Unanse al baile de los que sobran", anslut er till de överblivnas dans, handlar om den då som nu påtagliga segregationen mellan privata och statliga skolor i Chile. De som har förmånen att ha en gräddfil in på de bättre universiteten och de som blir över pateando piedras, sysslolösa "sparkandes småsten".

80-tals soundet är omisskänligt och de får till och med in en skällande hund i verserna. I början av 90-talet upplöstes Los Prisioneros bland annat på grund av en intern otrohetsaffär.






#5 Shakira - Bruta, ciega, sordomuda (1998)



Så är hon tillbaka, Shakira. Efter att ha spelat av min kompis kasset och om och om igen lyssnat igenom det (lite ojämna det ska erkännas) debutalbumet Pies descalzos, sueños blancos fick jag nys om att en ny skiva var på väg. Lyckligtvis hade pappan i min värdfamilj en skivaffär, så jag hängde på låset den dagen Dónde stán los ladrones levererades. Och jag blev inte besviken.

Shakira skrev själv de flesta låtarna och texterna som visar en helt annan udd än på de senare eurofierade albumen. Såväl Sartre och Marx som Michael Jacksson och den amerikanske psykiatikern Brian Weiss namedroppas på denna skiva som när Shakiras karriär summeras kommer vara hennes absoluta höjdpunkt precis som en av den latinamerikanska musikens överhuvudtaget.

Till och med nobelpristagaren, den magiske realisten Gabriel García Marquez, möjligen påverkad av patriotisk stolthet, gav i samband med detta album Shakira sin välsignelse och berömde hennes texter. Notera likheten i bildspråket med Alanis Morisettes ett år tidigare utgivna album. Notera också förvandlingen från rockig tjej med dreads i det första klippet till magdansande blondin efter världslanseringen något år senare.

Jag skulle kunna ta i princip vilken låt som helst från skivan och placera här på plats nummer fem. Men det får bli öppningsspåret tillika den stora hiten Bruta, ciega, sordomuda. "Fumlig, blind och dövstum" blev snart en riktig dansgolvsmagnet den sydamerikanska våren 1998. Och så vitt jag vet spelas den där än.

måndag 30 mars 2009

Topplista latinamerikansk musik - plats 8-7




#8 Maná - Vivir sin aire




Maná har ju presenterats tidigare på listan med lite svängigare Clavado en un bar. Sin högsta placering får de dock, något förutsägbart eller trist kanske någon kan tycka, med megahiten Vivir sin aire. Ni som har lite Latinamerikaerfarenhet har redan hört den till leda. I skramlande gamla skolbussar på Nicaraguas landsbygd, som sista dansen på discon i Buenos Aires, på karaokebarer i La Paz, på skolavslutningar i Guadalajara eller i taxibilar i Bogotá med bara diskant på bilstereon.

Icke desto mindre förtjänar denna utsökt vackra ballad sin höga plats på listan. Texten är någon slags spansk motsvarighet till Vem kan segla förutan vind, fast tvärtom typ. "Como quisiera poder vivir sin aire, como quisiera poder vivir sin agua, me encantaría poder vivir sin ti."
Alltså: "Jag önskar jag kunde leva utan luft, utan vatten och om jag ändå kunde leva utan dig." Fantastisk, banal, smäktande latinamerikansk hjärtesorg. Återigen, sparsmakat bildsatt av någon youtube-kreatör.








#7 Intocable - Fuerte no soy



Som ni ser på bilden rör det sig på sjundeplatsen om någon sorts mexikanskt dansband. Men låt inte utseendet lura er. Intocable bjuder på mästerlig sång och en vemodig men samtidigt svängig melodi med en storslagen refräng. Det handlar om falnande kärlek

Intocable är egentligen Texas-mexikaner men har slagit stort i Mexiko. En lite udda fågel här på listan men ett band som snabbt kommer bli era favoriter!

Evo gör en Persson - igen!

Så tyckte då Evo Morales att det var dags att ta fram sitt trumfkort igen mot trätobrodern Alan García, Perus president. Den senare menade i ett uttalande i nära anslutning till Havets dag-firandet i Bolivia att landet verkade ha gett upp sina anspråk på att få en korridor ut till kusten.

Det tog Evo som en förolämpning och sa i ett tal dagen efteråt att García "kanske beroende på sin övervikt är dåligt informerad". Minns hans tidigare uttalande om García som en tjock nyliberal. (Minns också Göran Perssons stillsamma undran om Maud Olofsson hade problem med vikten.)

García ska dock enligt obekräftade uppgifter ha kontrat med att "jag kom i alla fall före dig på olaibolivias lista över Sydamerikas presidenter!"...

söndag 29 mars 2009

Topplista latinamerikansk musik - plats 10-9



#10 Jarabe de Palo - Grita (1997)



Att Jarabe de Palo är Spaniens svar på Bo Kaspers råder det inget tvivel om när man hör dem spela. Och ofta är de riktigt behagliga att lyssna på. Jarabe de Palo betyder ordagrant käpp-medicin och avser kort och gott ett kok stryk.



#9 Los Jaivas, Illapu, Los Tres - Todos Juntos



Todos juntos kom ut ett år före militärkuppen i Chile. Los Jaivas som gjorde låten tillhörde precis som Illapu som dök upp tidigare här på listan, den chilenska proggrörelsen "Nueva canción chilena". Och precis som Illapu hade medlemmarna i Los Jaivas en lång period i exil framför sig.

Denna låt kom med tiden att bli något av en chilensk We are the world, och har genom åren framförts av en mängd olika artister. Med plattityder som "varför leva så isolerade när jorden vill föra oss samman" och lite mer skarpsinnigt poetiska rader som, "varför ska solen överhuvudtaget skina på oss när vi inte ser våra medmänniskor i ögonen".

Här är det tre av den chilenska kulturvänstern och anti-pinochetismens främsta representanter som gör sin version.

fredag 27 mars 2009

Radioskugga i Potosí

Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om våndan och tjusningen med eftersändningar av idrott. Att lyckas mörka resultatet av en match och sedan avnjuta den ostört i efterhand är lika komplicerat som att, eh, röra ihop sin egen majonnäs. Så mycket som kan förstöra. Och nu är det dags igen. På lördag sänds nämligen Portugal-Sverige i eftersändning på ESPN.

Och den här gången tänker jag ta till mer extrema metoder för att lyckas. Jag beger mig på fredagskvällen till världens högsta stad, Potosí på 4100 meters höjd. (Ni som följt den här bloggen ett tag kanske är trötta på allt tjat om höjd. Men Bolivia har en väldigt bra marknad för “Världens högsta…vadsomhelst”. Det finna några andra städer i Tibet som också aspirerar på epitetet men de har bara några tusen invånare. Potosí har 150 000. Slut parantes.)

Jag kommer dit på morgonen och beger mig genast ner i gruvan “Cerro Rico”, det rika berget, som spanjorerna med uppspärrade ögon och saliv i mungipan hämtade hem enorma rikedomar från, i form av silver. Där stannar jag ett tag innan det är dags att bege sig till fotbollsstadion (japp, världens högsta där ligafotboll spelas) och se Real Potosí mot Aurora.

Konstigt kanske ni tycker att bege sig till en fotbollsstadion för att undvika ett fotbollsresultat, men jag utgår ifrån att alla på den matchen är aktivt ointresserade av Portugal-Sverige. Sedan åker jag till mitt hotell, jag har försäkrat mig om att rummet har ESPN. Först på söndagen känner jag att jag lugn kan se mig om i staden som en gång dessutom ska ha varit världens rikaste.

torsdag 26 mars 2009

Topplista latinamerikansk musik - plats 12-11



#12 Aventura - Obsesión (2003)



Den här har ni hört. Och förmodligen gillade ni den inte så mycket att ni tycker att den platsar på den här listan. Men då har ni inte lyssnat tillräckligt nogrannt. För Obsesión är vacker i sitt salsa-rytmiska vemod och dialogsången är ett grepp som man inte hör sa ofta men här blir det effektfullt.

Killen försöker övertyga tjejen om att lämna sin pojkvän och komma till honom. Tjejen förklarar för killen att han inte är kär – han är besatt! Och han slutar hos psykologen och utan vänner, så man får nog ge henne rätt. Lika enkelt som, ähum…, genialt tema.



#11 Fernando Delgadillo - Ten miedo de mi (1998)



Fernando Delgadillo tillhör den kategori manliga trubadurer som är så bra att de inte bryr sig om hur de ser ut. Med fula glasögon, gräslig frisyr, urtvättade kläder och svett på pannan framför han sin Ten miedo de mi, “Var rädd för mig”. Det är oklart varför man ska vara rädd för honom men om olycklig kärlek handlar det, det hörs kanske.

Om ni vill se hur han se ut får ni klicka er vidare från det här klippet i vilket låten kommer allra bäst till sin rätt. Lägg märke till hur snyggt han bygger upp låten med ett långt gitarrintro. När han sedan börjar sjunga blir man inte besviken. Ni kan också följa med i det imponerande antal ord han får in i melodin.

Om Magnus Ugglas “Trubaduren” (när en speleman en enda gång börjat sjunga på en gammal sång…) hade utspelats i Mexiko hade den handlat om en kille som plockar fram sin akustiska ur ett slitet fodral med Che Guevara- och Subcomandante Marcos-tygmärken på och börjat plocka Ten miedo de mi. Och respekt till honom i så fall för det krävs en del fingerfärdighet.

Det här är det bästa jag hört i visväg, möjligen i konkurrens med Håkan Hellströms version av Visa vid vindens ängar.

onsdag 25 mars 2009

Topplista latinamerikansk musik - plats 14-13



#14 Rosana - A fuego lento (1996)



Det finns inte så mycket att säga om Rosana förutom att jag är svag för hennes röst och hennes refränger. Så svag att jag bildsatt A fuego lento och lagt upp den på youtube...





#13 El Gran Silencio - Circulo de sol (2001)



El gran silencio, “den stora tystnaden”, från Monterrey är inte särskillt kända utanför Mexico. Men i sitt hemland har deras mix av rock, reggeae, ska, mexikansk folkmusik etc gjort dem närmast folkkära.

I Circulo de sol blandar de dragspel, rap, mexikansk ranchera-sång med mera och resultatet blir riktigt... medryckande. Och riktigt, riktigt bra. Ackorden är för övrigt de samma som i Always look on the bright side of life.

tisdag 24 mars 2009

Topplista latinamerikansk musik - plats 16-15





#16 Maná - Clavado en un bar (1997)



De andra riktiga superstjärnorna att kliva in på listan är de mexikanska pudelmjukrockarna i Maná. Latinamerikas i särklass största band i snart två decennier leverar refräng efter refräng som fastnar som kardborrar i en yllekofta. En mexikansk motsvarighet till Gyllene Tider och den genomsnittlige latinamerikanen kan säkert på rak arm nynna minst en 5-10 av sångaren och låtskrivaren - i konsekvensens namn Latinamerikas Per Gessle - Fher Olveras låtar.

Clavado en un bar , "fastvuxen i baren", är en av Manás rivigaste låtar och de lägger till och med in lite reggeae-baktakt versen. Dessutom med ett riktigt arenamässigt gitarrsolo. Latinamerikas förfestlåt nummer ett?





#15 Illapu - Vuelvo (1991)



De första - men inte sista - chilenarna på listan är folkmusikprotestsångarna Illapu. Tillsammans med bland annat Victor Jara och Violeta Parra utgjorde de under decenniet före statskuppen den chilenska proggvågen, Nueva Canción Chilena (den nya chilenska sången). Musiken har dock inte mycket gemensamt med den svenska proggen utan består av en modernisering av den andinska folkmusiken. Resultatet blir, tro det eller ej, mycket bra.

Medlemmarna i Illapu fick precis som många andra medlemmar av proggvågen leta sig utanför Chiles gränser (till Frankrike och Mexiko) under de mest repressiva Pinochet-åren. I samband med demokratiseringen kring decennieskiftet 80-90 kunde de dock återvända. Och sällan har känslan av att kunna bryta exilen beskrivits så storslaget som i deras stora hit Vuelvo (Jag vänder åter).

Traigo en mi equipaje del destierro
Amistad fraterna de otros suelos
Atrás dejo penas y desvelos

Vuelvo por vivir de nuevo entero

I landsförvisningens kappsäck
bär jag broderlig vänskap från andra kontinenter
Bakom mig lämnar jag sorgen och vakan,
nu återvänder jag för att leva hel igen.

Sångaren är för övrigt Magnus Ugglas och Guns 'n Roses-gitarristen Slash okände trillingbror. Har man tur kan man ibland se Illapu i typ Solnahallen givandes en konsert till Allende-nostalgiska exil-chilenare.

***

Någon låt du vill se på listan? Förslagslådan är fortfarande öppen.

måndag 23 mars 2009

Jag mötte Evo...

...nej, det gjorde jag inte men jag såg honom livs levande för första gången igår. Han satt bredvid sin vicepresident García Linera på en provisorisk läktare för att övervara Día del Mar-paraderna i La Paz. Det var alltså Havets dag igår, högtidlighållande av dagen för 130 år sedan när Bolivia förlorade den sista biten av kustremsan till Chile. Samtidigt får bolivianerna möjlighet att vädra lite Chile-hat (från de flesta inte så allvarligt menat) och ropa ut krav på ett återtåg till havet.

Detta har varit ett nationellt trauma sedan 1879 och Bolivia tillhör därmed en grupp av 44 "Landlocked countries". (Lyckligtvis är Bolivia inte ett av de två "doubly landlocked countries" i världen, Liechtenstein och Uzbekistan, som måste korsa minst två länder för att komma till havet...). Den nya konstitutionen innehåller ett ovillkorligt krav att återigen få se Stilla havet skölja bolivianskt territorium.

Det är dock inte troligt inom en överskådlig framtid. Chile är dock beredda att diskutera fram "en annan lösning", vad det nu skulle vara.

***

Platserna 17 och 18 i topplistan nedan.

Topplista latinamerikansk musik - plats 18-17



#18 Shakira - Pies Descalzos (1995)



(Låten börjar inte på riktigt förrän efter ca 30 sekunder)

Världens enda colombiansk-libanesiska superstar Shakira Mebarak gör alltså entré på listan på plats nummer 18. Hon gör det med sin första stora hit från 1995. Och för denna listas trovärdighets skull ska det sägas redan nu, min Shakira–bias är ganska stor. Men jag lovar att om hon dyker upp igen på listan ska det vara objektivt motiverat...

Första gången jag hörde hennes stämma strömmade den ut från en kassett i en raspig bilradio en vinterkväll 1998 i Angol i södra Chile. Jag frågade min kompis Freddy vem som sjöng och han svarade att det var Shakira från Colombia. Hennes säregna röst fick mig att föreställa mig en medelålders karibisk dam i stil med salsafarmor Celia Cruz eller nåt. Men det visade sig alltså vara 18-åriga Shakira med sitt genombrottsalbum Pies Descalzos.

För att vara skriven av en 18-årig redan då rätt så kommersialiserad kvinnlig latinamerikansk popartist är låtens text ganska vass (även om hon väljer att rimma på pepino och destino, gurka och öde...). Hon ifrågasätter om vi är så mycket lyckligare idag med all utveckling än när vi gick omkring Pies descalzos, barfota, och avslutar med en känga mot det sociala trycket i katolska samhällen där kvinnor under trettio som inte är gifta anses ha "missat sin chans" och får nöja sig med att vestir santos det vill säga sy kläder till helgonfigurer.

Notera att Shakira var lite rockigare på den tiden med gitarr på magen och svart hår.



#17 Silvio Rodriguez - Ojalá (1977)



(Det finns en mängd Live-versioner på youtube men låten kommer bäst till sin rätt i denna illustrerade version...)

Silvio Rodriguez är alla latinamerikanska vänsterintellektuellas favorittrubadur och en av de absoluta förgrundsfigurerna i nueva trova, den politiska vismusik som uppstod i samband med den kubanska revolutionen, i kontrast till den traditionella ranchera-musik av män i hatt som sjunger om unga kvinnor. Nueva trova har sin motsvarighet i Wiehe och Afzelius i Sverige som också flera gånger spelat tillsammans med Silvio Rodriguez.

Bilden av Silvio Rodriguez naggas dock i kanten av att han är något av Castros hovsångare. Han sitter till på köpet nu i det kubanska parlamentet.

Icke desto mindre är Ojalá något av Latinamerikas motsvarighet till typ... "Jag ger dig min morgon". Temat är alltså kärlek, inte politik, i detta fall. Ojalá som upprepas hela tiden är ett vanligt spanskt uttryck med arabiskt ursprung (från Insh´Allah) som betyder "om ändå" eller "hoppas".

söndag 22 mars 2009

Latinamerikansk musik - Topplistan!

Då kör vi igång med den utlovade topplistan över latinamerikansk musik. De bästa, skönaste och maffigaste låtarna från den latinamerikanska populärmusikskatten. Kontinenten har en mycket levande musikscen inom en mängd olika genrer varav mycket lite når icke spansktalande musikkonsumenters öron. Därför ser jag också detta som en möjlighet att sprida det latinamerikanska rock-/popbudskapet lite.

Några spanska artister kommer också att tillåtas komma in på listan.

Kom gärna med kommentarer, klagomål och förslag - det finns några luckor kvar att fylla! Vi börjar nedan med platserna 19 och 20.

Topplista latinamerikansk musik - plats 20-19



#20 Soda Stereo - Musica Ligera (1990)



Vi börjar listan med en låt som inte kan utelämnas i ett sådant här sammanhang. För när de första tonerna i Soda Stereos ”Musica ligera” strömmar ut ur högtalarna någonstans mellan Patagonien och Tijuana kan man lita på att det blir allsång och hoppande dans. Låten är också det allra mest emblematiska uttrycket för den så kallade Argentinarocken, den lite light-betonade men samtidigt med Latinamerikanska mått mätt rätt så alternativa musikstil, ibland med smålustiga texter, som föddes i slutet av 80-talet och början av 90-talet i post-diktaturens Argentina.

Denna stil karaktäriseras också av märkliga bandnamn som Enanitos Verdes (de gröna små dvärgarna), Los Fabulosos Cadillacs (de fantastiska cadillacarna), Bersuit Vergarabat (tungvrickning utan betydelse), Los Autenticos Decadentes (de autentiskt dekadenta) etc. Lätt tröttsam musikstil i vanliga fall men Musica Ligeras pampiga refräng är ett soundtrack of our lives för de flesta latinamerikaner mellan 15 och 40. Att publiken kan låten är det ingen tvekan om i det här klippet.





#19 La Oreja de van Gogh - Cuídate (2000)



"Van Goghs öra" från San Sebastian i Baskien slog igenom på allvar i hela den spansktalande världen med denna oerhört trallvänliga och refrängstarka megahit från 2000. LOVG har en lätt Cranberries-lik approach med den mycket röststarka sångerskan Amaia Montero i spetsen. Montero lämnade nyligen gruppen för att satsa på en solokarriär. Hon har nu ersatts av spanska "Popstars"-vinnaren Lerie Martinez.

torsdag 19 mars 2009

Mer rött i Amerika

Jag vet att ni sitter och är lite oroliga för att ni ska behöva ta helg utan att få reda vad det egentligen är för filur som vann preidentvalet i El Salvador i söndags.

Mauricio Funes representerar den gamla vänstergerrillan FMLN som numera är ett politiskt parti. Hans seger målar alltså den latinamerikanska kartan ännu rödare (även om lilla El Salvador, stort som Värmland, inte bidrar med så mycket yta). En varningsklocka ringer dock, Daniel Ortega, den lätt virrige antidemokratiske presidenten i Nicaragua sprang ju också ur en gammal gerrillaorganisation. Dock verkar Funes mer balanserad.

På en fråga om han tänker ansluta sig till Hugo Chavez bolivarianska revolution svarade Funes att han först och främst är president i El Salvador och inte per automatik behöver förhålla sig till Venezuela. Han sa också att han har följt Brasiliens Lulas regeringsperiod noggrannt och gärna hämtar inspiration från honom.

Funes verkar alltså snarare ansluta sig till den liberala delen av vänstervågen i Amerika. Samtidigt poängterade han att de salvadoranska storföretag som med olika kreativa metoder länge undsluppit skatt kan räkna med att inte komma undan med det längre.

Den amerikanska vänstervågen

Den amerikanska kartan blir allt rödare. Särskilt om man får klassa Obama som vänster... Dessutom bidrar Hans Enoksen från det grönländska socialdemokratiska partiet Siumut med mycket rött. Fast det visste ni ju redan.

onsdag 18 mars 2009

Skidentusiasm

Ja, ni har kanske undrat vad det var Boris hade med sig i bakluckan. Det var ju såklart skidpjäxor. Han hade skrapat ihop det som fanns i La Paz med omnejd i form av pjäxor och snowboardboots som vi fick prova inför helgens utflykt till glaciären Charquini på 5000 meter.

Området kring La Paz har tack vare sin höga höjd många snöklädda toppar och glaciärer. Fram tills för några år sedan kunde man stoltsera med världens högsta skidområde Chacaltaya. Men efter att liften rostat ihop och den globala uppvärmningen smält ned den tropiska glaciären brutalt får man nu gå upp om man vill åka skidor i Bolivia.

Vi åkte med en guide från Club Andino Boliviano La Paz och fyllde en folkabuss med skidentusiastiska expats och några bolivianska nybörjare. Efter några felåkningar och imponerande terrängkörning kom vi inte längre med bussen. Så vi fick helt enkelt börja traska med skidorna på ryggen upp mot den vita fläck i fjärran som tydligen skulle vara åkbar.



En bäck...
.

Ingenting som inte en La Paz-uppfostrad folkvagnsbuss klarar av
.

Jag och Jon, La Paz enda snowboardåkande britt. Vi väljer att vända ryggen
åt den vandring som väntar oss.
.

Men det är bara att börja traska. Skidorna känns lite malplacerade.
.

Men efter en dryg timme kom vi upp till glaciären på 5000 meter.
Dessutom med några centimeter nysnö.
.

Och fortsätta gå för att få några minuters åkning.
.

25 steg. Vila. 25 steg. Vila.


.

Och så några sköna svängar på perfekt underlag.




Finn fem friluftsvarumäreken (och vinn skidorna...)


Hemåt igen.

måndag 16 mars 2009

I väntan på uppkoppling

I väntan på att cable guy från AXS ska komma och fixa min uppkoppling (vi hade stämmt träff idag men han valde att utebli) så kommer här några snabbisar.

.

Trots att varningsklockorna ringde som inför ett flyganfall över Dresden valde jag att haka på en spansk kompis på ett Aerolatino-pass idag. Det är precis som det låter och jag stod som en salongsberusad svensk affärsman med slipsen runt huvudet fuldansandes till Barry Manilows Copacabana på ett dansgolv på en Estlandsfärja. (Ja, i själva verket var jag ju en svensk affärsman med shorts fuldansandes till latinoversionen av Brittney Spears Crazy på ett gymgolv i La Paz).

.

***

.

Tyckte du nedräkningen över Sydamerikas bästa presidenter var dödstrist? Lugn, snart kommer något mycket roligare. De bästa latinolåtarna genom tiderna kommer inom kort räknas ned här på olaibolivia!

.

***

.

I förra veckan körde ett mycket märkligt ekipage ned från La Paz centrum till San Miguel där jag bor. En taxi med en passagerare vid namn Boris rullade fram till förväntansfulla utländska kunder med bakluckan full av en vara som knappast testats i San Miguel tidigare. Vad hade Boris med sig som var så eftertraktat? Ja det får du veta så snart jag får uppkoppling igen.


torsdag 12 mars 2009

10 Boliviareflektioner IV

I helgen hände något märkligt. En bil stannade och släppte mig över gatan när jag var ute och sprang.

Det finns en brandkår i La Paz. Men de sysslar nog mest med att ta ned katter från träd (nej just det det finns ju inte så många träd. Och inte katter heller av någon anledning, mest gatuhundar) och administration. Eldsvådor är nämligen ovanliga i syrefattiga La Paz.

I Sverige har ju Systemet otillgängliga öppettider på helgerna och på mellanölstiden täcktes dessa burkar över med skynken på söndagar. I Bolivia finns det något liknande. Fast tvärtom. På fredagar har den största snabbköpskedjan 10% rabatt på all sprit.

Bolivianerna är bättre än oss svenskar på att använda alla bilens funktioner. Varningsblinkers och tuta används till exempel på ett mycket frimodigt sätt här. Varningsblinkers="här står jag fast man inte får". Tuta="här kommer jag, deal with it".

Bolivia har som jag nämnt den tydligaste och mest välartikulerade spanskan jag känner till. Men den har såklart sina egenheter. Bland annat hängs språket upp mycket på s:en. Det gör att bolivianskan ibland låter som när man sitter i baksätet på en bil och hör ljudet från bilradio på låg nivå. "SSPSmummelmummelSPSSSmummelSS"

Det finns relativt många papperskorgar utplacerade längs La Paz huvudstråk.
.
Inte många känner till att Cochabambas och Santa Cruz (Bolivias vitare, rikare regioner) övre samhällsskikt har en egen form av rituell manlig och kvinnlig omskärelse. Befinner man sig i ett gäng unga vuxna ur denna grupp och delar ut en portion kokain kan man nämligen med 70 procents säkerhet anta att den dras upp i en omskuren, omformad och stympad näsa.

Man hör det man tror sig höra. Häromdagen fick jag en mailadress bokstaverad för mig över telefon. B som i Bolivia, R som i Ricardo och N som i Narco. Javisst N som i knarkhandlare inga konstigheter tänkte jag. Men mailet studsade och jag ringde tillbaka. Det var visst M som i Marco.

I Bolivia har jag ofta sett människor med en berusningsgrad jag sett på få andra ställen. De går och står fortfarande när de sedan länge passerat den normala gränsen för att däcka. Kanske beror det på den 90%-iga sprit som säljs på plastflaskor.

Mitt favoritfärdmedel är Trufi (Taxi de ruta fija), en Taxi med en bestämd rutt som man hoppar in i om det finns plats. En kollektivtrafikvariant av samåkning alltså. Kanske något att introducera i Sverige. Fast då skulle förstås de 4 kronor en 20-minuterstur kostar här snarare vara 70 kronor.

Fler Boliviareflektioner

Apropå Evo-regeringens hjärnsläpp

Helgens regeringsstödda(?) mobb-attack på före detta vice presidenten Victor Hugo Cardenas hus och familj som jag skrev om igår fortsätter vara huvudnyheten i bolivianska medier. Läs boliviadrakens intressanta/tragiska analys av hur allt detta hänger ihop med den nya konstitutionen.

onsdag 11 mars 2009

Ett kul, 10 år gammalt, klipp

Från det ena till det andra. Läser att en omfattande intervjubok om fenomenet Broder Daniel kommit ut. Jag var aldrig något stort fan, upptäckte dem på senare år när deras samlingsalbum släpptes. De är helt klart ett unikum i svensk pophistoria, och deras flackande opolitiska frånvändhet var uppenbarligen religion för en hel generation unga folkhemsavfällingar.

Här är i alla fall ett kul youtube-klipp från 98 när Håkan Hellström fortfarande spelade i bandet. Man märker ganska tydligt vem som är depressivt avig på riktigt och bekväm i den rollen, och vem som egentligen är folklig och kommer att vara en återkommande gäst och stå i armkrok med Lasse Berghagen i Allsång på Skansen om bara några år.

tisdag 10 mars 2009

Evo överträffar sig själv i uselhet

I helgen skedde ett nytt fall av mobb-attack i Bolivia. Ett stort antal invånare i byn Huatajata attackerade före detta vice-presidenten Victor Hugo Cárdenas hus. I huset fanns hans fru och några andra släktingar som misshandlades av mobben. Huset vandaliserades och sprejades ned med slagord.

Cardenas är själv aymara (den dominerande ursprungsbefolkningen i La Paz-regionen) och anses som något av en klass-/rasförrädare efter att ha varit vicepresident under den kritiserade presidenten Gonis första mandatperiod samt att nyligen ha deltagit i nej-kampanjen mot konstitutionen.

Attacken är en inte helt uppseendeväckande händelse i politiskt ständigt explosiva Bolivia. Men Evo-regeringens hantering av händelsen har fått många, även bland dem som inte tror Evo om mycket gott, att gapa av bestörtning.

På en presskonferens i måndags kommenterade presidenten händelsen: "Om Cardenas vill undvika sådant här ska han hålla sig på bättre fot med ortsbefolkningen."

"I möten med medelklassen säger Cardenas att konstitutionen är en produkt för indianerna. Och till indianbefolkningen säger han att Evo försöker hålla indianerna från makten."

"Om han vill ha sin äganderätt respekterad", fortsatte Evo, "får han lösa sina meningsskiljaktigheter med sin comunidad och om han inte lyckas med det är det hans och hans familjs problem"

Regeringspartiet MAS taktik för att nå makten har varit folkliga resningar, protester och blockader. Något som förmodligen varit nödvändigt för att rasera de gamla rasistiska strukturerena. Men Evo Morales senaste uttalanden, att rättfärdiga fysiska angrepp på oppositionen, luktar Mugabe och skulle inte accepteras i något annat demokratiskt land. Men Evo har fortafarande många vänner i en romantiserande internationell vänster som förlåter mycket i det bolivianska politiska exprimentets namn.

I december i år är det presidentval. Evo och hans regering är inte Bolivias framtid. De har satt igång något som kan vara en historisk, positiv vändpunkt. Men det ideala skulle vara att en moderatare strömning inom MAS tog över, men någon stark sadan tycks inte finnas. Ett annat alternativ skulle vara en opposition som accepterar ursprungsbefolkningens återerövring av sin politiska röst. Men oppositionen är splittrad och ingen lovande kandidat finns. Bolivia får nog leva med Evos huvudlösheter en mandatperiod till.

söndag 8 mars 2009

Cykeltur med tyngdkraften


Startposition en timme från La Paz på 4800 meter. Cyklarna var extremt stötdämpade kanadensiska downhill-modeller. Så även mina cykelkamrater. (Kanadensare alltså)


Första delen av turen gick snabbt nedför på en slingrande och fint asfalterad väg.


En sugande uppförsbacke att bita i. Resten var nedför.


In i dimman.


Vägen blev så småningom till grus och landskapet grönt och klimatet varmt.


En och annan bil tar fortfarande den gamla vägen från La Paz till tropikerna.

I helgen gav jag mig iväg på en av La Paz populäraste turistturer, 4 timmars cyckling från bergstopparna ovanför staden ner till den lilla staden Coroico i det tropiska landskapet 3000 fallhöjdsmeter ner.
.
Turen går på den smala grusväg som en gång var den enda förbindelsen mellan huvudstaden och den tropiska regionen i norra delen av departementet La Paz. På vänstersidan lurar ständigt ett respektingivande stup på ett par hundra meter. Nu finns dock en ny väg för biltrafik.

Förlåt Skövde

Ja, jag böjer mig för kommentatorn några inlägg ner och ber Skövde kommun om ursäkt för jämförelsen med Oruro.

Passar dessutom på att på redaktionell plats puffa för att förlägga semestern till Skövde i sommar, ett rimligt val i dessa tider av finanskris.

Trodde du till exempel att turerna i Arns fotspår var passé? Nejdå, det råder två för en hela sommaren och nu med ett nytt inslag:

Se Arn spöa skiten ur Lisbeth Salander och spetsa hennes Mac på en hildebard!

torsdag 5 mars 2009

58:orna

I Sverige har vi pratat om den gyllene idrottsgenerationen 56:orna, Stenmark, Borg, Wassberg m fl, så länge jag minns.

Men frågan är om inte 58:orna smäller högre på det internationella planet. Och då talar jag inte om idrott utan om musik och inte om Sverige utan om USA.

Förra året fyllde nämligen Madonna, Michael Jackson och Prince 50 år.

Olivfärgad?


Vilken oliv menar hon?
Jag läser just nu en bok (Historikern) där författaren vid ett antal tillfällen använder sig av metaforen olivfärgad för att beskriva hudfärgen hos karaktärerna (av europeiskt ursprung).

Nu undrar jag vilket solarium går dessa personer till alternativt vilken sjukdom lider de av?

måndag 2 mars 2009

Karnevaltider och den stora bocken Evo

Höftvickningsdans


Paus i det svettiga karnevaldansandet


Blåsorkestrar bjuder in till allsång
.

Publiken står på läktare kring karnevalsvägen och kastar vattenballonger och
sprutar skum på varandra. Varvat med anti-Evo-sånger.
.
Kortkort-kort
.
Så är då en veckas karnevalyra i Bolivia över. Detta är årets största helg; dansgrupper och blåsorkestrar förbereder sig hela året (jag har haft en utanför mitt fönster på söndageftermiddagarna sedan i juni) för att tåga genom städernas gator i all sin färgprakt. Det är lite oklart vad som firas men något gruv-helgon är inblandat precis som Pachamama (Moder Jord).

Det mest kända och besökta karnevalståget går genom Oruro - en stad som under resten av året är berömt för att vara Bolivias tristaste stad, Altiplanons motsvarighet till Skövde, samt för att inte kunna uttalas av skånska boliviasvenskar (försök själva). Jag åkte dit med några kompisar och möttes av något som kan jämföras med Uppsala på Valborg x10. Det kastades vattenballonger och sprutades skum så det stod härliga till, och är man på det humöret och solen lyser i annars kalla Oruro är det riktigt kul.
.
Gatorna fylls med mer eller mindre koordinerade dansgrupper och blåsorkestrar likt de som följer kreolska begravningståg (om ni sett den där Bond-filmen när de är i New Orleans) fast de spelar bolivianska schlagers som den alltmer berusade publiken sjunger med i med fotbollsklacksemfas. En riktigt schysst gatufest helt enkelt.

Flickorna och kvinnorna njuter av att denna dag på året kunna höftvicka sig fram i symboliska små tygbitar till kjolar i annars rätt så katolskt moralistiska Bolivia. Männen utför en kraftfull krigsdans som förstärks av skallerormsskallror på fotlederna.

***

Vi stod kring Oruros centrala plaza och betalade ett par hundra kronor för våra platser; ett hutlöst pris med bolivianska mått mätt. Det gjorde också att publiken i närheten utgjordes av den delen av bolivianska befolkningen som inte har mycket till övers för presidenten.
.
I varje paus började så småningom sången "Evo, Evo cabrón...", direkt översatt getabock men här i meningen idiot, skitstövel, spridas i folkhavet. Ramsan innehåller "hijo de puta" och allusioner till hans mammas vandel. Den varvades med den gamla slagdängan "Evo cabrón, Linera maricón", alltså samma som ovan men med tillägget att vicepresidenten Linera skulle vara bög.
.
Splittringen i Bolivia gör sig alltså påmind på alla möjliga ställen och nivån på det politiska munhuggeriet underskrider kontinuerligt sig själv.