Backpackerliv

.

Saltar de Uyuni
.
I torsdags efter jobbet begav jag mig upp till bussterminalen för att ta det som skulle visa sig vara rena Gringo-expressen till Uyuni i sydvästra Bolivia. Israeler, svenskar, engelskmän, spanjorer, holländare, alla givetvis på väg till Bolivias kanske största turistattraktion, Saltöknen.
.
När jag satte mig på bussen hade någon paxat sätet bredvid med en tegelstensbok med titeln "Carra". Jag tittade närmare och såg att det var en tjock självbiografi av Liverpools ytterback Jaime Carragher. Hmm. Jag förstod att personen i fråga redan måste ha hunnit igenom typ Steven Gerrards, Glenn Hyséns, John Barnes och Robbie Fowlers biografier innan han kom ned på ytterbacksplats. Och att 1,5 av de 20 kilo han fick ta med sig i packningen från Europa bestod av denna bok. Han och hans sju kompisar visade sig vara trevligt bussällskap.
.
Väl i Uyuni efter 10 timmars hackig bussömn cirkulerade jag tillsammans med en svärm av intill förvirring lika backpackers - alla med inkamössa och en ryggsäck modell Obelix-bautasten på ryggen - runt på det lilla torget i väntan på att jeeparna skulle plocka upp oss för den tre dagar långa touren. Temperaturen kröp sakta över nollsträcket i den lilla ökenhålan.
.
Israeliska backpackers utgör en stor del av turisterna i Uyuni. Det är en tradition att efter den flera år långa tuffa militärtjänsten i Israel ta ett år och glömma allt i Sydamerika eller Sydostasien. Både i Uyuni och i La Paz turistkvarter finns det många butiker och guideföretag som har skyltar på hebreiska. Israelernas rykte i backpackerkretsar är rätt dåligt, de anses vara skräniga, hålla sig för sig själva och inte vara särskilt respektfulla för de platser de besöker.
.
I Bolivia väckte det förra året uppmärksamhet när ett gäng israeler fastnade på bild tillsammans med en boliviansk guide med troféer i form av dödade vilda djur i en nationalpark. I själva verket tror jag inte att israeliska backpackers skiljer sig särskilt mycket från andra, deras infekterade relation med övriga ryggsäcksresande kan lika gärna bero på den senare gruppens överrepresentation av dreadlockbehårad akademisk Che Guevara-vänster som givetvis inte har mycket till övers för Israel och israeler.
.
Jag hamnade hursomhelst med ett trevligt gäng i min jeep, engelskmän igen, som mer var som klubbkids från London än backpackers med trendiga kläder i stället för khaki-byxor, och med i-poden fulladdad med Jens Lekman. De hade bokat tour med engelsktalande guide men killen som körde vår bil kunde knappt säga offside på engelska så jag fick agera tolk och desperat gräva i min engelska vokabulär efter geologirelaterade glosor. Men vi hade trevligt ändå.
.

Kaktuskramare som motsätter sig utvinning av litium
i det som visat sig vara världens näst största reserv under
Saltöknens yta.


Kaktusö i saltöknen.
.

Många turister tittar på rolig sten.
.
Saltöknen utgör bara första dagen av touren, sedan åker man upp dit gejsrar, mineralstinna laguner, flamingor och altiplanons antiloper - vicuñan - regerar. Andra natten övernattade vi på 4500 meters höjd och saltöknen hade blivit till sand- och stenöknen. Det innebar också att all värme försvann med solnedgången. Föreställ er att man kommer första natten till en fjällstuga och i stället för att elda upp i öppna spisen öppnar alla fönster på vid gavel. Så var tempraturen i sovsalen. Vi värmde upp oss med några parti Yatzy och lite kokate.
.

Flamingo vittjar det giftigt salta och mineralstinna
vattnet efter plankton.

Nästa morgon åkte vi iväg vid fem och temperaturen låg på -15C. Stjärnhimlen är helt överväldigande på den helt molnfria högplatåhimlen, där Karlavagnen hänger upp och ner. Sedan tröttnade vi på laguner och började spela skämslåtar från mina reskamraters i-pods på bilstereon. Jag höll svenska fanan högt och spelade "The sign".
.

På väg hem.
.

Soppatorsk på upploppet.
.
Två punkteringar senare och efter en soppatorsk fem minuter före mål, kom vi tillbaka till Uyuni. Jag åkte tillbaka till La Paz och kände att tre dagar i taget är en lagom dos backpackerliv.

***
.

Väl hemma kunde jag konstatera att mitt Allsvenska tips ligger i fas och att DIF kom undan med 0-2 mot Brommapojkarna...

Konspirationen mot Morales

Sedan tre misstänkta terrorister skjöts till döds på ett hotell i Santa Cruz förra veckan har en märklig historia rullats upp. I centrum finns en man vid namn Eduardo Rozsa Flores med ett mycket varierande CV. Han föddes i Bolivia av boliviansk pappa och ungersk mamma. Pappan var kommunist och hjälpte bland annat Che Guevara i dennes flykt genom Bolivia.

Familjen flydde till Chile undan militärdiktaturen i Bolivia och flyttade sen till Ungern när Pinochet tog över i Chile. Rozsa Flores fick militär utbildning i Ungern och Sovjetunionen. Senare i livet blev han journalist och jobbade under Jugoslavienkriget där han så småningom tog värvning på den kroatiska sidan.

Dessutom har han varit med i den katolska sekten Opus Dei för att sedan konvertera till Islam. Han fick en högt uppsatt position i det ungerska muslimska samfundet. Däremellan har han skrivit 10 böcker på ungerska och kroatiska och varit skådespleare i filmer om Jugoslavienkriget. En rätt så driftig snubbe med andra ord.

När de misstänkta terroristerna skjöts ihjäl i Santa Cruz och ett vapenförråd hittades insinuerade oppositionen mer eller mindre att det var en iscensättning av regeringen för att få sympati. Regeringarna i Irland, Ungern och Rumänien har också ifrågasatt nödvändigheten i att skjuta ihjäl deras medborgare, inte minst eftersom de saknar kriminellt förflutet.

Men nu har ungersk TV släppt en intervju med Rozsa Flores som gjordes för ett år sedan med villkoret att den skulle släppas endast “om det hände honom något”. I intervjun säger Flores att han blivit kallad till Santa Cruz för att samordna den regionala separatistiska motståndsrörelsen. Därmed har regeringen till viss del fått rätt i sina misstankar.

Nu frågar sig hela Bolivia vem det var han hade blivit “kallad” av. Regeringen tippar inte helt oväntat på “företagaroligarkin”. Vilket mycket väl kan stämma i någon mån.

Godisleverans - och Brommapojkarna på ESPN

En kompis kollega som skulle hälsa på en La Paz-vän till mig var allt som behövdes för att denna sköna leverans skulle komma till mig. Tack Sofia! Och blandningen var ovanligt välavvägd med sura colanappar, hallondödskallar och sura jordgubbsrullar som påsens kungar.

Jag lovar att återbörda med en påse full av lösviktskokablad när jag kommer hem

***

.

Igår när jag låg och såg på det utmärkta oumbärliga Sportcenter på utmärkta oumbärliga ESPN, kom ett oväntat inslag inklämt mellan Mancehester U-Everton, Argentinska superklassikern Boca Juniors-River Plate och Nadal-Djokovic.

.

Då redovisades nämligen "Brommapojkarna-AIK Solna 2-3" i resultatgrafiken. Programledaren valde att inte försöka läsa Brommapojkarna överhuvudtaget utan sa att AIK hade vunnit och att argentinaren Mauro (i Sverige mer känd som Ivan) Obolo hade gjort ett av målen, vilket förmodligen var anledningen till denna aparta nyhet.

.

Får man gissa att det var första gången BP figurerade i ESPN.

Mordkomplott mot Evo?

Ungerska, irländska och en boliviansk medborgare med bakgrund från Jugoslavienkriget ingår i den märkliga komplott som rullades upp igår i Santa Cruz. Tre "terrorister" skjöts till döds av polisen på ett hotell i den oppositionella staden och ytterligare två greps och fördes till La Paz. Regeringen pekar på en mordkomplott med utländska legosoldater mot presidenten. I samband med räden hittades sprängmedel och vapen.

I själva verket är det mesta fortfarande oklart kring vad denna härva egentligen handlar om. Regeringen ser det som ett naturligt steg i ett mönster av starkt Evo-hat hos den bolivianska högern. Högern ifrågasätter hela operationen och anar politiskt rävspel och kritiserar starkt polisoperationen som inte hade någon förankring hos Santa Cruz polismyndighet. Det senare är dock förståeligt om det verkligen rör sig om en konspiration mot Evo Morales.

Klart är att ett antal bombattentat riktats mot både regerings- och oppositionsföreträdare under de senaste månaderna och senast i förrgår även mot Bolivias katolske kardinal. Hur det hänger ihop med denna "terroristcell" återstår dock att se.

Ett förslag

Imorgon tänkte jag komma med ett förslag om vem som borde bli partiledare i stället för Mona Sahlin för att s ska ha en chans att vinna valet 2010.

Hungerstrejk - den nya kohandeln

I sitt standardverk Ideologi och strategi - Svensk politik under 130 år går Leif Lewin igenom vilka strategier en politiker kan använda sig av för att vända nederlag till vinst. Kohandel, manipulation av agendan, preferensbyte, partnerbyte och gud vet vad. Men en strategi har han glömt. Hungerstrejken.

Nu har denna metod återigen använts i Bolivia. Inget att höja på ögonbrynen åt kanske - om det inte vore för att det är självaste presidenten Evo Morales som vägrat mat under fem dagar. Så länge ni inte godkänner planerna för presidentval i december, sa Morales till oppositionen i kongressen, tänker inte jag äta. Eh....okej, måste oppositionen ha tänkt.

Till slut gick förslaget igenom, dock knappast tack vare Morales fasta. I stället nådde MAS och oppositionen en kompromiss som innebär att röstlängden ska uppdateras och kontrolleras för att så småningom - i ett oväntat spetsteknologiskt grepp - få en biometriskt utformning. Oklart hur ännu men många bolivianer är nu oroliga att de ska få lämna in sina vänstra lillfingrar till valmyndigheten.

Positivt dock att en kompromiss återigen har visat sig möjlig i Bolivia, det ger ett försiktigt hopp inför framtiden.

***

Det finns för övrigt de som skulle hävda att hungerstrejk är den mest hälsosamma kosthållningen i Bolivia. Annars får man räkna med så kallad Boli-Belly ungefär varannan månad.

Topplista latinamerikansk musik - sammanfattning

Här kommer en översikt över topplistan med spanskspråkig musik som presenterats på bloggen de senaste veckorna:

1. Chichi Peralta - Procura
2. Ana Torroja - El 7 de septiembre
3. Shakira - Las de las intuición
4. Ricardo Arjona - La Nena
5. Shakira - Bruta, Ciega, Sordomuda
6. Los Prisioneros - El baile de los que sobran
7. Intocables - Fuerte no soy
8. Maná - Vivir sin aire
9. Los Jaivas, Illapu, Los Tres - Todos Juntos
10. Jarabe de Palo - Grita
11. Fernando Delgadillo - Fuerte no soy
12. Aventura - Obsesión
13. El gran silencio - Circulo de sol
14. Rosana - Fuego Lento
15. Illapu - Vuelvo
16. Maná - Clavado en un bar
17. Silvio Rodriguez - Ojalá
18. Shakira - Pies descalzos
19. La oreja de van Gogh - Cuidate
20. Soda Stereo - Musica Ligera

Nationstävlingen

Mex 5

Spa 4

Col 3
Chi 3

Dom Rep 2
Gua 1

Arg 1

Cub 1

van Damme-doktrinen

van Damme

I jättesuccén No Logo som publicerades för tio år sedan och blev anti-globaliseringsrörelsens Bibel lades storföretagens lömska arbetsmetoder i dagen. Bland annat talade författaren Naomi Klein om dolda synergier; allianser mellan olika aktörer för att under skenbar valfrihet och service styra in oss i särskilda konsumtionsmönster där vi ska bli trogna de stora konglomeraten. Till exempel universitet som bara sålde Coca Cola companys drycker på campus eller Wall Mart som bara saluförde vissa livsmedelsföretags produkter.

Nu efter flera vändor i Latinamerika inser jag att jag är offer för en sådan utstuderad allians mellan film- och transportindustrin. Latinamerika har ett buss-system för långdistansresor som är överlägset det jag upplevt i Sverige och Europa. Jag har vant mig vid sköna säten av business class-karaktär, snacks, bingospel med priser för att underhålla passagerarna och ett rikt utbud av filmer.

Ett rikt utbud av filmer. Ja, ofta vaknar man mitt i natten av att någon med ett attackskri hoppar på nagon annan med ett samurajsvärd eller att en tankbil exploderar. Ljudnivån och våldsfrekvensen skulle, om det handlade om Sverige, få landets samlade Hem och skola-föreningar att dra Swebus inför rätta. Men här är det ingen som har något att invända. Och film visas det så att det står härliga till, man vet aldrig vilken 90-talsaction man ska bjudas på. Eller?

Under min resa till Potosí för ett par helger sedan insåg jag plötsligt att jag var målet för en avancerad konspiration. För vad är det för ansikte som dyker upp där på bussens tjock-TV för att round-kicka och bunta ihop skurkarna. Jo samma granithuggna, solbrända anlete oavsett om man åker mellan Puno och Potosí, Puebla och Puerto Vallarta eller Paraguay och Patagonien. Nämligen den belgiske B-filmshjälten Jean-Claude van Dammes.

Hollywood och latinamerikanska bussbolag i en märklig symbios. Bara för att tvinga oss konsumenter att återupptäcka en begravd genre och en pensionerad actionhjälte. Dags för svenska Exportrådet att komma med en motattack i form av en Dolph Lundgren-kampanj?

Presstopp

Igår fick jag 332 poäng i Yatzy. Jag betraktar det som sydamerikanskt rekord tills någon bevisar motsatsen.

Ähum...

Det har varit lite dåligt drag i kommentatorsfälten senaste tiden så jag la in två medvetna fel i de två senaste inläggen, för att se om det verkligen är någon som läser.

Och mycket riktigt, två signaturer som annars brukar figurera som "Vän av ordning" i Uppsala Nya Tidnings insändarspalter upptäckte felen.

Moment 22 utspelar sig ju under andra världskriget och EU-parlamentsvalet är vart femte år. Så klart...

Årets tröttaste event

Finns det något tröttare och mer slentrianmässigt än en SM-final i hockey bäst av sju matcher mellan Färjestad och HV71. Det skulle i så fall vara ett val till EU-parlamentet.

Det senare är för övrigt rankat som världens segaste vart fjärde år återkommande händelse, strax efter Quarnevalen i Stockholm, skottdagen och den tretåiga träsksengångarens parningsdans.

Metaomröstning och Moment 22 i Sydamerikas Schweiz

Ett av de roligare förslagen på länge kom igår från oppositionen i Bolivias provinser. Det har länge riktats kritik mot registret över röstberättigade i Bolivia. Vissa hävdar att venezolaner, icke existerande personer, fan och hans moster och ett och annat lamadjur har röstat i de senaste valen. I ett gemensamt uttalande krävde därför ett antal guvenörer att det ska hållas en folkomröstning om röstlängdens giltighet. Sug på den ett tag.

Alltså typ som om en jury i en rättegång skulle rösta om huruvida de har rätt att komma med ett utslag. Eller som om en fotbollsdomare skulle ge sig själv rött kort. Som direkt hämtat ur Joseph Hellers Moment 22 med andra ord. (För att få åka hem från Vietnamkriget måste man diagnostiseras som störd. Men bara den som frivilligt vill stanna kvar i kriget kan klassas som störd...).

Men det var som sagt bara ett förslag. MAS hade just denna invändning att det blir ett cirkelresonemang samt att det ju är med denna röstlängd som autonomiomröstningarna har hållits på vilka den regionala oppositionens legitimitet vilar. Bolivia aspirerar nu i alla fall helt klart på titeln Latinamerikas Schweiz med tanke på den svärm av folkomröstningar som hållits de senaste åren

Men till det epitetet finns många kandidater. Costa Rica och Uruguay brukar nämnas oftast tack vare sin relativa välfärd. Även Chile har ibland jämförts med Suiza av samma anledning.

Finns det något Latinamerikas Sverige då? Tja, som jag skrivit om tidigare kanske Brasilien... Eller inte. Däremot är det många som skulle vilja vara det. I alla fall om man får tro en snabb googling på "'la suecia de' America Latina". Upp kommer diverse debattinlägg om att Venezuela, Colombia, Chile, Uruguay mycket väl skulle kunna vara Latinamerikas Sverige om det inte vore för: ...korruption, ineffektivitet, inkompetens, politiskt käbbel etc. Sverige fungerar alltså fortfarande för vissa som en avlägsen projicering av det lyckade samhället. Eller är det Schweiz de menar?

***
.

I mitt hemlandsnostalgiska googlande hittade jag även följande spanska blogginlägg hyllandes VM-laget 94.

Topplista latinamerikansk musik - Vinnaren!

#1 Chichi Peralta - Procura



Grattis Dominikanska Republiken! Grattis Chichi Peralta till förstaplatsen i olaibolivias topplista över latinamerikansk musik! Vinnaren är egentligen en rätt så ordinär salsakung från det karibiska salsabältet. Salsamusiken kan lätt bli enformig och banal särskilt om man bara lyssnar på den.

Men låten Procura slår an en ton som gör att den höjer sig över mängden. Långt över. Den andas en slags vemodig eufori som på något sätt, och nu kanske jag blir för sentimental, sammanfattar den latinamerikanska kontinentens mix av livsglädje och ävlan. Man blir glad på ett sorts upphöjt horisontblickande sätt när man hör den.

Men nu får Procura tala för sig själv.

***

Och nu utmanar jag givetvis alla andra latinamerikabloggare att utse sina favoriter!

Mobiltapp och Allsvenskt tips

Jag tappade min mobil i en taxi i Potosí förra helgen i vilket nu allmänt betraktas som "världens högsta mobilsumpning". Så nu nås jag bara via mail.

***
.

Och när vi ändå är inne på listor här på bloggen. Här kommer slutställningen i årets Allsvenska, 8 månader i förväg!

1. AIK
2. IFK Göteborg
3. Elfsborg
4. Helsingborg
5. Kalmar FF
6. Halmstad
7. Malmö FF
8. Örebro
9. Djurgarden
10. Örgryte
11. GAIS
12. Trelleborg
13. Hammarby
14. Gefle
15. BP
16. Häcken

Topplista latinamerikansk musik - plats 2

#2 Ana Torroja (y Miguel Bosé) - 7 de septiembre (2000)



Ana Torroja har en lång karriär i Spanien och Latinamerika bakom sig, först med syskongruppen Mecano på 80- och 90-talen och sedan som solo- och duettsångerska. En Spaniens Marie Fredriksson kanske man skulle kunna säga med den spröda men samtidigt mycket intagande rösten.

År 2000 gjorde hon en succéartad duett-turné med Miguel Bosé, Spaniens… Mauro Scocco kanske. Bland annat gjorde de sin version av Mecanos gamla hit 7 de septiembre. Detta är en ytterst vemodig sång om ett par som är på väg att bryta upp.

Miguel Bosés deltagande i det här klippet är inte stort, i stället är det Torroja som får fria tyglar. Och så bra det blir.

***

Nu är det ju helg så vinnaren får vänta till på måndag. Och jag tror inte ni kan gissa vem det är!

Bolivia-Argentina 6-1!!!

Ja, det är inget aprilskämt, Maradonas (D10s existe, nu har jag sett honom) mannar fick sig en riktig utskåpning i VM-kvalet denna soliga La Paz-eftermiddag. Två faktorer bidrog till detta historiska resultat. Höjdsjuka och underskattning.

Argentina hade försökt den föga vetenskapliga taktiken att flyga in till La Paz bara någon timme innan match för att på något sätt överrumpla höjdsjukan. Kvalledarna Paraguay försökte samma sak i höstas och förlorade 4-2...

Resultatet blev det i särklass mest lealösa och orörliga lag jag någonsin sett på professionell nivå, och då följde jag ändå AIK nedflyttningssäsongen 04. Messi såg ut som en hockey-bockey-domare som står på mittplan och hänger på sargen och gestikulerar lite då och då. Flera bolivianer jag känner, uppgivna över sitt landslags placering i botten av tabellen, valde till och med att gå till stadion i argentinsk(!) tröja för att visa sin beundran för spanskamerikas storheter. I slutet av matchen sågs många bolivianer i blå-vit tröja jubla fram de grönas målfest.

Till saken hör att Maradona faktiskt gav sitt stöd till Evo Morales i dennes kampanj mot Fifa för att få fortsätta spela på 3600 meter. Två konsekvenser av matchen: Maradona kommer starkt ifrågasättas och höghöjdsfotbollen kommer återigen tas upp till debatt.

Bilder kommer säkert snart på Boliviadraken.

***

Upplösningen i latinolistan nedan!

Topplista latinamerikansk musik - plats 4-3

#4 Ricardo Arjona - La nena (2002)



Stackars fattiga, våldsdrabbade, misskötta, vackra Guatemala har i alla fall en sak att glädja sig åt. Megastjärnan, Latinamerikas Bono, Ricardo Arjona. Han är nästan i nivå med Maná och Shakira i popularitet på kontinenten och har levererat hit efter hit under 20 år.

Vardagsrealismen och samhällskritiken light i Arjonas texter gör att alla kan ta till sig honom och känna att de lyssnar på en artist med lite tanke bakom.

Episka La nena, "Flickan", är inte någon av hans kändaste låtar men den bästa. Undertiteln är bitacora de un secuestro, noteringar från en kidnappning, och texten är ocksa en lång beskrivning av en kidnappning av en liten flicka. Här bildsatt med filmen Man on fire, på samma tema.

Temat får en att tänka på Runaway train och själva latens uppbyggnad har vibbar från November rain, inte sant?
.

,
#3 Shakira - Las de la intuición (2005)
,

,
Och så dyker hon upp igen Shakira, på bronsplats. Men jag kan redan nu avslöja att detta är hennes högsta placering. Det innebär också att jag indirekt utser Las de la intuición till Shakiras bästa låt. Och det ger ju lite ångest. För jag vet att imorgon kan jag inse att jag ju tycker att typ No creo är bättre och den fick inte ens plats på listan.
.
Ungefär som att välja sitt favoritlösviktsgodis. Väljer man sura colanappar kan man sedan vakna mitt i natten kallsvettig med skuldkänslor mot hallondödskallarna och de röda pastellfiskarna. Eller att välja sin favoritsmurf, muskelsmurfen, och gensat känna att man svikit glasögonsmurfen.
.
Las de la intuicion är ju dessutom fran Shakiras sämre mer slätstrukna period efter världslanseringen. Att det är den mest sedda musikvideon på youtube i Ryssland(!) är ju inte heller lovande. Men låten har en upptrappande energi och en refräng som är helt oemotstandlig. Så jag får stå mitt kast. Shakiras bästa. I alla fall idag.