I jättesuccén No Logo som publicerades för tio år sedan och blev anti-globaliseringsrörelsens Bibel lades storföretagens lömska arbetsmetoder i dagen. Bland annat talade författaren Naomi Klein om dolda synergier; allianser mellan olika aktörer för att under skenbar valfrihet och service styra in oss i särskilda konsumtionsmönster där vi ska bli trogna de stora konglomeraten. Till exempel universitet som bara sålde Coca Cola companys drycker på campus eller Wall Mart som bara saluförde vissa livsmedelsföretags produkter.
Nu efter flera vändor i Latinamerika inser jag att jag är offer för en sådan utstuderad allians mellan film- och transportindustrin. Latinamerika har ett buss-system för långdistansresor som är överlägset det jag upplevt i Sverige och Europa. Jag har vant mig vid sköna säten av business class-karaktär, snacks, bingospel med priser för att underhålla passagerarna och ett rikt utbud av filmer.
Ett rikt utbud av filmer. Ja, ofta vaknar man mitt i natten av att någon med ett attackskri hoppar på nagon annan med ett samurajsvärd eller att en tankbil exploderar. Ljudnivån och våldsfrekvensen skulle, om det handlade om Sverige, få landets samlade Hem och skola-föreningar att dra Swebus inför rätta. Men här är det ingen som har något att invända. Och film visas det så att det står härliga till, man vet aldrig vilken 90-talsaction man ska bjudas på. Eller?
Under min resa till Potosí för ett par helger sedan insåg jag plötsligt att jag var målet för en avancerad konspiration. För vad är det för ansikte som dyker upp där på bussens tjock-TV för att round-kicka och bunta ihop skurkarna. Jo samma granithuggna, solbrända anlete oavsett om man åker mellan Puno och Potosí, Puebla och Puerto Vallarta eller Paraguay och Patagonien. Nämligen den belgiske B-filmshjälten Jean-Claude van Dammes.
Hollywood och latinamerikanska bussbolag i en märklig symbios. Bara för att tvinga oss konsumenter att återupptäcka en begravd genre och en pensionerad actionhjälte. Dags för svenska Exportrådet att komma med en motattack i form av en Dolph Lundgren-kampanj?
Det har varit lite dåligt drag i kommentatorsfälten senaste tiden så jag la in två medvetna fel i de två senaste inläggen, för att se om det verkligen är någon som läser.
Och mycket riktigt, två signaturer som annars brukar figurera som "Vän av ordning" i Uppsala Nya Tidnings insändarspalter upptäckte felen.
Moment 22 utspelar sig ju under andra världskriget och EU-parlamentsvalet är vart femte år. Så klart...
Finns det något tröttare och mer slentrianmässigt än en SM-final i hockey bäst av sju matcher mellan Färjestad och HV71. Det skulle i så fall vara ett val till EU-parlamentet.
Det senare är för övrigt rankat som världens segaste vart fjärde år återkommande händelse, strax efter Quarnevalen i Stockholm, skottdagen och den tretåiga träsksengångarens parningsdans.
Ett av de roligare förslagen på länge kom igår från oppositionen i Bolivias provinser. Det har länge riktats kritik mot registret över röstberättigade i Bolivia. Vissa hävdar att venezolaner, icke existerande personer, fan och hans moster och ett och annat lamadjur har röstat i de senaste valen. I ett gemensamt uttalande krävde därför ett antal guvenörer att det ska hållas en folkomröstning om röstlängdens giltighet. Sug på den ett tag.
Alltså typ som om en jury i en rättegång skulle rösta om huruvida de har rätt att komma med ett utslag. Eller som om en fotbollsdomare skulle ge sig själv rött kort. Som direkt hämtat ur Joseph Hellers Moment 22 med andra ord. (För att få åka hem från Vietnamkriget måste man diagnostiseras som störd. Men bara den som frivilligt vill stanna kvar i kriget kan klassas som störd...).
Men det var som sagt bara ett förslag. MAS hade just denna invändning att det blir ett cirkelresonemang samt att det ju är med denna röstlängd som autonomiomröstningarna har hållits på vilka den regionala oppositionens legitimitet vilar. Bolivia aspirerar nu i alla fall helt klart på titeln Latinamerikas Schweiz med tanke på den svärm av folkomröstningar som hållits de senaste åren
Men till det epitetet finns många kandidater. Costa Rica och Uruguay brukar nämnas oftast tack vare sin relativa välfärd. Även Chile har ibland jämförts med Suiza av samma anledning.
Finns det något Latinamerikas Sverige då? Tja, som jag skrivit om tidigare kanske Brasilien... Eller inte. Däremot är det många som skulle vilja vara det. I alla fall om man får tro en snabb googling på "'la suecia de' America Latina". Upp kommer diverse debattinlägg om att Venezuela, Colombia, Chile, Uruguay mycket väl skulle kunna vara Latinamerikas Sverige om det inte vore för: ...korruption, ineffektivitet, inkompetens, politiskt käbbel etc. Sverige fungerar alltså fortfarande för vissa som en avlägsen projicering av det lyckade samhället. Eller är det Schweiz de menar?
Grattis Dominikanska Republiken! Grattis Chichi Peralta till förstaplatsen i olaibolivias topplista över latinamerikansk musik! Vinnaren är egentligen en rätt så ordinär salsakung från det karibiska salsabältet. Salsamusiken kan lätt bli enformig och banal särskilt om man bara lyssnar på den.
Men låten Procura slår an en ton som gör att den höjer sig över mängden. Långt över. Den andas en slags vemodig eufori som på något sätt, och nu kanske jag blir för sentimental, sammanfattar den latinamerikanska kontinentens mix av livsglädje och ävlan. Man blir glad på ett sorts upphöjt horisontblickande sätt när man hör den.
Men nu får Procura tala för sig själv.
***
Och nu utmanar jag givetvis alla andra latinamerikabloggare att utse sina favoriter!
#2 Ana Torroja (y Miguel Bosé) - 7 de septiembre (2000)
Ana Torroja har en lång karriär i Spanien och Latinamerika bakom sig, först med syskongruppen Mecano på 80- och 90-talen och sedan som solo- och duettsångerska. En Spaniens Marie Fredriksson kanske man skulle kunna säga med den spröda men samtidigt mycket intagande rösten.
År 2000 gjorde hon en succéartad duett-turné med Miguel Bosé, Spaniens… Mauro Scocco kanske. Bland annat gjorde de sin version av Mecanos gamla hit 7 de septiembre. Detta är en ytterst vemodig sång om ett par som är på väg att bryta upp.
Miguel Bosés deltagande i det här klippet är inte stort, i stället är det Torroja som får fria tyglar. Och så bra det blir.
***
Nu är det ju helg så vinnaren får vänta till på måndag. Och jag tror inte ni kan gissa vem det är!
Ja, det är inget aprilskämt, Maradonas (D10s existe, nu har jag sett honom) mannar fick sig en riktig utskåpning i VM-kvalet denna soliga La Paz-eftermiddag. Två faktorer bidrog till detta historiska resultat. Höjdsjuka och underskattning.
Argentina hade försökt den föga vetenskapliga taktiken att flyga in till La Paz bara någon timme innan match för att på något sätt överrumpla höjdsjukan. Kvalledarna Paraguay försökte samma sak i höstas och förlorade 4-2...
Resultatet blev det i särklass mest lealösa och orörliga lag jag någonsin sett på professionell nivå, och då följde jag ändå AIK nedflyttningssäsongen 04. Messi såg ut som en hockey-bockey-domare som står på mittplan och hänger på sargen och gestikulerar lite då och då. Flera bolivianer jag känner, uppgivna över sitt landslags placering i botten av tabellen, valde till och med att gå till stadion i argentinsk(!) tröja för att visa sin beundran för spanskamerikas storheter. I slutet av matchen sågs många bolivianer i blå-vit tröja jubla fram de grönas målfest.
Till saken hör att Maradona faktiskt gav sitt stöd till Evo Morales i dennes kampanj mot Fifa för att få fortsätta spela på 3600 meter. Två konsekvenser av matchen: Maradona kommer starkt ifrågasättas och höghöjdsfotbollen kommer återigen tas upp till debatt.
Stackars fattiga, våldsdrabbade, misskötta, vackra Guatemala har i alla fall en sak att glädja sig åt. Megastjärnan, Latinamerikas Bono, Ricardo Arjona. Han är nästan i nivå med Maná och Shakira i popularitet på kontinenten och har levererat hit efter hit under 20 år.
Vardagsrealismen och samhällskritiken light i Arjonas texter gör att alla kan ta till sig honom och känna att de lyssnar på en artist med lite tanke bakom.
Episka La nena, "Flickan", är inte någon av hans kändaste låtar men den bästa. Undertiteln är bitacora de un secuestro, noteringar från en kidnappning, och texten är ocksa en lång beskrivning av en kidnappning av en liten flicka. Här bildsatt med filmen Man on fire, på samma tema.
Temat får en att tänka på Runaway train och själva latens uppbyggnad har vibbar från November rain, inte sant? .
, #3 Shakira - Las de la intuición (2005) , , Och så dyker hon upp igen Shakira, på bronsplats. Men jag kan redan nu avslöja att detta är hennes högsta placering. Det innebär också att jag indirekt utser Las de la intuición till Shakiras bästa låt. Och det ger ju lite ångest. För jag vet att imorgon kan jag inse att jag ju tycker att typ No creo är bättre och den fick inte ens plats på listan. . Ungefär som att välja sitt favoritlösviktsgodis. Väljer man sura colanappar kan man sedan vakna mitt i natten kallsvettig med skuldkänslor mot hallondödskallarna och de röda pastellfiskarna. Eller att välja sin favoritsmurf, muskelsmurfen, och gensat känna att man svikit glasögonsmurfen. . Las de la intuicion är ju dessutom fran Shakiras sämre mer slätstrukna period efter världslanseringen. Att det är den mest sedda musikvideon på youtube i Ryssland(!) är ju inte heller lovande. Men låten har en upptrappande energi och en refräng som är helt oemotstandlig. Så jag får stå mitt kast. Shakiras bästa. I alla fall idag.
#6 Los prisioneros - El baile de los que sobran (1986)
Så steppar vi upp listan ytterligare. El baile de los que sobran är något så, kan man tycka, banalt som en kritik av utbildningssystemet och av unga människors möjligheter till en försörjning, mitt under militärdiktaturen i Chile då annars försvinnanden, tortyr och politiska mord väckte världens vrede.
"Unanse al baile de los que sobran", anslut er till de överblivnas dans, handlar om den då som nu påtagliga segregationen mellan privata och statliga skolor i Chile. De som har förmånen att ha en gräddfil in på de bättre universiteten och de som blir över pateando piedras, sysslolösa "sparkandes småsten".
80-tals soundet är omisskänligt och de får till och med in en skällande hund i verserna. I början av 90-talet upplöstes Los Prisioneros bland annat på grund av en intern otrohetsaffär.
#5 Shakira - Bruta, ciega, sordomuda (1998)
Så är hon tillbaka, Shakira. Efter att ha spelat av min kompis kasset och om och om igen lyssnat igenom det (lite ojämna det ska erkännas) debutalbumet Pies descalzos, sueños blancos fick jag nys om att en ny skiva var på väg. Lyckligtvis hade pappan i min värdfamilj en skivaffär, så jag hängde på låset den dagen Dónde stán los ladrones levererades. Och jag blev inte besviken.
Shakira skrev själv de flesta låtarna och texterna som visar en helt annan udd än på de senare eurofierade albumen. Såväl Sartre och Marx som Michael Jacksson och den amerikanske psykiatikern Brian Weiss namedroppas på denna skiva som när Shakiras karriär summeras kommer vara hennes absoluta höjdpunkt precis som en av den latinamerikanska musikens överhuvudtaget.
Till och med nobelpristagaren, den magiske realisten Gabriel García Marquez, möjligen påverkad av patriotisk stolthet, gav i samband med detta album Shakira sin välsignelse och berömde hennes texter. Notera likheten i bildspråket med Alanis Morisettes ett år tidigare utgivna album. Notera också förvandlingen från rockig tjej med dreads i det första klippet till magdansande blondin efter världslanseringen något år senare.
Jag skulle kunna ta i princip vilken låt som helst från skivan och placera här på plats nummer fem. Men det får bli öppningsspåret tillika den stora hiten Bruta, ciega, sordomuda. "Fumlig, blind och dövstum" blev snart en riktig dansgolvsmagnet den sydamerikanska våren 1998. Och så vitt jag vet spelas den där än.
Mex 5
Spa 4
Col 3
Chi 3
Dom Rep 2
Gua 1
Arg 1
Cub 1
Inlägg
