10 Boliviareflektioner IV

I helgen hände något märkligt. En bil stannade och släppte mig över gatan när jag var ute och sprang.

Det finns en brandkår i La Paz. Men de sysslar nog mest med att ta ned katter från träd (nej just det det finns ju inte så många träd. Och inte katter heller av någon anledning, mest gatuhundar) och administration. Eldsvådor är nämligen ovanliga i syrefattiga La Paz.

I Sverige har ju Systemet otillgängliga öppettider på helgerna och på mellanölstiden täcktes dessa burkar över med skynken på söndagar. I Bolivia finns det något liknande. Fast tvärtom. På fredagar har den största snabbköpskedjan 10% rabatt på all sprit.

Bolivianerna är bättre än oss svenskar på att använda alla bilens funktioner. Varningsblinkers och tuta används till exempel på ett mycket frimodigt sätt här. Varningsblinkers="här står jag fast man inte får". Tuta="här kommer jag, deal with it".

Bolivia har som jag nämnt den tydligaste och mest välartikulerade spanskan jag känner till. Men den har såklart sina egenheter. Bland annat hängs språket upp mycket på s:en. Det gör att bolivianskan ibland låter som när man sitter i baksätet på en bil och hör ljudet från bilradio på låg nivå. "SSPSmummelmummelSPSSSmummelSS"

Det finns relativt många papperskorgar utplacerade längs La Paz huvudstråk.
.
Inte många känner till att Cochabambas och Santa Cruz (Bolivias vitare, rikare regioner) övre samhällsskikt har en egen form av rituell manlig och kvinnlig omskärelse. Befinner man sig i ett gäng unga vuxna ur denna grupp och delar ut en portion kokain kan man nämligen med 70 procents säkerhet anta att den dras upp i en omskuren, omformad och stympad näsa.

Man hör det man tror sig höra. Häromdagen fick jag en mailadress bokstaverad för mig över telefon. B som i Bolivia, R som i Ricardo och N som i Narco. Javisst N som i knarkhandlare inga konstigheter tänkte jag. Men mailet studsade och jag ringde tillbaka. Det var visst M som i Marco.

I Bolivia har jag ofta sett människor med en berusningsgrad jag sett på få andra ställen. De går och står fortfarande när de sedan länge passerat den normala gränsen för att däcka. Kanske beror det på den 90%-iga sprit som säljs på plastflaskor.

Mitt favoritfärdmedel är Trufi (Taxi de ruta fija), en Taxi med en bestämd rutt som man hoppar in i om det finns plats. En kollektivtrafikvariant av samåkning alltså. Kanske något att introducera i Sverige. Fast då skulle förstås de 4 kronor en 20-minuterstur kostar här snarare vara 70 kronor.

Fler Boliviareflektioner