måndag 8 september 2008

6088 meter över havet



På väg till Huayna Potosí

I helgen genomförde jag min kanske största fysiska prestation någonsin. Jag är i vanliga fall ingen stor bergsklättrings- eller fjällvandringsentusiast; det förstnämnda är svårt och läskigt, det senare bjuder på alltför glesa stimulin. Men när möjligheten erbjöds att vandra och kravla sig upp på toppen av berget Huayna Potosí, 6088 meter över havet tackade jag förstås ja. Det är en av de få 6000-meters toppar i världen som är lämplig och möjlig för vanliga motinärer att bestiga.

Efter att jag för tio år sedan domnade bort av höjdsjuka under en bussresa upp till den magnifika sjön Chungara i norra Chile på 4500 meters höjd att trodde jag inte att min kropp klarade höjd särskilt bra. Medan en grupp tyska pensionärer glatt steg ur bussen, köpte souvenirer och småpratade ("Sehr schön" "Ja , jag ser sjön") satt jag utslagen i mitt säte tills någon tryckte en syrgasmask mot mitt ansikte och jag kunde stappla ut och köpa en alpaca-kofta, en kofta som jag för övrigt hade på mig under expeditionen i helgen.


Guiden Marco, jag, Nicky, Jon, Viviana

Men stärkt av att faktiskt ha min vardag på 3200-3600 meter och av att ha gått upp för den nedlagda skidbacken på 5000+ för ett par helger sedan kände jag att det nog skulle kunna gå. Så i fredags satte jag mig i en minibuss tillsammans med Viviana från Bolivia, Jon och Nicky från England och våra guider för att ta oss till foten av Huayna Potosí.


På väg till isklättringsövningar på den snabbt tillbakaträdande glaciären i bakgrunden

Fredagen ägnades åt att träna isklättring med broddar och ishacka på branta väggar. Det skulle behövas på några av klättringens passager. På lördagen gick vi upp till basstationen på 5200 meter, en brant vandring på tre timmar. Där skulle vi vila ut innan toppklättringen. På grund av höjd, dygnsrytm och anspänning sov jag inte en minut innan vi vid klockan ett på söndagsmorgonen gick upp för att äta gröt, dricka koka-te och ta på oss kläder och utrustning.


Broddarna och ishackan med vilka jag hasade upp

Vid halv tre gav vi oss iväg med Södra korset som enda ledsagare.
Förutom pannlampor, två guider och en upptrampad stig i snön.
Himlen var helt stjärnklart utan störande ljus på marken. Ett par minusgrader och vindstilla så förhållandena kunde knappast vara bättre.




Soluppgång över Anderna

I fjärran gnistrade ljusen från förstaden El Alto på högplatån ovanför grytan där La Paz ligger. Soluppgången var förstås löjligt scenisk. Men ju längre upp vi kom desto tyngre blev det att andas och det gällde bara att borra ned blicken i snön och knata på med broddarna och ishackan.

Böjde man sig ner, tog ett längre steg än vanligt eller "missade" ett andetag så drabbades man av yrsel och balansrubbningar och det tog en minuts koncentrerad andning att komma tillbaka i rytm igen. På slutet blev det riktigt brant och bara smala snönischer att hugga fast sina broddar i. Men klockan nio på morgonrn kom vi upp.


Toppen på 6088 meter. Notera jordens krökning.
(Oturligt nog för Jon och Nicky så når inte toppen riktigt upp till den
anglosaxiska drömgränsen 20000 fot. I det här fallet valde de dock att

anamma meter-systemet.)

Nedgången gick mycket snabbare men varje steg kändes som en rejäl lårkaka. Framåt förmiddagen steg tempraturen markant och snön blev smörig och fastnade i broddarna så att jag fick knacka bort den med ishackan vart tionde steg. Vid tvåtiden var vi tillbaka på basstationen efter 12 timmars vandring och klättring.

Väl hemma köpte jag en pizza, konstaterade att Sverige hade spelat 0-0 mot Albanien (vill minnas att vi förlorade mot dem någon gång på 90-talet) och somnade framför Chile-Brasilien i VM-kvalet.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Åh, vad fantastiskt!!! Jag vill oxå bestiga berg i Bolivia!

martin sa...

Radikalt och sportigt! :-)