Post-OS tristessen som gick upp i rök

De första dagarna förra veckan hade jag en släng av post-OS tristess. Det känns ungefär som att komma hem från en klassresa eller dagen efter en riktigt bra fest. Separationsångest helt enkelt. Jag såg framför mig en seg vecka med ekonometriplugg och hästpolo på argentinska sportkanaler.

Men föga kunde jag ana att kanal 72 på mitt kabel-TV abonnemang skulle erbjuda ett känslosvallande, färgsprakande event väl i klass med OS. Redan från tisdagskvällen satt jag som klistrad framför CNN:s Super Bowl-mässiga bevakning av demokraternas storslagna konvent.



Politisk journalistik modell CNN



Politisk rapportering modell SVT

Hela tiden rullade oumbärlig statistik i rutans underkant om vem som var den första svarta delegaten på ett konvent, vem som varit den älsta icke sittande presidentkandidaten etc.

Där var Ted Kennedy, John F:s brorsa, som trots allvarlig sjukdom och – intygade kommentatorerna Wolf Blitzer och den gamle Ralph Lauren-modellen Anderson Cooper (med sådana namn kan man inte misslyckas) – mot sin frus och sin doktors vilja, höll ett inspirerat och bejublat tal. Hans ord varvades med bilder på familjen Kennedy seglandes någonstans i New England i en stor träbåt med farfar Ted vid rodret och barn och barnbarn oklanderligt internatskoleklädda rivandes i seglen.

Där var första dagens huvudnummer Michelle Obama, Baracks fru presenterad genom en stillbildsfilm från barndomen, uppväxten och mötet med Barack, där mamman fick agera speakerröst. Och sedan brodern som kom in och berättade hur deras föräldrar alltid hade sagt att "you have to give back to your community" vilket Michelle förstås hade gjort. Efter Michelles tal kom döttrarna upp på scen och Barack upp på en stor bildskärm och frågade sin minsta dotter vad hon tyckte om Mums speech. "Good" blev det näpna svaret och demokraternas spin doctors myste.

Där var de i sammanhanget lågmälda makarna Clinton som svor sin trohet till Obama som president och överbefälhavare.


Vicepresidentkandidat Biden -
Colgate kan bli nya Haliburton

Där var blivande vicepresidenten Joe Biden med overkligt vitt leende presenterad av sin overkligt framgångsrike juristson Beau Biden. Joe bröt inte den oskrivna regeln att hänvisa till den stabila värdegrund som föräldrarna gett.
"Dad always told me: "Champ, when you get knocked down, get up. Get up.""
Och mamma:
"When I got knocked down by guys bigger than me, she sent me back out and demanded that I bloody their nose so I could walk down that street the next day."

Det där sista mottot kanske tyvärr motståndsmän i Afghanistan och Irak får mest inspiration av.

Men alla var de bara ett flera dagar långt, löjligt vältaligt förband till Messias himself. Min favoritreplik från Baracks tal var när han som liten blev gnällig på sin hårt arbetande mamma varpå hon åthutade honom:
“Well, this is no picnic for me either, Buster”

Allt avslutades förstås med ett jättelikt fyrverkeri på Denvers fotbollsstadium.

Jag hejar nu på demokraterna i presidentvalet på samma sätt som man hejar på Ivanhoe eller på Bobby Ewing i Dallas.

***

Om demokraternas konvent var OS så blir väl republikanernas per automatik Paralympics.