Man vet att man varit på en bra fest när man måste googla den dagen efter för att förstå vad som hände

Igår mitt i brinnande anarki i Bolivias provinser var jag bjuden på en så kallad "Preste"-fest. I veckan har jag praoat på en mikrofinansbank i La Paz och följt med några oficiales de crédito, långivar-tjänstemän, på rundtur i stadens informella småföretagsvärld. Och mina trevliga handledare på mikrobanken bjöd in mig på denna traditionella bolivianska fest.

Jag lyckades inte riktigt förstå vad det var för fest men några indikationer fick jag:

- Det handlar om att fira ett helgon.

- Det inleds med en gudstjänst mitt på dagen, sen är det fest.

- Man får inte tacka nej om någon bjuder på ett glas, tvärtom ska man svepa det.

- Andra bolivianska vänner som fick höra att jag skulle på Preste fick något medlidsamt och samtidigt avundsjukt i blicken...

Vi gick inte på gudstjänsten utan siktade in oss på festen, i skuggan av Bolivias omdebatterade nationalstadion på 3600 meters höjd. När vi kom dit, en grupp på fem, fick jag förklarat för mig att man skulle betala inträde genom ett bidrag i form av öl. Två stycken föreslog en av mina vänner, lite snålt tyckte jag och höjde till fyra. Visst sa dom och köpte fyra - backar öl...

Tyvärr har hatten Bolivias Djurgården, Bolívars färger

Väl där stötte vi på några kollegor som vart med under hela "Preste"-resan. De var i ett tillstånd av riktig Aymara-fylla och helgonet som skulle firas förde uppenbarligen en mycket undanskymd tillvaro på festen. Jag fick en hatt, en prålig brosch och ett stearinljus med Jesus på.

Katolik-kitsch när den är som bäst

En soppa på kyckling, komage och frystorkad svart potatis och sedan var det igång. Kända, halvkända och totalt okända bjöd på fjärdedelsfyllda glas som av tradition skulle svepas, annars fick man ett till. Ända chansen att någon gång komma undan var att hälla ut en del på golvet och hävda att det var ett offer till universums moder Pachamama.

Ett liveband spelad smäktande bolivianska klassiker som alla sjöng med i och släpade sina instabila ben till. Bandet tog en paus och gick sedan upp på scen och rev loss Big in Japan med Alphaville.

Jag och mina vänner lyckades aldrig komma ikapp de som varit med sedan kyrkan så vi drog vidare efter ett par timmar till ett disco i närheten.

Kohjärta innan man går hem är ett måste

Kvällen avslutades som alla bra festkvällar med boliviansk fyllekebab. Det vill säga ett spett med kohjärta och potatis. När jag släntrade hem kände jag i alla fall att jag hade gjort en (h(k)alvhjärtad om ni vill...) insats för växthuseffekten genom att under kvällen äta alla delar av kon.

Jag insåg samtidigt att jag inte vet vem som arrangerade festen, vad som egentligen firades och vem som fick våra fyra backar öl. Därför googlade jag Preste idag. Det jag fick reda på är att det är en traditionell form av stafett-fest, alla i byn turas om att försöka överträffa varandra i fylleslag. I bakgrunden finns ett helgon som (svep)skäl. Vi får se när stafettpinnen kommer till mig.

***

På ett annat plan var söndagen en dag av "vad hände egentligen och hur ska vi gå vidare" för de styrande i Bolivia. Och det kommer inte bli lätt.

På TV visades det bilder dels på hur de dödade regeringstrogna campesinos tycks ha mer eller mindre avrättats med skott på direkt dödande ställen. Dels på hur militären skjöt ner någon som de trodde var en del av de beväpnade demonstranterna men som, hävdar några medier, var en evangelikansk präst som kommit till flygplatsen i Cobija för att lugna ned folkmassan.

Regeringen har utfärdat en arresteringsorder för prefekten i regionen Pando för att höra honom om hans roll i massakern i torsdags. Men jag har svårt att se att han kan gripas och föras inför rätta utan mycket stora protester från de olika separatistgrupperna.

Imorgon flyger Evo Morales till Santiago de Chile för att i ett snabbinkallat möte träffa de andra presidenterna i Sydamerikanska EU, Unasur. Punkten på agendan är en, hur ska konflikten i Bolivia kunna lösas.